fredag 18 april 2008

OBSERVATIONER KRING FROSSERI DEL 1: KROPP OCH SJÄL

"And by his side rode loathsome Gluttony / Deformed creature on a filthie swyne; / His belly was up-blowne with luxury / And eke with fatnesse swollen were his eyne / And like a Crane his neck was long and fyne, / With which he swallowed up excessive feast / For want thereof poore people oft did pyne / And all that way, most like a brutish beast, / He spued up his gorge, that all did him deteast." (Spencers, The Faerie Queen)

Av alla dödsynder har glupskheten alltid varit den som förvånat mig mest. Moraliskt sett är hunger inte särskilt skadligt för våra medmänniskor, och rent evolutionärt en ganska försvarbar girighet, (även om överätandet måste ses i förhållande till de mindre gynnade, och den enes överdåd givetvis kontraster mot den andres brist). Som modern kardinalsynd i ett samhälle som desperat överkonsumerar känns frosseriet knappast värt att lyfta ögonbrynet över. Ändå är det en last vi kulturellt fortfarande ser ner på, i populärkulturen inte sällan synonymt med ondska, lättja och själviskhet. För om vår sexuella lust sedan länge accepteras, är vår lust till föda fortfarande något tabubelagt. Kanske för att den till skillnad från andra dödssynder aldrig kan bortförklaras med ädlare motiv. Lusten ligger nära den rena förälskelsen, vreden är syskon med passionen, och till och med avund, stolthet och girighet involverar ett stort om än negativt känslospektrum. Glupskheten däremot är både simpel, världsligt och privat. Därtill i all sin banalitet förknippad men privat tillfredställelse. Och självtillräcklig njutning har alltid varit kulturellt komplicerat. Frosseriet lyckas på en gång bli världsfrånvänt i sin självtillräcklighet och världsligt i sin djuriska njutningslystnad. Vilket kanske är varför pornografi och reklam har ikoniserat den ätande kvinnan: ytterst antyder hon att hon tillfredställer sig själv. Hon är åtråvärd i sitt frånvända ointresse. Den här privata lustfylldheten glider ofrivilligt över i sexuella anspelningar. Analogin kring läpparna bör heller inte överses.
Det finns en girighet och en djuriskhet i hungern som för ett kort ögonblick spelar över den ätande människans ansikte. Det kan se komiskt ut, frånstötande eller sexigt, men ytterst är det ett privat ögonblick. I ätandets stund upphör vi att kommunicera. Och våra ansikten öppnas upp och uttrycker... naturlighet. (Vilket kanske förklarar tabloidpressens intresse för ätande celebriteter fångade mitt i en tugga, ett fotografi skvallertidningarna förmodligen betalar mest för, strax efter sexskandaler, hm... exempel här och här och här. Jag finner den här typen av fascination vid något så banalt och fundamentalt mänskligt ändlöst fascinerande. Sveriges bloggtopp visar för övrigt en liknande besatthet vid att dokumentera vad den äter, som om våra måltider blivit en förlängning av vår person och den här typen av absurd Droste-effekt betyder att vi verkligen kan reduceras till innehållet i vår handväska, dagens outfit eller, som sagt, vår lunch.)

Om den här typen av epikureisk dekadens generellt sett blivit symbol för en sorts självtillräcklighet, är självspäkandet kulturellt en asketisk väg till högre plan. Förenklat (och felaktigt, givetvis) tenderar vi att omedvetet föreställa oss överviktiga som fyllande sina kroppar medan de självspäkande "fyller" sin hjärnor. Det frossande helgonet, konstnären och filosofen känns svår att föreställa sig. De högre sinnen kan inte förenas med de kroppsliga lusterna. Vår kroppsliga hunger kontra själsliga hunger representerar samma grundläggande dualismen som våra idéer om världsligheten och det himmelska. Varför självsvält och fasta sedan länge varit religiös praxis. En form av kroppslig renhet (som bokstavligen kan illustreras i bristen på mänskliga restprodukter).
I boken Fat - An Anthology of an Obsession, beskriver Lena Gemzöe i essän Heavenly om unga kvinnliga helgon i Portugal som asketiskt avsagt sig all föda, och som utsträckta på sina sängar tar emot vallfärdande män, kvinnor och barn, vilka de lär kunna hela. Gemensamt för dessa flickor är förutom självsvälten som nästan alltid börjar just innan de nått puberteten, deras oskuld och deras besatthet vid nattvarden, den enda välsignade föda de kan tänka sig att äta. Religiöst och historiskt sett är födan givetvis kvinnans enda maktområde. Hon tillagar och distribuerar maten inom familjen och till skillnad från mannen som kan avsäga sig både makt, pengar och sexualitet i religiöst syfte, kan kvinnan egentligen (då hon historiskt knapp ansetts ha en sexualitet) endast göra en religiöst uppoffring genom att sluta äta. Svältande blir således en form av kontroll i en värld kvinnan historiskt sett inte kunnat kontrollera, och dessutom en kontroll över hennes egen kvinnligheten, anorexia en slags förlängd barndom, att avsägande av bröst, höfter och menstruation.
Den här religiösa, eller icke-världsliga aspekten av självsvält kan vara en anledning till varför bantarretoriken fortfarande är så överladdad med religiösa motiv. Vokabuläret är tungt av skuld, syndande, bekännelse och dess aktörer definierar
sig själva i termer som goda eller dåliga bantare, en svart-vit värdegrund vi knappast annars faller tillbaka på. Den enda gång jag besökt en av dessa VV möten, skrämde mig väckelsebeteendet i rummet. Mötet ekade missbrukarterminologi och sjuklighet, med persiennerna neddragna mot gatan och ett framgångsexempel framme vid tavlan som målade upp viktfällorna och fallgroparna på white-boarden och frågade oss hur vi kunde lära oss att tänka annorlunda. Hur kunde vi bryta vårt missbruk? Halleluja.
Däremot kan vi knappast falla tillbaka på någon ide om vad som anses hälsosamt för vår skruvade estetiska självspäkning. Size zero är synonymt med svimningar, yrsel, och en fysiskt svag, hjälplös kvinnoroll. En vännina, feminist och hård som stål, apropå den här debatten, under en saladslunch utan dressing, vände sig till mig och förklarade att hon ville gå ner i vikt. "I want people to ask me if I am ill" förklarade hon. "I want them to tell me it is getting unhealthy".
Kroppsfettet måste i den här komplicerad rollen ytterst handla om något annat, något mer. För visst är det något mer än fettet vi vill fördriva. Behovet att späka oss, att idealisera noll-storlekar och klä av oss in på bara benen måste ytterst handla om ett begär att vilja späka ut något annat, att klä av oss och rena oss från något annat. Något mer än själva fettet. Något mer än det rent kroppsliga. För i form av ett avsägande av världen runt om kring sig frigör sig anorektiker från både identiteten och kroppen. Hon strävar efter att bli luft.
Är självspäkningen ytterst ett uttryck för vår önskan om att bli bättre människor?



Tavla, betitlad Lunch, av Samantha Hahn som gjort en serie mer eller mindre förutsägbara tavlor på temat kvinnor och mat, Lunch förmodligen den mest intressanta med den minst utnötta symboliken.

Eftersom jag finner det här ämnet outtömligt och på tok för komplext för denna första trevande kartläggning, återkommer jag under helgen...

6 kommentarer:

Ulrika sa...

Detta är inte klokt, eller, jo, det är precis vad det är. Ditt inlägg är det bästa jag läst på länge. Jag känner mig lätt generad över detta, men jag kan inte få ur mig något annat just nu än:

-Guuud så bra du skriver!

annemarie sa...

Detsamma säger jag. Anne-Marie

Anonym sa...

Läst igen. A-M

J sa...

Ulrika, du gör mig så glad!

A sa...

Du beskirver mycket av det jag själv tänkt på den senaste tiden. Självspäkning och rening av kroppen, avmagrandets väg till att bli en lyckligare och bättre människa. Min pappa har efter ett år fullt av olycklga relationer, zoloft och dödslängtan, precis genomgått en Gastro Bypass (förminsking av magsäcken). Han klev in på den privata kliniken i förra veckan full av förtroende för hur ingreppet skulle förändra hans liv och kropp.

J sa...

a. det är väldigt sorgligt det där. vi kämpar så förbannat för att bli lyckliga.