tisdag 22 april 2008

OBSERVATIONER KRING FROSSERI DEL 3: THERE IS NOTHING I CAN DO ABOUT IT

Skönhet och smalhet är en egenskap vars värde ligger i det naturliga. Dieter, bantning och hysterisk träning är något lika privat och hemligt som våra nattliga kylskåpsraider. Det skuldbelagda måndagsprogrammet lika skamligt, som helgens frosseri. I själva verket illustrerar en besatthet vid bantande, kroppsfixering och desperat träning andra sidan av myntet frosseri och är nästan lika tabubelagt som övervikt och glupskhet. För den omvända besattheten speglar ett kontrollöst slaveri under födan, identiskt med det groteskt njutningsfulla. Och svälten är ett sätt att tackla den där kvävande hungern, hungern vi är så rädda för att erkänna. Det själviska begäret. Och absurt nog, trots vår fixering av självsvält och trådlika kroppsformer, gör medias kvinnliga ideal allt de kan för att förklara hur mycket det egentligen äter och hur lite de egentligen tränar, hur lite de egentligen alls reflekterar kring detta med vikt. Axelryckning. I couldn't care less. Istället uppskissas den moderna myten om den naturligt smala kvinnan, den hungerlösa kvinnan, den fria människan. Och den eftersträvade smalheten blir en modern gudsgåva, en välsignelse, religiöst ouppnåelig för oss dödliga.
Transparensen i utalanden i skvallerpressen, vogue, och kändisbloggar är skrattretande: Jessica Alba, skådespelerska, förklarar i the Mirror,
"I don’t diet and I love to cook, I made a chicken with basil, truffle oil and stewed tomatoes last night. I also love brownies and probably drink too much coffee." En talesman för legendariskt underviktiga Kiera Knightley och Sienna Miller under deras gemensamma filmning av The Edge of Love förklarar:Both Keira and Sienna have bigger appetites than many of the men on set. Keira was told to beef up for the role and she and Sienna have been having food competitions to see who can eat the most. At the moment they are on a curry diet where they can have curries for lunch and dinner, and eggs Benedict for breakfast." Och lilla Eva Longoria, desperat husfru, deklarerar: Chocolate-chip cookies are my weakness, and I eat pizza often–sometimes twice a week, I know my body craves what it needs, and sometimes it needs pizza!” Scarlett Johanson i Health and Fitness: "I like Burger King cheeseburger meals, because I like the toy and I love the charbroiled taste." Denna parad av unga tunna kvinnor vars frosseri plötsligt idealiseras, som totalt accepterat nästan stolt äter vad vi andra knappt ens tillåts begära.
Men ingen summerar idén bättre och etablerar skillnaden tydligare än brittiska Kiera som i två meningar ikoniserar konceptet:
"Basically, my body type is naturally thin. There is nothing I can do about it." Och fastän jag knappast vågar hävda att det är helt igenom lögner, för jag förnekar inte att det finns "naturligt smala" är det en mytologisering som pågår. För Hollywood kan knappast tro på sig själv som en värld i vilken våra kroppar betraktas som varken a. naturliga eller b. oåterkalleliga. Så varför denna inhamring av det naturliga? Och varför denna skräck för arbete?
Idén är inte helt olik äldre romatiska idéer om kreativiteten som en gudomlig gåva. Konstnärer, författare och poeter kallar det inspiration, med den ursprungliga betydelsen, att ha andats på. De sanna konstnärerna kämpar knappast med formuleringar och grammatik, texten finns utanför dem, och nedstiger i dem, som vore den sin egen ande. Processen bör liksom med våra svältande filmstjärnor idealiskt vara plågsam, ofrivilligt finner vi oss kämpande med den gåva som världen avundas oss. There is nothing I can do about it. (Henry Miller till exempel: "I didn't have to think up so much as a comma or a semicolon; it was all given, straight from the celestial recording room. Weary, I would beg for a break, an intermission, time enough, let's say, to go to the toilet or take a breath of fresh air on the balcony. Nothing doing!") Vårt förhållande till skönheten är oväntat något liknande. De naturliga gåvorna oförklarligt mer värdefulla än de skapade. Artificiell skönhet, om än identisk med naturlig, är föraktlig. Vi förnekar hårpermanent och färgning, plastikoperationer, fettsugning, träning och solarievistelser trots att alla dessa faktorer "förskönar oss". Demokratiskt fördelade och allmänna förlorar våra gåvor sin betydelse vilket kanske förklarar "det unikas" estetiska uppsving över det uråldrigt matematiskt vackra. När alla kan vara vackra, blir det vackra det slumpmässiga, det fulsnygga, det udda; ett snett öga, ett ärr, en kantig haka, eller albinhår.
Är det en slags förvriden religiositet vi idkar? Är det så vi rensar agnarna från vetet, och sållar ut våra utvalda, våra moderna guldkalvar. Begäret, frosseriet är med andra ord accepterat så länge det är utan konsekvenser och så länge det kan beskrivas som naturligt. Och det naturliga för att knyta ihop tråden, kan definieras i sin konsekvenslöshet. Balans, med andra ord. Terminologins ganska föråldrade moraliska konotationer är svåra att undvika. För i grunden är det dödssynderna som flyter till ytan igen, och i den andra vågskålen, det rena sinnet. För syndens karaktär vägs i det märkliga förhållandet mellan intentionen och handlingen. Handlingen är sällan en last så mycket som den bakomliggande tanken. (Ett liknande resonemang fördes av de viktorianska arkeologer som chockerat grävde upp Pompeij och fann falliska dörrvreden, explicita pornografiska väggmålningar och obscent klotter, och som dolde alltsammans för omvärlden i vad de kallade Det hemliga muséet och som sedan ägnade sig åt att författa avhandlingar som brasklappade antikens syndfullhet med ledordet: det naturliga. Romarnas naiva sinnen kunde betrakta artistiska könsorgan eftersom de var okorrumperade av den moderna tidens luster.)
Exakt vad som skrämmer oss är med andra ord svårt att sätta fingret på. Frosseriet i sig är knappast syndfullt, utan egentligen bara det gränslösa begäret. Ett begär som är ganska kulturellt idealiserat i andra områden. Alkoholism och drogmissbruk i viss grad i förädlad form medverkande i myter kring det skapande geniet, konstnären, som en symbol för lidandet, ångesten och den självhatet, medan den överviktigas plågsamma och tvångsmässiga missbruk, trots liknande faktorer, aldrig någonsin förskönas. Tröstätande är patetiskt. Självsvält nobelt.
Och det naturliga, det genuina, alltid idealet...

Addendum: Resonemanget påminner mig för övrigt om en episod i Nina Solomin's Ok Amen, om ett samhälle ultraortodoxa chassidiska judar i New York, vars liv är inramat av strikt självkontroll, hård klädkod och sträng religiositet. Under ett samtal frågar en ung chassidisk man författarinna hur hon kan hantera kontrollösheten i vårt samhälle. Om inget är förbjudet, undrar han, vad är det då som begränsar oss? Om du kan och får ha sex med vem du vill, varför är livet inte en ända lång orgie? Människans grundtillstånd förutsätts vara det måttlösa. I själva verket är det den totala självkontrollen som när bruten föder total kontrollöshet. Livet i dess rena okontrollerade form borde vara en enda lång njutning, en opphörlig fest av mat, samlag, våld och droger. Och först begränsade av lagar och religion fungerar vi som människor. I själva verket kunde sanningen inte vara mer främmande. De moraliska kodern, snarare än balansera vår lustjagande identiteter, är sprugna ur vår egen önskan om begränsning. Lusten är inte i sig eftersträvansvärd utan egentligen det ögonblick den avstannar. Det är begränsningarna som ger oss lycka.

3 kommentarer:

N sa...

puh, you blew me away. slutklämen är magnifik.

annemarie sa...

Textens begränsning. Dess slut. Min lycka. Anne-Marie

Ulrika sa...

Lusten uppstår i begränsningen,när vi har gränser att överträda.

Hur ofta känner man inte som människa att nu, nu är allt i mitt liv perfekt. Och precis då, då går man och sabbar allt. Och viss njutning ligger i detta, att ligga och oja sig i rännstenen, titta upp mot stjärnorna och ställa sig en och annan existensiell fråga.

Stort tack igen för ett fantastiskt inlägg. Jag skulle vilja sätta dit en rad utropstecken också, men låter bli. Skriver istället, igen, att jag tycker att du skriver så bra. Jag är avundsjuk på dig, bara så du vet.