måndag 7 april 2008

ANATOMIE MÉLANCOLIQUE, MODÈLE FEMME, AVRIL 7, 2008

Det slår mig ibland att jag egentligen inte har en aning om hur jag själv ser ut. Ungefär som med människor runt omkring mig, om vilka man har en klar idé men som vid närmare studier tycks lösas upp i obegripligheter, innan denna endlösa process av omdefinieringar åter spinner igång, upplever jag mig själv som fysiskt ogripbar. Var gång jag talar med D som sedan ett par veckor tillbaka vakar över butiken likt en dieu manqué i Malaga, tycks han förvånad över att höra min röst, och först efter ett par meningar tycks våra respektive stämmor sjunka in och nästan igenkännande säger han: jag hade helt glömt vem du var. Samtalet upprepas nästan dagligen som om det fysiska avståndet verkligen gör oss till främlingar. Ungefär på samma sätt förhåller jag mig till min egen spegelbild, det där bekanta ansiktet som tycks förändras varje morgon och den här märkliga kroppen som ömsom sväller och sjunker ihop, ömsom tycks mjuk och dallrig likt vattning gelé, ömsom hård och knölig likt en säck sten. Denna fråga: är jag densamma? som endast kan besvaras med jagets självrefererande knut. Jag brukar söka igenom de fotografier jag har i lådor här, den korta samtidshistoria som sträcker sig kanske fyra år tillbaka i tiden, på jakt efter bevisföring. Men jag kan inte annat än betrakta dem som någon annan. Och den här kroppen jag har lämnats tycks ligga som en främmande hud, främmande kött och ben i min säng.
Jag upplever ibland som om jag har vuxit i ett vacuum, avskild från all annan observation än min egen och således har blivit mitt eget enda bevis på min person. Märkligt nog föreställer jag mig, att om jag reser tillbaka, om jag bryter denna exil, är det som en återgång till ett äldre själv. Och de fyra åren kommer att fortsätta att krämpa likt ett fantomorgan (eller eftersom jag roat min döende hjärnmembran med studier i detta; likt den Irländska Lagens artikel 52 som sedan 1941 trots sin fortsatta verkan enligt sin egen stadga inte längre får tryckas i Lagverket, och således osynligt fortsätter att verka i det tysta, erkänd men onämnd.) Jag, detta märkliga ord, som endast det egna jaget kan använda och som aldrig refererar till annat är självet, som i sin tur inte på något vis definieras av de tre bokstäverna. För vi är alla jag, och jag är inte annat än en funktion för kommunikation av självet, och per se alltid subjektivt, alltid överhängt av vår egen närhet, och således innehållslöst.
Det är en dålig dag idag. Min plötsliga ledighet har höljt morgonen i ambitioner och en krypande känsla av meningslöshet.
Jag drömmer om något som kan väcka mig till liv. Himlen marmorerad av regnet som bokstavligen tycks skära upp horisonten, det upplysta Fife, där elden alltid brinner, och påminner om märkena i utspänd hud, som vita genomskinliga maskor i skinnet. Och så släpper man ner garden och helt oväntat sipprar en sedan länge förlorad känsla av ensamhet in under glipan i dörren. Rummet så totalt reducerat till ord och uttryck, gamla återvända metaforer kring vatten, kyla och natur och det så kvävande "givetvis" jag använder allt för ofta i ett ganska pretentiöst försök att reducera författaren till pennan eller möjligtvis fingertopparna mot tangentbordet. Och när inte ord är där endast vardagsförgängelsen, detta långsamma och ändlösa förfall. Den krypande fukten från the Firth of Forth som med åren fått tapeterna att släppa och sakta rulla ihop sig igen. Och de skrämmande tjocka trådar av hundra års hud, hår, tyg, damm och smulor som ligger hårt packade mellan träbrädorna i golvet. Bokhandelns grå pulver som, inte helt olikt aska, lägger sig som en film över huden och gräver sig in genom porerna, hur många gånger du än tvångsmässigt tvättar händerna. I själva verket är hela Edinburgh, denna grå stenstad, så mycket mer åldrande än andra städer, med sin hungriga murgröna och grånande sandsten.
Ändå, hur jag än vrider och vänder på det är detta "jag" min enda prestation. Individen har blivit det enda återstående konststycket. En trädgård att kultivera, ett hus att möblera. I brist på åskådare blir personligheten ganska tom som konstform. Likväl kan vi höra vårat eget soundtrack tjuta genom väggarna i ensamhet. Och vi sätter oss tillrätta i soffan så som vi önskade att någon skulle ha sett oss i fall de hade varit där. Kanske är detta vi borde ha skolats i vid en tidigare ålder, konsten att vara. Vilket påminner mig om den lilla engelske skolpojke, knappt tretton fyllda, i barnslig skoluniform löst hängd över den beniga kroppen och sjunkna uttryckslösa ögon som ledsagade min vän och kollega V, i butiken förra veckan. Hans kvicktänkta moder insåg behovet av ett inskolande av den intressanta artistiska personligheten och ringde V, denna ganska i ögonfallande australiensare, varken kvinna eller man, som dragit självmytologiseringen till sin spets, bytt namn och förklätt sig i Dickensiska anakronismer, samt trots de ringa tjugosex åren besitter större esoteriskt och litterärt bagage än någon annan jag hittills mött. V, mot en ringa summa, har nu i en månad med jämna mellanrum mött upp med pojken för att så att säga ge honom nya livsvärderingar och i största allmänhet inspirera honom med sin udda person, sitt kedjerökande och det billiga rödvin han maskerat i en sportflaska. Den första gången de möttes blev de utslängda ur en pub. Den andra gången satt de i tre timmar och stirrade på varandra i bokhandelns bakre rum. Över pojkens ansikte spelade på en gång uttråkad förvirring, totalt genans och vild skräck. Han sa kanske tre ord på tre timmar och väntade sammanbitet som hade han suttit på en spikmatta. Han tackade nej till te och valde att inte lämna sitt namn vid tilltal. Av någon anledning blev ordet elev den räddningslina både V och pojken grep efter, som om ordet på något vis definierade både dem och deras möte genom att på en gång fjärma och sammanföra. Moderns romantiska medelklass ambitioner om svunna tiders guvernanter, om charmigt måttfullt vansinne och konstnärliga quirks rann som vatten genom ett sprucket kärl. V klagade sedan pojken gått, att det var uppenbart att ynglingen var en medelmåtta, talanglös, ointresserad och totalt opassande som elev. Men vad han förväntade lära sig, annat än detta att bli en annorlunda person var omöjligt för oss alla att förstå. Och varför han skulle inskolas i sin egen identitet minst lika absurt. Och således sa V upp sig från posten efter knappt tre veckor och pojken har ännu inte kommit tillbaka. Den viktigaste lärdomen för dem båda, kanske att identitet, om än formbar som lera, varken smittar eller skolas in.

Postat 22:22, symmetri, min kära Watson, bör icke förbises.

2 kommentarer:

annemarie sa...

Vilket vackert inlägg. Jag länkar. Anne-Marie

Kersti sa...

När jag läser så tänker jag på min ständiga förvåning över att det som jag uppfattar som jag skiljer sig från det som andra uppfattar. Kanske är det min känsla av att vara all de personer jag varit tidigare dvs 7 år 10 och 31 på samma gång, något som de som jag möter inte rimligtvis kan ha en aning om. Dunderklumpen säger "je e alle de jeg vare förut" och jag tror att han har rätt. Jag är både tonåring och 50 årig kvinna på en och samma gång.
Sedan har jag förstått att den osäkerhet jag ofta käner inte på något sett förmedlas till min omgivning. Underligt men så är det. Så vad är jaget? Det jag upplever eller det som omgivningen definierar mig som?