söndag 13 april 2008

LYRISKA TABLOIDER FRÅN GÅRDAGEN - PÅ TEMAT SENSATIONALISM

Det märkligt attraktiva i olyckor är ett ganska erkänt och väl dokumenterat fenomen. Media lyckas väl för det mesta maskera denna hunger för lidande bakom ordet "nyheter". Den skärrat agiterade stämning som infaller under köer efter trafikolyckor är väl något liknande. Och vårt absurda behov av att sätta oss i äcklande och skrämmande maskiner på nöjesparker kanske ännu en sida av myntet. En grotesk fascination, om inte annat. Ordet sensationalism pekar på rötterna i detta begär, behovet av att känna. Att känna något annat. Och att kunna förhålla sig till dessa känslor, när de överväldigar en, med kontroll och distans. För hela premissen i företaget är att vi slipper komma allt för nära.

Ballard har ett flertal romaner på det här temat, och fastän hans stil ibland blir lite väl förutsägbart mekanisk, lyckas han oftast bättre än någon annan att kondensera de här ganska skrämmande mänskliga sidorna. Det finns i hans romaner något basalt Freudianskt i det hela. Det samhällsliga detet, det fungerande samhällets behov av brottsligheter, perversioner, mord, droger och sex. I Ballard's romaner får mörkret sippra fram och mjölkas. Super Cannes och Cocaine Nights, förlagda i turistorternas små koncentrerade samhällen, platser där rika människor kan idka ledan och dricka spleen i höga paraplydrinkar, där mening reducerats till solstolar, till barbecue med grannen i deras uniforma villa, till tennis och siesta har båda detta motiv i botten. Vad som tillslut väcker både livslusten och meningen i de döende orterna i Ballards böcker är brottsligheten, idkad av samtliga medborgare, likt en hobby eller en sport. De medelålders pensionärerna tänder eld på ett grannhus, spelar in pornografi, våldtar, och provar droger. I Ballards Estrella del Mar finns ingen brottslighet eftersom vardagen har omfamnat den. Och det finns därför heller ingen vardag, ingen leda, utan ett utdraget tillstånd av känsloförhöjning, upphetsning, lust och skräck. Men snarare än ett upprop till samhällsreformation är det däremot en slags satir över samtiden. Ledan måste ju ändå ses som ett relativt modernt problem.

Min senast upptäckt på temat sensationalism är en trippel-cd-box, med murder ballads och disaster songs, ursprungligen utgivna på 78or mellan 1913 och 1938, som trots sitt ganska haltande låtbygge och ojämna ljudkvalité på många vis känns lika moderna som youtube och skvallerpressen. För dessa raka beskrivningar av legendariska olyckor som Titanic och mindre och mer lokala katastrofer Clevelands skolbrand, Cyclonen i Ryecove, och explosionen i Fairmount Mine, är egentligen ett första spadtag mot internets ändlösa sidor filmer av flygkraschar och the Sun's gräddiga bildreportage kring the Suffolk Ripper och hans unga kvinnliga offer. Och sångtexterna är, om man naivt förväntat sig någon sorts heder och takt av äldre generationer, förvånansvärt morbida och obscent detaljrika. De flesta är hastigt hopsnickrade, ofta över äldre melodier, och likt en morbid trubadur avslutar sångaren inte sällan med en slags kommentar till nyheten: ett tröstande ord, en bön om bättre tider, en sedelärande varning eller ett ganska provocerande moraliskt pekfinger, likt Elder Curry's Memphis Flu från 1930 som skamlöst predikar Guds vrede:

"Yes, you see! Yes!
He killed the rich and poor
And He's going to kill more
If you don't turn away from your shame"

Magstarkast otvivelaktigt Bob Millers The Ohio Prison Fire, släppt exakt tre dagar efter att de 322 fångarna omkommit. Miller beskriver ogenerat den rasande elden med ordval som agony, cremated, raging och charred. Hantverksmässigt är det ganska taffligt, snarare än att uppmåla scenen erbjuder de fyra första stroferna klockren sensationalistism, och upprepar med enkla omskrivningar motivet av fångarna som förtärs i lågorna:

"Clouds of fire filled the air
Mountain men ran everywhere
In that big Ohio prison tragedy

Ways to safety where all blocked
Many cells where barred and locked
And the raging flames brought death and agony

Frantic convicts begged for air
Many were cremated there
Oh the horror of that scene, the moans and pleads

While the red inferno raged
Human beings trapped and caged
How they prayed and prayed to God on bended knees"

Och som han fortfarande kan ta smaklösheten till nya höjder, presenterar Bob här sin fru Charlotte, i rollen som en sörjande moder, sökande efter sin arme sons kropp. (...All a tremble, she looks on his charred remains...) Med den mest styltiga amatörinlevelse börja hon snyftande missbruka poesins mest basala och heliga komponent, Oh:

"Woman: oh oh oh
Man: Is this your sons body Lady?
Woman: Oh this might be him, he is little and frail like that. Oh, its mother, honey, ohh, oh, mother knows you were good, you were always good to mother, weren't you dear?
Man: Can you identify this body?
Woman: Oh sure, sure, I'll take him. I'll take my boy back now. The state's finished with him. The state's finished with all these bodies, these poor charred bodys. Oh, who's to blame for this awful, awful, awful thing. Who's to blame? Oh bodies, bodies, bodies, I can't stand it, I can't stand it, I can't stand it..."

Miller knappast kan ses som representativ för de närmare 70 riktigt välskrivna sångerna, med sina enkla rim och sin hunger för lätt anslagna känslosträngar, och han var inte heller ensam om att besjunga olyckan i Ohio. Inom en månad efter olyckan hade ytterligare tre skalder gestaltat infernot i folkvisor. Vad som däremot fascinerar mig mest och som har fått mig att spela hans lilla fiolstycke om och om igen, är hans så ogenerade ärlighet. Smaklöst kanske, exploaterande ja, men inte på något vis maskerat som något annat. Bob Millers Ohio Prison Fire, är just vad den utger sig för att vara, en katastrofballad, och gestaltar i glasklara detaljer utan att rodna vad vi alla förväntar oss att höra från densamme: fångarnas skrik genom lågorna och deras mödrars klagorop. Det finns ingen bekväm känsla av journalistik att hölja det hela i. Inga brasklappar eller ursäkter. Och trots den illa passande komiken som åren förvridit Charlotte och Bobs melodram i, så kan jag ibland sakna detta direkta tilltal dagens media. För även om katastrofballader som konstform sedan länge har dött ut (ungefär på samma vis som det porträttlika måleriet fick en törn med kamerans ankomst) är dessa fiktionaliseringar av katastrofer och detta behov av bearbetning djupt rotade i vårt samhälle. Plus ça change, plus c'est la même chose. Och givetvis finns det en slags uråldrig varning i de makabra melodierna, och, fastän det känns hemskt att erkänna det, en påminnelse om att vi alla faktiskt är överlevare.

8 kommentarer:

annemarie sa...

Vad gör oss människor så sensationalistiska? Varför? Det är kanske det som hör samman med att vi själva överlever... är det anledningen? Anne-Marie

Ulrika sa...

Jag försöker komma på en bra kommentar till det du skriver, men det mesta känns ovidkommande och futtigt på något sätt. Nöjer mig med att berätta -igen - att jag uppskattar och gillar det du skriver om och sättet du gör det på.

N sa...

Överlevare av vad?
Jag instämmer med ulrika, storartat som vanligt.

J sa...

Am - jag antar att vi är ganska känslodrivna? Sen tror jag definitivt att sånt här får oss att inse att vårt eget liv inte är så illa. Det är en slags absurd spegelbild. Man får väl heller inte glömma att de här sångerna skrevs på trettio-talet, under depressionen. Folk svalt, gick arbetslösa etc.

Ulrika-dina kommentarer uppskattas alltid. Det känns alltid fint att få ett namn på en läsare. Och jag tror definitivt att du har mer än futtigheter att bidra med. Ovidkommande har i princip strukits ur min ordbok.

N-överlevare, tja rent evolutionistisk. Vi har ju så att säga överlevt livet än så länge.

Anonym sa...

Vi har ett mycket tragiskt dödsfall i Sverige - en liten tioårig flicka har bragts om livet... och jag känner stor sorg. Det finns inget att säga, inget att tänka. Bara oändligt sorgset och smärtsamt. Följer du händelserna där du är? undrar din mamma.

Kersti sa...

Läser, begrundar. Försöker att formulera men dina ord står så bra för sig själva. Att vi alla mer eller mindre dras till det sensationella är ett obestridligt faktum. Sedan kan vi spekulera över varför det är så...man kan verkligen undra.

J sa...

Am - Dödsfallet kommer som en nyhet, däremot har jag följt de tidigare rapporterna. Det känns ju som sagt som en ganska hemsk tråd att ha på ett sånt här inlägg. Jag vet inte vad jag ska säga. Fruktansvärt.

Anonym sa...

Jos - inlägget har inget med dödsfallet att göra. Jag ville bara informera dig om vad som har hänt i Sverige. Sensationslystenheten hoppas jag i detta fall håller sig strikt till den värdighet som om möjligt kan omsluta familjen och de anhöriga. Anne-Marie