Vi upprepar oss. Det som en gång uttrycktes i sin unikhet börjar bli trött och repeterat. Dammet, tiden och ensamheten har blivit det triangulära ramverket för mitt skrivande. Det är som om mitt skrivande gror på den här åldrande ödsligheten. Som om själva språket puttrande ruttnar. Vilket kanske förklarar min absoluta nolltolerans av utropstecnet, denna energiskt ungdomliga interpunktion. Samt för all del mitt pliktskyldiga användade av det döende semikolonet.
Ibland önskar jag att jag kunde skriva med samma anarkistiska grammatik som amerikanske eccentrikern Lord Timothy Dexter som i slutet av sjuttonhundra talet nedtecknade sin 8847 ord långa självbiografi, A Pickle for the Knowing Ones or Plain Truth in a Homespun Dress, utan ett enda skiljetecken (och därtill en väldigt liberal inställning till såväl stavning som kapitäler):
"IME the first Lord in the younited States of Americary Now of Newburyport it is the voise of the peopel and I cant Help it and so Let it goue Now as I must be Lord there will foller many more Lords pretty soune for it dont hurt A Cat Nor the mouse Nor the son Nor the water Nor the Eare then goue on all is Easey Now…"
Däremot lade han ett addendum till den andra utgåvan: en sida full av punkter, komman, utropstecken och kolon:
"the nowing ones complane of my book the fust edition had no stops I put in a nuf here and thay may peper and solt it as they please"
Timothy Dexter i en mycket symmetrisk twist (med tanke på gårdagens tema) visade sig vid femtiofem års ålder drabbas av en överväldigande dödsskräck, en slags fåfäng Cotard's. 1803 publicerade han en annons om försäljning av sitt hus och mark. Och fortsatte följdriktligen med att annonsera sin bortgång och förbereda sin begravning. Runt tretusen lär ha anlänt till likvakan och fortföljde sedan begravningen som Dexter bevakade från sitt hus. Lordens fru däremot såg inte på spektaklet med blida ögon och vägrade blankt att gråta över hans "bortgång". Det skulle dröja ytterligare tre år efter begravningen innan Timothy Dexter, The Newbury Nut, tillslut oåterkalleligen avled.
Bild av Will Ashford.
Ibland önskar jag att jag kunde skriva med samma anarkistiska grammatik som amerikanske eccentrikern Lord Timothy Dexter som i slutet av sjuttonhundra talet nedtecknade sin 8847 ord långa självbiografi, A Pickle for the Knowing Ones or Plain Truth in a Homespun Dress, utan ett enda skiljetecken (och därtill en väldigt liberal inställning till såväl stavning som kapitäler):
"IME the first Lord in the younited States of Americary Now of Newburyport it is the voise of the peopel and I cant Help it and so Let it goue Now as I must be Lord there will foller many more Lords pretty soune for it dont hurt A Cat Nor the mouse Nor the son Nor the water Nor the Eare then goue on all is Easey Now…"
Däremot lade han ett addendum till den andra utgåvan: en sida full av punkter, komman, utropstecken och kolon:
"the nowing ones complane of my book the fust edition had no stops I put in a nuf here and thay may peper and solt it as they please"
Timothy Dexter i en mycket symmetrisk twist (med tanke på gårdagens tema) visade sig vid femtiofem års ålder drabbas av en överväldigande dödsskräck, en slags fåfäng Cotard's. 1803 publicerade han en annons om försäljning av sitt hus och mark. Och fortsatte följdriktligen med att annonsera sin bortgång och förbereda sin begravning. Runt tretusen lär ha anlänt till likvakan och fortföljde sedan begravningen som Dexter bevakade från sitt hus. Lordens fru däremot såg inte på spektaklet med blida ögon och vägrade blankt att gråta över hans "bortgång". Det skulle dröja ytterligare tre år efter begravningen innan Timothy Dexter, The Newbury Nut, tillslut oåterkalleligen avled.
Bild av Will Ashford.
8 kommentarer:
Det här tyckte jag var roligt. Tänk att sitta där och beskåda det hela, det är nog mångas dröm och hemliga undran - vilka kommer - och apropå punkter och andra tecken... tycks han haft svårt at t sätta någon slags punkt rent faktiskt. ETt underbart litet inlägg. Härmed sätter jag punkt och vänder mina ögon mot utsikten. Idag är den god. Solen skiner. Anne-Marie
Han hade uppenbarligen problem med användningen av interpunktioner vilken visar sig tydligt när han försökte sätta punkt för sitt liv tre år innan det var dags.
Utropsteckenet är det skiljetecken jag har svårast för. Det är för glättigt och ungdomligt. Jag hyser däremot en viss ömhet för kommatecknet. , .
Ulrika, det är ju så roligt. A-M
Tack för svar, ni båda. Kommatecknet definitivt inte att underskatta för oss som tenderar att skriva på tok för långa meningar.
Jag är också lite fascinerad av den nya interpunktionsuttvecklingen i form av smiley's etc. Det fascinerar mig att vi inte litar fullkomligt på vad vi säger utan måste ha ett ansikte som förklarar hur vi säger det? Lite som facebooks status-uppdate. Vi är känslo-junkies.
Interpunktion är faktiskt mer spännande än man först tror vid närmare studier. Wikipedia har en intressant diskussion kring hur sarkasm ska markeras. Citat-tecken? Eller point d'ironie, ett bakvänt frågetecken, identiskt med medeltidens punctus percontativus för retoriska frågor. Martin K. Speckter försökte också introducera "interrobang" en symbol för !? 1962 som förekom på en del Remington maskiner 1968 innan den bleknade och glömdes. Top marks för ambition däremot, att introducera nya skiljetecken.
Ampersand, med det förmodligen vackraste namnet, är också sympatisk, om än problematisk att använda i fri text.
Jag känner samma som Ulrika inför utropstecknet. Det är svårt att ta det för vad det är. Men jag vill så gärna använda det. Men tvekar, tanken på hur läsaren kan uppfatta det hindrar. Det ligger en air av jantelag över det hela.
Jag skulle använda det efter varje sats! Om det inte var så att det stjäl så mycket uppmärksamhet! Bort från det man vill ha sagt!
/ A
Ja, jag håller med dig, Annemarie, det är roligt. Inlägget var det roligaste som jag fick ta del av igår. Underbar humor.
Apropos salta och peppra efter behag så kommer jag att tänka på melker på Saltkråkan - minns ni honom? - när han ska laga middag, någon sorts fisk, och läser receptet där det står "salta efter behag". Det gör han.
A - jag tror kanske att utropstecknet behöver ändra status. Det är ju jätte intressant att det är så problematiskt. Ungdom, energi, och livfullhet kan väl knappast var dåligt? Hm, det är verkligen jättemystiskt att det här stackars tecknet så nedvärderats.
Ulrika - glad att du tyckte om det. Melker är som en svallvåg av barndom. Hm, vad jag saknar mest utomlands är faktiskt någon att dela dessa kulturella generationsminnen med.
Härlig diskussion... kul att samtala med er andra kommentatörer. Nu ska jag frossa om frosseriet inläggen. Vår I stockholm. A-M
Skicka en kommentar