Det finns en serie företeelser som stakar ut min väg varje eftermiddag på väg till jobbet. Av någon anledning har de fått en slags betydelse för mig, kanske för att de är på en gång marginella och absurda och främst ett slags tecken på att jag kan den här staden. Företeelser som kan liknas vid de lösa gatstenar som kantar min promenad, och som om än överraskande, alltid samtidigt är totalt förutsägbara. Eller också vid dessa främlingar i kassorna i matvarubutiker och pubar, marginella människor vars ansikten ändå speglar lika delar vagt igenkännande och totalt främlingsskap.
Runt hörnet på vårt hus, vid busstoppet för nummer 10, 11, 16, 26 och 44, där York Place övergår i paradgatan Queen street med dess gallerförsedda privatträdgårdar och enkla balanserade viktorianska arkitektur, har måsarna börjat vaka över sina nylagda ägg. Trots att Edinburgh knappast kan kallas en kuststad, har de kraftiga vita fiskmåsarna dragit sig allt längre upp från stranden i Portobello, och jagar nu genom stadskärnan på en kannibalisk diet av fish och chips, samt sopor som de river loss ur New Town bornas svarta sopsäckar om morgnarna och strör ut över kullerstenen. På taket, fem våningar över entrén till trapphuset, York Place nummer 1, sitter de vakande och stirrar ut över den stilla halv-tre-trafiken, och när busstoppet fylls upp, sänker de sig skränande över de väntande kollektivtrafikanterna med de kraftiga klorna utspärrande. Knappa centimetrarna över de väntande vänder de igen, cirkulerar paradgatan och återvänder, mjukt dykande, skrikande, innan de åter i sista sekunden hastigt glider undan. Ett hitchcockianskt kaos har infunnit sig på adressen de senaste veckorna. Bussresenärerna hukar i plexiglasbåset och kostymklädda herrar från områdets kontor ser sin inrutade vardag plötsligt rubbad.
På North-Bridge knappa fem hundra meter därifrån har brons kulörta gröna stenräcke täckts av pro-life annonser. Bron vars plack i övrigt inte förespråkar annat än kamera-möjligheter för initiativlösa turister på små kopparskyltar i gatan sträcker sig som en utrullad tunga över Waverley Stations blekt mjölkvita tak. I egenskap av stans högsta fallhöjd, har de lila kvällsskyarna över den vidsträckta slottsträdgården i väst kommit att blivit den sista vyn för otaliga uppgivna. Jag kan inte erinra mig när de besynnerliga skyltarna först spikats upp, endast att jag för någon månad sedan, under en av de första dagarna jag lämnade jobbet före solnedgången, gjordes uppmärksam på den märkliga frågeställningen i rött som upprepade gånger pekade på mig från brorräcket: Who cares? Och straxt under: We do. De kallar sig Samaritans och deras nummer finns tryckt i finstilt om denna verbala handpåläggning kan tänkas ha lindrat din dödslängtan. Liksom all reklam och alla offentliga meddelanden måste detta korta upprop gått genom rader av konsulter, psykologer och testpersoner innan det godkänts. Det subtila meddelandet trots sin singulära mening nämner inte för ett ögonblick det centrala ordet som både annonsören och läsaren har flåsande i nacken: ______.
Jag skulle kunna gå den här vägen i sömnen. Till höger de underjordiska turernas guide, rodnande i kylan med den bakåtstrukna tjocka röda manen och svart cape. Till vänster, ett, två, tre, entré gouranga-damen i lila sari och dramaten. Emo-kidsen pockande likt duvor över Hunter square. Och alkoholisterna utspillda över trappan. Och nu: vänster kvinnan med världsrekordet i piercingar's svarta silveransikte och utspända leende. Höger, söndagspredikanten som klockan två och fyrtiosju fäller ut sin banderoll: There is still time. Allow Jesus... Kyrkan, kilten, säckpipan, sopkorgen, kullerstenen, the christmas-shop, och tillslut det skottska auktoritetsföraktet så fint illustrerat för de invigda vid mitten av the Grassmarket där bankomaten varje söndagmorgon gapar sönderslagen med de kulörta sladdarna spirande ur det krossade glaset. Placerad bredvid torgets hotellkomplex debiterar denna privatägda maskin sina användare ett extra £ utan anledning. Varför dess skärm nästan varje lördag eller fredagnatt sparkas in och varje måndag återinstalleras och påbörjar sin korta meningslösa cykel. Inte sällan under vintrarna, brukar en av stans hemlösa breda ut sin filt snett bredvid maskinen, och liksom för att betala tillbaka sedan han bett om en slant, hojtar han åt de oinvigda som köar upp, ey mate, it'll charge you. Och visst finns det väl en ganska gudomlig orättvisa i den balanslösa fördelningen av det där pundet. Bankomatkön tackar och går eller låtsas som ingenting.
Men idag, söndag, är ordningen omkullkastad. Det tjocka glaset knastrar under skosulorna. Och för första gången på väldigt länge upplever jag en märklig känsla av tillhörighet.
Runt hörnet på vårt hus, vid busstoppet för nummer 10, 11, 16, 26 och 44, där York Place övergår i paradgatan Queen street med dess gallerförsedda privatträdgårdar och enkla balanserade viktorianska arkitektur, har måsarna börjat vaka över sina nylagda ägg. Trots att Edinburgh knappast kan kallas en kuststad, har de kraftiga vita fiskmåsarna dragit sig allt längre upp från stranden i Portobello, och jagar nu genom stadskärnan på en kannibalisk diet av fish och chips, samt sopor som de river loss ur New Town bornas svarta sopsäckar om morgnarna och strör ut över kullerstenen. På taket, fem våningar över entrén till trapphuset, York Place nummer 1, sitter de vakande och stirrar ut över den stilla halv-tre-trafiken, och när busstoppet fylls upp, sänker de sig skränande över de väntande kollektivtrafikanterna med de kraftiga klorna utspärrande. Knappa centimetrarna över de väntande vänder de igen, cirkulerar paradgatan och återvänder, mjukt dykande, skrikande, innan de åter i sista sekunden hastigt glider undan. Ett hitchcockianskt kaos har infunnit sig på adressen de senaste veckorna. Bussresenärerna hukar i plexiglasbåset och kostymklädda herrar från områdets kontor ser sin inrutade vardag plötsligt rubbad.
På North-Bridge knappa fem hundra meter därifrån har brons kulörta gröna stenräcke täckts av pro-life annonser. Bron vars plack i övrigt inte förespråkar annat än kamera-möjligheter för initiativlösa turister på små kopparskyltar i gatan sträcker sig som en utrullad tunga över Waverley Stations blekt mjölkvita tak. I egenskap av stans högsta fallhöjd, har de lila kvällsskyarna över den vidsträckta slottsträdgården i väst kommit att blivit den sista vyn för otaliga uppgivna. Jag kan inte erinra mig när de besynnerliga skyltarna först spikats upp, endast att jag för någon månad sedan, under en av de första dagarna jag lämnade jobbet före solnedgången, gjordes uppmärksam på den märkliga frågeställningen i rött som upprepade gånger pekade på mig från brorräcket: Who cares? Och straxt under: We do. De kallar sig Samaritans och deras nummer finns tryckt i finstilt om denna verbala handpåläggning kan tänkas ha lindrat din dödslängtan. Liksom all reklam och alla offentliga meddelanden måste detta korta upprop gått genom rader av konsulter, psykologer och testpersoner innan det godkänts. Det subtila meddelandet trots sin singulära mening nämner inte för ett ögonblick det centrala ordet som både annonsören och läsaren har flåsande i nacken: ______.
Jag skulle kunna gå den här vägen i sömnen. Till höger de underjordiska turernas guide, rodnande i kylan med den bakåtstrukna tjocka röda manen och svart cape. Till vänster, ett, två, tre, entré gouranga-damen i lila sari och dramaten. Emo-kidsen pockande likt duvor över Hunter square. Och alkoholisterna utspillda över trappan. Och nu: vänster kvinnan med världsrekordet i piercingar's svarta silveransikte och utspända leende. Höger, söndagspredikanten som klockan två och fyrtiosju fäller ut sin banderoll: There is still time. Allow Jesus... Kyrkan, kilten, säckpipan, sopkorgen, kullerstenen, the christmas-shop, och tillslut det skottska auktoritetsföraktet så fint illustrerat för de invigda vid mitten av the Grassmarket där bankomaten varje söndagmorgon gapar sönderslagen med de kulörta sladdarna spirande ur det krossade glaset. Placerad bredvid torgets hotellkomplex debiterar denna privatägda maskin sina användare ett extra £ utan anledning. Varför dess skärm nästan varje lördag eller fredagnatt sparkas in och varje måndag återinstalleras och påbörjar sin korta meningslösa cykel. Inte sällan under vintrarna, brukar en av stans hemlösa breda ut sin filt snett bredvid maskinen, och liksom för att betala tillbaka sedan han bett om en slant, hojtar han åt de oinvigda som köar upp, ey mate, it'll charge you. Och visst finns det väl en ganska gudomlig orättvisa i den balanslösa fördelningen av det där pundet. Bankomatkön tackar och går eller låtsas som ingenting.
Men idag, söndag, är ordningen omkullkastad. Det tjocka glaset knastrar under skosulorna. Och för första gången på väldigt länge upplever jag en märklig känsla av tillhörighet.
5 kommentarer:
Jag hörde mig själv när jag läste ditt vackra inlägg - jag läste högt - det var en vacker morgonläsning. Min röst var omedvetet där som ackompanjemang till dina ord. Det blev en underbar upplevelse. Jag hörde måsarna skria alldeles intill mig, hukade nästan inför måsögonens obarmhärtiga uppmärksamhet. A-M
Våren gör den här gråa stan lite ljusare. Och april regnet har dragit över. Måndag, under reparation. Kaffe. Försenad.
Orden kommer till mig på ett högst spontant sätt nu, och det jag kommer att skriva bara spottas ut i total eufori. Jag smockar av efter denna läsning! Du skriver så oerhört vackra inlägg om något som ligger mig så varmt om hjärtat... efter flera års boende i Edinburgh och Glasgow behöver jag denna lilla oas... läsa, läsa... jag kommer att återvända och sukta bland dina texter. Ack, underbara!
Åh Lisa! Jag fullkomligt dyrkar den här staden. Jag är livrädd för att inte kunna skriva mer om jag en dag lämnar den. Varenda gata triggar min inspiration.
Jag är så lycklig att du vet vad jag talar om. Hej, det känns helt otroligt förbannat fint att ha dig här. Tack.
Exaktexaktexakt! Dom snirkliga gatorna sitter benhårt, och fortfarande får minnesbilderna mig att fara långt bort från Stockholm... jag vägrar tro något annat än att det blir min bostads-stad någon gång igen. Tills dess kommer jag att återvända till dina fantastiska texter, så tack ska DU ha, för att du låter oss följa med i dina ord.
Skicka en kommentar