"Here if ever before in the history of Physical Research is the most satisfying evidence of an "Invisible world" filled with intelligent human souls, so many of whom are trying (almost vainly it sometimes seems) to win recognition of that important fact in this very dull world of ours!"
A. J. Ashdown i förordet till An Extraordinary Flight,
postumt förmedlad till ett medium av den avlidna Lady Zoe Caillard
postumt förmedlad till ett medium av den avlidna Lady Zoe Caillard
Apropå senaste postens morbida tema, ramlade jag idag över en liten belysande titel under pågående (omöjliga) omstrukturering och rationalisering av butiken (som förutom blåslagna knän har lämnat mig med mardrömmar och prestationsångest). Det rör sig om en liten oönskad bastard, mitt emellan kristendomen och det ockulta, som av denna anledning, liksom med alla titlar som upplevs "inconvenient" när det gäller klassificering, dumpats på första bästa tomma yta. Ockult kristendom författad av de döda. I en ålder av total belysning, antar jag, bör också de döda få komma till tals.
Titeln i fråga, en ganska oansenlig historia i blå pärmar och billigt tryck, har titeln An Extraordinary Flight, och om än huvudtemat är den mest enastående av flykter, döden, är denna märkliga religiösa historia knappast vad den utlovar. Boken författades enligt titelbladet av Lady Zoe Caillard på trettiotalet, i kommunikation med det halvcelebra mediet Louisa Bolt genom dåtidens högteknologiska telefon till himmelriket: kommunigrafen. Maskinen beskrivs i förbifarten i den koncisa inledningen:
"The communigraph takes the form of a round glasstopped table, under the upper surface of which are hidden thirty small lettered compartments, each containing a tiny electrical bulb. When the circuit is formed to each particular letter in turn, it lights up, and in this way the words are spellt out one by one. Under the upper compartment is lightly pivoted a counterbalanced beam. By the action of physic rods controlled by the spirit communicator, this rotates, carrying a wooden ball over lettered studs connected with the bulbs. A slight pressure on the ball over the correct letter, and the circuit is completed to the lamp in that particular compartment."
Mer exakt kallades denna ghostbuster för Ashkir-Jobson kommunigrafen efter de tre uppfinnarna Ashton, Kirby och Jobson och revolutionerade och moderniserad den ockulta kommunikationen genom att inte kräva några förkunskaper av sina användare, inga medium, transtillstånd eller obskyra tungotal. För det moderna hemmet; den moderna döden, ren, kompakt, uppkopplad, och transparent. Nämnda tre uppfinnare var så övertygade om framgången i sin invention att de lovade varandra att den förste som gick hädan omeddelbart skulle signalera de tre bokstäverna BKK till de efterlevande. Och 1930, tre månade efter Jobsons bortgång, knappades nämnda meddelande mycket riktigt in på ett okänt mediums kommunigraf. (Inte för att på någotvis diskreditera dessa spirituella opportunister men vid sidan av kommunigrafen, uppfann nämnda herrar den likvärdigt elegant betitlade, reflektografen. Reflektografen krävde å sin sida sitt eget medium, Mrs Singleton, som under trans, mirakulöst lyckades uppmana en verklig hand ur maskineriet, som knappade in andevärldens meddelande på en skrivmaskin...)
Den Lady Zoe däremot, författarinnan, som Bolt meddelar sig med, verkar nästan skrämmande utan ambitioner och motiv och boken, trots dess högtravande titel och utlovade beskrivning av efterlivet, verkar konstigt nog sakna egentligt syfte, annat än en slags standardiserat kristet godhetsbudskap. Likväl är det en enastående karaktärsteckning av en blek och naivt ödmjuk kvinna som uttrycker sig med multipla utropstecken och hjärtknipande ordval som agony, bereavement, my sufferings, heartbroken, och refererar sig själv som en liten fågel och till sin make som my dear Vinny, (en make vars död för övrigt osynligt omfamnade honom en kväll på en väns landställe då en kall vind kom krypande från fönstret och han oanandes hade tagit av sin hatt, denna till synes så meningslösa lilla akt av oförsikighet som alltså senare skulle komma att ge honom en förkylning som blommade ut i en lunginflammation som placerade honom på ett operationsbord i Paris där döden tillslut slet klorna i honom.) Sedan nämnde Vinny vikt hädan spenderar Lady Zoe åren väntande på sin överman, the Grim Reaper, kommunicerande med sin älskande via kommunigrafen, tålmodigt bidande sin tid. Märkligt nog är detta första kapitel det mest själfulla (cynikern i mig givetvis medveten om att mediet, Fru Bolt, också själv suttit vid denna stackars kvinnas dödsbädd) och likt de flesta budskap från andra sidan, är efterlivet när det väl introduceras reducerat till plattityder. Zoe's strukturlösa grodperspektiv erbjuder inga större klarheter. Istället tycks själarna i viss grad fortsätta ett märkligt stillastående vardagsliv i "our Father's Mansion". De sysselsätter sig med allehanda konstnärliga och privata hobbys och talar om behovet av "rekreation" och den överhängande mänskliga önskan att bli en bättre människa ("...like Vinny and Papa" som Lady Zoe så rörande skriver...)
Det är svårt att förhålla sig till den här typen av occulta meddelanden utan cynism. Trots min skräck för att dö, är det utlovade efterlivet nästan plågsamt att föreställa sig och utan egentlig död tycks jordelivet nästan än mer meningslöst. Däremot undrar jag alltid över författarnas intentioner. För huruvida mediet Louisa Bolt fullständigt trodde på sina egna uppenbarelser eller medvetet fabrikerade så avancerade lögner i sin egen väninnas namn är ganska avgörande. Båda sidor fascinerar mig. Det totala självbedrägeriet och den sensationalistiska skamlösheten. (Jag brukar för övrigt förhålla mig till politikers högtravande retorik på ungefär samma sätt. Bush faller oftast under kategori ett och Hillary Clinton, exempelvis, i ganska hög grad under kategori två). Och Bolt är givetvis så pass medveten om skepsisen att hon i det sista kapitlet talar direkt till oss cyniker:
"Let noone think that it was any light matter to prepare this message on that day. We had to make a tremendous effort, taking a heavy draft of strenght and power which has seriously weakened the precious instrument by which alone such work is possible: My little telephone. She has lost by this more life force than in six months of ordinary work, for the purpose of giving this urgent message to the world with the double idea of calming the dread fears of large numbers of people, and proving that we know what we are talking about: yet these so-called "national newspapers" refused to let the public know. It has hurt us very much."
Jag undrar ibland hur det känns att tro på någonting så fullständigt, om så religion, som politiska ideologier, och filosofiska världsförklaringar. Jag hade en gång en vän som hävdade att de som lidigt var tvugna att vända sig till Gud för att orka. Jag reflekterade kring påståendet med lika delar skam över min sorgfria tillvaro som irritation över nämnda väns förmätna inställning till sina medmänniskor. Smärtan på en gång reducerad till tävlingsmoment och personen ifråga för alltid omöjlig att motsäga; eftersom jag inte lidigt kan jag omöjligt förstå, eftersom jag inte förstår har jag aldrig lidit. Trons moment 22. Däremot kan jag föreställa mig att Bolt om hon nu genuint trodde på sina egna visioner, rösterna av hennes döda vänner som talade till henne, levde ett både lycklig och fruktanslöst liv. När andra världskriget rev upp Europa och skakade om hennes religiösa tillit, deklarerade Den lilla Telefonen, som Zoe kallade henne, fredens ankomst så som andarna förklarat den för henne. Genom Bolt, nedsteg, en viss Earl Haig för att bringa ro, som han förklarade det: "I assure you earnestly that peace will be the outcome of it all." Jag tror året var 1939. Bolts positiva framtidsbudskap var bara en i en lång rad "no war"-profetsior vid slutet av trettiotalet, som när de visade sig felaktiga skulle gunga den spirituella båten ganska rejält. Så kan det gå.
Titeln i fråga, en ganska oansenlig historia i blå pärmar och billigt tryck, har titeln An Extraordinary Flight, och om än huvudtemat är den mest enastående av flykter, döden, är denna märkliga religiösa historia knappast vad den utlovar. Boken författades enligt titelbladet av Lady Zoe Caillard på trettiotalet, i kommunikation med det halvcelebra mediet Louisa Bolt genom dåtidens högteknologiska telefon till himmelriket: kommunigrafen. Maskinen beskrivs i förbifarten i den koncisa inledningen:
"The communigraph takes the form of a round glasstopped table, under the upper surface of which are hidden thirty small lettered compartments, each containing a tiny electrical bulb. When the circuit is formed to each particular letter in turn, it lights up, and in this way the words are spellt out one by one. Under the upper compartment is lightly pivoted a counterbalanced beam. By the action of physic rods controlled by the spirit communicator, this rotates, carrying a wooden ball over lettered studs connected with the bulbs. A slight pressure on the ball over the correct letter, and the circuit is completed to the lamp in that particular compartment."
Mer exakt kallades denna ghostbuster för Ashkir-Jobson kommunigrafen efter de tre uppfinnarna Ashton, Kirby och Jobson och revolutionerade och moderniserad den ockulta kommunikationen genom att inte kräva några förkunskaper av sina användare, inga medium, transtillstånd eller obskyra tungotal. För det moderna hemmet; den moderna döden, ren, kompakt, uppkopplad, och transparent. Nämnda tre uppfinnare var så övertygade om framgången i sin invention att de lovade varandra att den förste som gick hädan omeddelbart skulle signalera de tre bokstäverna BKK till de efterlevande. Och 1930, tre månade efter Jobsons bortgång, knappades nämnda meddelande mycket riktigt in på ett okänt mediums kommunigraf. (Inte för att på någotvis diskreditera dessa spirituella opportunister men vid sidan av kommunigrafen, uppfann nämnda herrar den likvärdigt elegant betitlade, reflektografen. Reflektografen krävde å sin sida sitt eget medium, Mrs Singleton, som under trans, mirakulöst lyckades uppmana en verklig hand ur maskineriet, som knappade in andevärldens meddelande på en skrivmaskin...)
Den Lady Zoe däremot, författarinnan, som Bolt meddelar sig med, verkar nästan skrämmande utan ambitioner och motiv och boken, trots dess högtravande titel och utlovade beskrivning av efterlivet, verkar konstigt nog sakna egentligt syfte, annat än en slags standardiserat kristet godhetsbudskap. Likväl är det en enastående karaktärsteckning av en blek och naivt ödmjuk kvinna som uttrycker sig med multipla utropstecken och hjärtknipande ordval som agony, bereavement, my sufferings, heartbroken, och refererar sig själv som en liten fågel och till sin make som my dear Vinny, (en make vars död för övrigt osynligt omfamnade honom en kväll på en väns landställe då en kall vind kom krypande från fönstret och han oanandes hade tagit av sin hatt, denna till synes så meningslösa lilla akt av oförsikighet som alltså senare skulle komma att ge honom en förkylning som blommade ut i en lunginflammation som placerade honom på ett operationsbord i Paris där döden tillslut slet klorna i honom.) Sedan nämnde Vinny vikt hädan spenderar Lady Zoe åren väntande på sin överman, the Grim Reaper, kommunicerande med sin älskande via kommunigrafen, tålmodigt bidande sin tid. Märkligt nog är detta första kapitel det mest själfulla (cynikern i mig givetvis medveten om att mediet, Fru Bolt, också själv suttit vid denna stackars kvinnas dödsbädd) och likt de flesta budskap från andra sidan, är efterlivet när det väl introduceras reducerat till plattityder. Zoe's strukturlösa grodperspektiv erbjuder inga större klarheter. Istället tycks själarna i viss grad fortsätta ett märkligt stillastående vardagsliv i "our Father's Mansion". De sysselsätter sig med allehanda konstnärliga och privata hobbys och talar om behovet av "rekreation" och den överhängande mänskliga önskan att bli en bättre människa ("...like Vinny and Papa" som Lady Zoe så rörande skriver...)
Det är svårt att förhålla sig till den här typen av occulta meddelanden utan cynism. Trots min skräck för att dö, är det utlovade efterlivet nästan plågsamt att föreställa sig och utan egentlig död tycks jordelivet nästan än mer meningslöst. Däremot undrar jag alltid över författarnas intentioner. För huruvida mediet Louisa Bolt fullständigt trodde på sina egna uppenbarelser eller medvetet fabrikerade så avancerade lögner i sin egen väninnas namn är ganska avgörande. Båda sidor fascinerar mig. Det totala självbedrägeriet och den sensationalistiska skamlösheten. (Jag brukar för övrigt förhålla mig till politikers högtravande retorik på ungefär samma sätt. Bush faller oftast under kategori ett och Hillary Clinton, exempelvis, i ganska hög grad under kategori två). Och Bolt är givetvis så pass medveten om skepsisen att hon i det sista kapitlet talar direkt till oss cyniker:
"Let noone think that it was any light matter to prepare this message on that day. We had to make a tremendous effort, taking a heavy draft of strenght and power which has seriously weakened the precious instrument by which alone such work is possible: My little telephone. She has lost by this more life force than in six months of ordinary work, for the purpose of giving this urgent message to the world with the double idea of calming the dread fears of large numbers of people, and proving that we know what we are talking about: yet these so-called "national newspapers" refused to let the public know. It has hurt us very much."
Jag undrar ibland hur det känns att tro på någonting så fullständigt, om så religion, som politiska ideologier, och filosofiska världsförklaringar. Jag hade en gång en vän som hävdade att de som lidigt var tvugna att vända sig till Gud för att orka. Jag reflekterade kring påståendet med lika delar skam över min sorgfria tillvaro som irritation över nämnda väns förmätna inställning till sina medmänniskor. Smärtan på en gång reducerad till tävlingsmoment och personen ifråga för alltid omöjlig att motsäga; eftersom jag inte lidigt kan jag omöjligt förstå, eftersom jag inte förstår har jag aldrig lidit. Trons moment 22. Däremot kan jag föreställa mig att Bolt om hon nu genuint trodde på sina egna visioner, rösterna av hennes döda vänner som talade till henne, levde ett både lycklig och fruktanslöst liv. När andra världskriget rev upp Europa och skakade om hennes religiösa tillit, deklarerade Den lilla Telefonen, som Zoe kallade henne, fredens ankomst så som andarna förklarat den för henne. Genom Bolt, nedsteg, en viss Earl Haig för att bringa ro, som han förklarade det: "I assure you earnestly that peace will be the outcome of it all." Jag tror året var 1939. Bolts positiva framtidsbudskap var bara en i en lång rad "no war"-profetsior vid slutet av trettiotalet, som när de visade sig felaktiga skulle gunga den spirituella båten ganska rejält. Så kan det gå.
2 kommentarer:
Jag har en healer på jobbet, hon helar människor. En dag fick jag ryggskott, och hon föreslog att hon skulle heala mig. Jag nekade givetvis, men hon gav sig inte. Du vill väl inte ha ont?, sa hon. Så jag lät henne. Hon stod där med händerna utsträckta och ögonen slutna. Varför måste man alltid sluta ögonen när man håller på med parapsykologi? Needless to say, det hjälpte inte. Det fick mig att känna en viss skam. Jag vet inte, jag ogillar att tafsa på folks tro, hur bisarr den än må vara. Hon försökte ju bara hjälpa, hon ville ju inte ha betalt eller så. Och ibland undrar jag hur djupt man skall leta för att finna en konspiration. Jag ser henne som välvillig. Men it bothers me att hon inte kunde hjälpa mig. Det är väl det jag försöker säga, det är väl det som stör mig mest med all sorts tro. Då är jag ju den onda, den oemottagliga, hin håle själv. Jag kan ju inte hjälpa henne i hennes tro.
Bra som vanligt.
Den som healar kan bara hjälpa om mottagaren är mottaglig d.v.s inte spjärnar emot.
Jag har själv gett och tagit emot healing och kan försäkra att det fungerar.
Skicka en kommentar