tisdag 29 april 2008

WHO?

Meningsutbyte över telefon:
-Ville X prata med mig?
-Ja, men han vill inte prata med Johanna, han vill prata med Lynn.
-Jag förstår inte.
Varpå telefonen passas över.
-Vem är den här Johanna alla pratar om?
-Vem?
-Johanna. Johanna är här säger A. Vilken Johanna? Det finns ingen Johanna i butiken.
-Jag vet inte.

Det finns en mycket enkel anledning till att Gud förbjöd användandet av sitt namn. Namn är ett skenbart kännande. Ett illusoriskt grepp om föremålet och en möjlighet att överbygga de undflyende definitionerna. Den första gången jag steg in i bokhandeln gavs jag namnet Lynn, ett namn som vuxit fast vid mig likt mossa, eller dessa klätterrankor som långsamt krakelerar stenbyggnaderna runt om stan med sin järnhårda grokraft. Ett namn som först ifrågasätts när den lilla trånga bokhandelsvärlden översvämmas av det övermäktiga livet utanför de gröna gallerförsedda dörrarna. "There is no Lynn" säger min far bitskt på sin knivskarpa oxford-engelska när han ringer och möts av förvirring bland mina kollegor, "I should know, I baptized her Johanna." I själva verket har något dop aldrig ägt rum. Och den här febrila kampen om mitt namn är märklig att betrakta från stormens öga. Det här svalkande lugnet som världen stormar omkring, den här absolut tysta punkten från vilken betraktad allt saknar på en gång betydelse och konturer. Istället tycks världen släpa sin oupphörliga rörelse efter sig, likt en svans av odefinierade färger och ljus, inte helt olikt serietidningarnas tecknade fartstreck. Här är så stilla. Jag är så trött. Kalla mig vad du vill.

2 kommentarer:

annemarie sa...

Johanna! Jos! Anne-Marie

A sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.