DET FLAMSÄKRA HELVETET

Runt år 2000 sänkte den brittiske konstnären Marc Quinn ner en verklig botanisk trädgård av orkidéer, rosor, tulpaner och nästan tusen andra arter i full blom i 25 ton flytande silikon och frös ned detta tidlösa Eden till åttio minusgrader. Han kallade konstverket Garden. Och resultatet var ett på en gång bräckligt som stenhårt färgkollage i intensifierad teknikolor. Stillheten nästan kvävande och trädgårdens skönhet snarare än sympatisk, lögnaktig och skrämmande. Quinn hade lyckats ta bort det element som är naturens grundval, dess påminnelse om tidens hastiga cykler och den stundande bortgången. Han hade stannat tiden och skapat paradoxens trädgård, levande död. (“The flowers, when they freeze, become pure image. They become an image of perfect flower, because in reality their matter is dead and they are suspended in a state of transformation between pure image and pure matter. (…) I wanted to make a beautiful environment, but there is also something sinister about a beauty that doesn’t decay. Like The Portrait of Dorian Gray, it implies decay somewhere else, and here somewhere else is the viewer.”) Det är väl den eviga ungdomens absurda kompromiss.

Regissören Daron Aronovski löste sitt problem med odödlighetens källa på ett liknande sätt i The Fountain, som när dess vatten konsumeras spränger upp genom magen och bröstet i en serie vildvuxna stjälkar, och fina vita stjärnblomster; det eviga livet, så självklart; endast formen bedrar. En liknande historia läste jag in en samling myter som barn. I Kung Salomos tempel lät man fylla ett rum med en artificiell trädgård av den mest bedräglig sort. Tygblommor så väl gjorda att de omöjligt kunde skiljas från originalen täckte golvet, och klängrankor sträckte sig upp över väggarna. Mitt i denna odödliga trädgård lät han placera en enda riktig lilja, dold i mångfalden. Han lät en vis man besöka denna märkliga trädgård och han stoltserade med dess svekfullhet och dess konstnärliga övermäktighet. För vem kunde skilja mellan hans trädgård och guds egen skapelse? Lekfullt bad han den vise mannen att bland hans egna blommor hitta det verkliga livet. Mannen svarade att trots kungens konstnärliga skicklighet som verkligen kunde lura många, skulle han utan ett ögonblicks tvekan omedelbart kunna skilja livet från dikten. Men först, sa han, det är mycket varmt här inne, vill ers höghet tillåta mig att öppna ett fönster. Kungen biföll. Och när palatsets fönster slogs upp, flög med brisen, ett ensamt bi in, cirklade över havet av uppfläkta färger, och slog sig inom ett par sekunder ned i trädgårdens enda levande lilja.

Quinn’s trädgård påminner mig om mitt eget liv för tillfället, detta vardagsrum nedsänkt i kvävande tjock luft, och dess grundval inte annat än stagnationen, upprätthållandet av status quo. Och denna rena materia fångad i övergången till rena bilder av vardagen, de runda kaffefläckarna över den vita köksytan, J’s skor utslängda över golvet med skosnörena förvridna, den öppna spisens sjuttiotalskakel, och den balanserade raden koppar upphängda över sinken, till och med ljuset från golvlampan över soffan tycks kämpa genom stillheten, liksom mina utsträckta ben, min löst stickade grå tröja, nedbitna naglar och ansiktet nedtyngt av gravitationen, ögonen tunga och nästan genomskinliga, likt utspädd mjölk, i det svaga ljuset från datorn. Utan framtid och utan förflutet, bidar jag min tid i detta vacuum. Jag kan varken gå eller stanna. Och om jag slog upp fönstret vet jag inte längre var den där getingen skulle sätta sig…