Min sympati med de skottska byggarbetarna hänger på en ganska tunn tråd. I onsdags ett mindre elavbrott i butiken, (sedan Scottish Gas borrat i asfalten ett par hundra meter bort), som i min frånvaro översett av vår fransyska, ledde till evakuering av all personal till en grannbokhandlare, en något irrationell beslutsföring som spred sina ringar enda till Malaga, där D, utsträckt på sängen, rökandes, halvvägs igenom en spansk öl, "in hiding" som han uttrycker sig från sin svärmor, plötsligt avbröts av ett samtal från en av hans sons vänner, försynt undrande huruvida den nedsläckta butiken var något att oroa sig över. Ögonblickligen svepte stormen således tillbaka upp över det skottska låglandet och för att tillslut låta regnet brista över det nedsläckta Lothian. D, furiös, förklarade att vi hade en given handlingsplan för liknande paniksituationer: Skaka händerna i luften, skrik, spring runt som en huvudlös höna, och slutligen, kissa på dig. Och så returerade de trötta emigranterna till mörkret mellan bokhyllorna, tände IKEA-ljus och genomsökte hyllorna med ficklampor. Mindre än en halv timma senare skakade ljusrören rasslande igång igen likt trötta insekter. Och jag fick sitta en halvtimme med Spanien på hetlinje, bortförklarandes vår inkompetens i bäckmörkret. D, likt en medlem av den första efterkrigsgenerationen, återupprepade gånger förklarande argumentet "During the War..." i detalj.
Och innan helgen åter Leith's skyttegravar med regnvåta kablar, upphackade av grävmaskiner. (Detta absurda beslut att bygga spårvagnar genom den här allt för lilla staden, en räkning som tickar upp varje dag som går, och som tycks allt mer absurd sedan Edinburgh för, grovt tilltaget, femtio år sedan hade ett fungerat spårvagnssystem som skrotades då det var både dyrt och opraktiskt. Till kuriosan hör för övrigt att samma Lothian Regional Transport vagnar idag puttrar fram genom San Francisco, med det gamla skottska emblemen intakta för den som orkar leta. Men som sagt, inget misstag är så dumt att det inte kan göras om igen, och låt oss därför spendera runda tre hundra miljoner...) Och således vaknar vi igen med modemet flimmrande i irriterat oranget. En slags social spottloska och en påminnelse om att det egentliga livet givetvis pågår därutanför där brytande männen från Portobello, the Shore, och Leith Walk fredagströtta klyver asfalten. Och dagar, trots detta minimala avbrott måste omstruktureras, omdefinieras och omställas. Jag känner mig bortkopplad och ensam.
Så istället spenderar jag förmiddagen i vårt solida järnbadkar, komplett med djurklor till fötter, som var den uteslutande och fåfänga anledningen till att vi hamnade i den här lägenheten till att börja med: ordet cast iron, som en påminnelse om någon sorts genuin viktoriansk hantverksmässighet som vittnar om en ägare med ganska sporadiskt intresse för modern heminredning och mitt fetisch-artade behov av ett gotiskt badkar. Eftersom det är den enda plats i denna lilla tvåa där jag kan förvänta mig total ensamhet brukar jag oftast dra mig tillbaka hit när jag behöver läsa. Min senaste sträckläsning har varit A J A Symons A Quest for Corvo från början av trettiotalet. Undertiteln är Ett Biografiskt Experiement, och jag tror inte att det är fel att tillägga att nämnde Symons, trots historisk skugga, förmodligen är den moderna biografins fader. Och hans jakt på den självbetitlade författare och eccentrikern Baron Corvo, eg Frederick Rolfe, är definitivt en förgångare till klassiker som Ian Hamilton's In search of J D Salinger, (en besatthet som på grund av objektets ovilja till medarbete under biografins gång långsamt förändrar dess författares inställning till den avgudade eremiten Salinger). Gemensamt för båda titlar är den delade fokusen mellan biografins objekt och dess författare. För Symons quest gestaltar i lika hög grad A. J. A. själv, som den tragikomiske mångkonstnären Rolfe. Med skenbar transparens (senare tillrättalagd för att passa formen av en detektivroman) kommunicerar Symons med de mest obskyra personer ur "baronens" förflutna: gamla klasskamrater, en landlord's son, en gammal rektor och vän. Och det är märkligt att se vad som kommer upp i de artiga brev han får skickade tillbaka. Vilka detaljer av en marginell figur ur ens förflutna som flyter till ytan. Från det koncisa: "I really think he was a genious and on the border", till det anekdotala: "...he took us by surprise one dinnertime by exclaiming aloud, in aninterval of silence - oh! what lovely legs!", det personligt känsloladdade: " Mr. Frederick Rolfe has been an intimate and valued friend of mine...", detaljerna: "...but most notable was a stuffed raven which he had at a place of honour on his table" och i Corvo's fall det hårt fördömande: "He gave no indication of any real piety beneath the surface - if there was any beneath. No earnestness and fineness of purpose, no discernable interest in the souls of others..."
Corvo reser sig som en fenix ur det kaos som var hans liv, han väcks till liv likt en mytologisk figur, större än en människa, ur dessa spridda fragment ur främlingars minnen. Men den mest absurda twisten är det faktum att Corvo/Rolfe odödliggjorts inte genom de verk som inspirerat biografin utan genom själva biografin. Och dessa gamla kamrater och fienders spridda observationer får betydelse just för att de ihopsamlats. För Symons genom sin besatthet och sin oupphörliga jakt på de minsta detaljer kring figuren och människan Rolfe skapar något storslaget av densamma. Jag antar att det är den viktigaste beståndsdelen i en besatthet, inte objektet, trots dess storhet och framgångar, utan faktisk den besatte själv och den idé han jagar. Ungefär på samma vis som ett älskat objekt också är en återspegling av den älskandes förmåga att älska och på så sätt alltid kommer att säga mer om utövaren än hans älskade.
Min vän V har höjt den här filosofin till en livsstil, betitlad det Subjektiva Absolutet. I grunden menar han att Vadsomhelst kan ges den största betydelse. Inget är för litet, för mediokert, för dumt för att böja sig inför. Du kan välja dina gudar och allt, allt kan dyrkas. Teorin är vansinnig men intressant. V själv har i snart fem år varit besatt av en ganska medelmåttig men trevlig kille från Glasgow som haft en mindre karriär i Hollywood. Vi gick och såg honom spela på en halvtom pub på Queen Street. Han hade begynnande hull, nötta jeans, snagg och spelade gubbrock. En grupp japanska och amerikanska flickfans hukade framme vid scenen med sina mobilkameror och autografblock. V stod i ett hörn. När de började spela såg hans ansikte ut att smälta. Som om han bad sjönk huden samman och ögonen vattnades. Efteråt svor han drucket över trappan utanför puben, den jäveln hade passerat honom utan ett ord, och se hur han fåfängt avbryter bandet för att smila inför blixtarna.
Vi behöver våra besattheter, vi behöver någon att se upp till, att avguda och ösa alla de känslor vi omöjligt kan få utlopp av, all kärlek, allt hat, all ilska och kreativitet. Vi måste gripa alla linor vi kan för att göra livet mindre meningslöst. En fanklubb är en slags modern variant av en kyrka. Affischer nya versioner av krucifix. Och dyrkan är mer oproblematiskt än verkliga relationer. Och ger oss friheten att skapa vem vi vill av vår älskade snarare än att begränsas av att tvingas förhålla oss till en verklig individ. Vi kan skapa underverk. Storheter. Legender. Och det gör oss till bättre människor.
Och innan helgen åter Leith's skyttegravar med regnvåta kablar, upphackade av grävmaskiner. (Detta absurda beslut att bygga spårvagnar genom den här allt för lilla staden, en räkning som tickar upp varje dag som går, och som tycks allt mer absurd sedan Edinburgh för, grovt tilltaget, femtio år sedan hade ett fungerat spårvagnssystem som skrotades då det var både dyrt och opraktiskt. Till kuriosan hör för övrigt att samma Lothian Regional Transport vagnar idag puttrar fram genom San Francisco, med det gamla skottska emblemen intakta för den som orkar leta. Men som sagt, inget misstag är så dumt att det inte kan göras om igen, och låt oss därför spendera runda tre hundra miljoner...) Och således vaknar vi igen med modemet flimmrande i irriterat oranget. En slags social spottloska och en påminnelse om att det egentliga livet givetvis pågår därutanför där brytande männen från Portobello, the Shore, och Leith Walk fredagströtta klyver asfalten. Och dagar, trots detta minimala avbrott måste omstruktureras, omdefinieras och omställas. Jag känner mig bortkopplad och ensam.
Så istället spenderar jag förmiddagen i vårt solida järnbadkar, komplett med djurklor till fötter, som var den uteslutande och fåfänga anledningen till att vi hamnade i den här lägenheten till att börja med: ordet cast iron, som en påminnelse om någon sorts genuin viktoriansk hantverksmässighet som vittnar om en ägare med ganska sporadiskt intresse för modern heminredning och mitt fetisch-artade behov av ett gotiskt badkar. Eftersom det är den enda plats i denna lilla tvåa där jag kan förvänta mig total ensamhet brukar jag oftast dra mig tillbaka hit när jag behöver läsa. Min senaste sträckläsning har varit A J A Symons A Quest for Corvo från början av trettiotalet. Undertiteln är Ett Biografiskt Experiement, och jag tror inte att det är fel att tillägga att nämnde Symons, trots historisk skugga, förmodligen är den moderna biografins fader. Och hans jakt på den självbetitlade författare och eccentrikern Baron Corvo, eg Frederick Rolfe, är definitivt en förgångare till klassiker som Ian Hamilton's In search of J D Salinger, (en besatthet som på grund av objektets ovilja till medarbete under biografins gång långsamt förändrar dess författares inställning till den avgudade eremiten Salinger). Gemensamt för båda titlar är den delade fokusen mellan biografins objekt och dess författare. För Symons quest gestaltar i lika hög grad A. J. A. själv, som den tragikomiske mångkonstnären Rolfe. Med skenbar transparens (senare tillrättalagd för att passa formen av en detektivroman) kommunicerar Symons med de mest obskyra personer ur "baronens" förflutna: gamla klasskamrater, en landlord's son, en gammal rektor och vän. Och det är märkligt att se vad som kommer upp i de artiga brev han får skickade tillbaka. Vilka detaljer av en marginell figur ur ens förflutna som flyter till ytan. Från det koncisa: "I really think he was a genious and on the border", till det anekdotala: "...he took us by surprise one dinnertime by exclaiming aloud, in aninterval of silence - oh! what lovely legs!", det personligt känsloladdade: " Mr. Frederick Rolfe has been an intimate and valued friend of mine...", detaljerna: "...but most notable was a stuffed raven which he had at a place of honour on his table" och i Corvo's fall det hårt fördömande: "He gave no indication of any real piety beneath the surface - if there was any beneath. No earnestness and fineness of purpose, no discernable interest in the souls of others..."
Corvo reser sig som en fenix ur det kaos som var hans liv, han väcks till liv likt en mytologisk figur, större än en människa, ur dessa spridda fragment ur främlingars minnen. Men den mest absurda twisten är det faktum att Corvo/Rolfe odödliggjorts inte genom de verk som inspirerat biografin utan genom själva biografin. Och dessa gamla kamrater och fienders spridda observationer får betydelse just för att de ihopsamlats. För Symons genom sin besatthet och sin oupphörliga jakt på de minsta detaljer kring figuren och människan Rolfe skapar något storslaget av densamma. Jag antar att det är den viktigaste beståndsdelen i en besatthet, inte objektet, trots dess storhet och framgångar, utan faktisk den besatte själv och den idé han jagar. Ungefär på samma vis som ett älskat objekt också är en återspegling av den älskandes förmåga att älska och på så sätt alltid kommer att säga mer om utövaren än hans älskade.
Min vän V har höjt den här filosofin till en livsstil, betitlad det Subjektiva Absolutet. I grunden menar han att Vadsomhelst kan ges den största betydelse. Inget är för litet, för mediokert, för dumt för att böja sig inför. Du kan välja dina gudar och allt, allt kan dyrkas. Teorin är vansinnig men intressant. V själv har i snart fem år varit besatt av en ganska medelmåttig men trevlig kille från Glasgow som haft en mindre karriär i Hollywood. Vi gick och såg honom spela på en halvtom pub på Queen Street. Han hade begynnande hull, nötta jeans, snagg och spelade gubbrock. En grupp japanska och amerikanska flickfans hukade framme vid scenen med sina mobilkameror och autografblock. V stod i ett hörn. När de började spela såg hans ansikte ut att smälta. Som om han bad sjönk huden samman och ögonen vattnades. Efteråt svor han drucket över trappan utanför puben, den jäveln hade passerat honom utan ett ord, och se hur han fåfängt avbryter bandet för att smila inför blixtarna.
Vi behöver våra besattheter, vi behöver någon att se upp till, att avguda och ösa alla de känslor vi omöjligt kan få utlopp av, all kärlek, allt hat, all ilska och kreativitet. Vi måste gripa alla linor vi kan för att göra livet mindre meningslöst. En fanklubb är en slags modern variant av en kyrka. Affischer nya versioner av krucifix. Och dyrkan är mer oproblematiskt än verkliga relationer. Och ger oss friheten att skapa vem vi vill av vår älskade snarare än att begränsas av att tvingas förhålla oss till en verklig individ. Vi kan skapa underverk. Storheter. Legender. Och det gör oss till bättre människor.
5 kommentarer:
Du anar inte hur jag känner igen mig i din vän V, och drar paralleler till den läskiga tjejen. Det där låter väldigt mycket som mig.
Hm N, jag vet inte om det är någon tröst, men jag har alltid funnit V's idé otroligt vacker. I grunden är det en storslagen egenskap att kunna se någonting så enormt i en annan person. Det är verkligen inte alla som kan det.
Jag njuter verkligen av att läsa dina inlägg.
Strömavbrott, bokhandeln och D förgyller min vardag. Jag kan höra surret från lysrören, känna dammet från böckerna och fukten ute på gatan där de rökande arbetarna gräver och gräver. Själv älskar jag strömavbrott. Tycker om den där domedagsstämningen och känslan av hur sårbara våra liv i högteknologins tidevarv är. Tycker om den känslan av sammhörighet som innfinner sig i trappuppgången (vi sitter alla i samma båt)när vi tillsammans kurar ihop oss i vårt kök och portens enda gaslåga för att värma oss. Jag är väl medveten om att min positiva känsla kommer sig av en trygg förvisning om att strömmen snart kommer tillbaka. men undertiden är det ett ljuvligt kontrollerat äventyr.
Att vara besatt av något ouppnårligt kan vara en berikande fantasinågot som kan ge en guldkant åt tillvaron. Såvida det inte tippar över och blir en mani som skenar iväg med sig själv, omöjlig att stoppa.
Kalla vårkramar från en Kersti som verkligen saknar ett badkar.
Jag har läst och hamnar i dina stämningar... och anar rasslet i gasledningarna, varmvattensrören, skakningarna i huset och slutligen en liten husmus som vandrar över mattan och intar hela riket som om han vore kung. Love, A-M
Vackert skrivit Kersti, och jag måste tillstå att jag faktiskt också finner något romantiskt i strömavbrott. Det finns något ganska fint med den här ofrivilligt omstrukturerade tiden som uppstår. Därtill är stormar i kastruller alltid ganska behagliga.
Däremot får jag mindre panikångest utan nätet. Jag känner mig otroligt avklippt. Bortskuren.
Allt gott.
AM- det är varmt igen, Ben is long gone.
Skicka en kommentar