tisdag 8 april 2008

DET FLAMSÄKRA HELVETET

Runt år 2000 sänkte den brittiske konstnären Marc Quinn ner en verklig botanisk trädgård av orkidéer, rosor, tulpaner och nästan tusen andra arter i full blom i 25 ton flytande silikon och frös ned detta tidlösa Eden till åttio minusgrader. Han kallade konstverket Garden. Och resultatet var ett på en gång bräckligt som stenhårt färgkollage i intensifierad teknikolor. Stillheten nästan kvävande och trädgårdens skönhet snarare än sympatisk, lögnaktig och skrämmande. Quinn hade lyckats ta bort det element som är naturens grundval, dess påminnelse om tidens hastiga cykler och den stundande bortgången. Han hade stannat tiden och skapat paradoxens trädgård, levande död. (“The flowers, when they freeze, become pure image. They become an image of perfect flower, because in reality their matter is dead and they are suspended in a state of transformation between pure image and pure matter. (…) I wanted to make a beautiful environment, but there is also something sinister about a beauty that doesn’t decay. Like The Portrait of Dorian Gray, it implies decay somewhere else, and here somewhere else is the viewer.”) Det är väl den eviga ungdomens absurda kompromiss.

Regissören Daron Aronovski löste sitt problem med odödlighetens källa på ett liknande sätt i The Fountain, som när dess vatten konsumeras spränger upp genom magen och bröstet i en serie vildvuxna stjälkar, och fina vita stjärnblomster; det eviga livet, så självklart; endast formen bedrar. En liknande historia läste jag in en samling myter som barn. I Kung Salomos tempel lät man fylla ett rum med en artificiell trädgård av den mest bedräglig sort. Tygblommor så väl gjorda att de omöjligt kunde skiljas från originalen täckte golvet, och klängrankor sträckte sig upp över väggarna. Mitt i denna odödliga trädgård lät han placera en enda riktig lilja, dold i mångfalden. Han lät en vis man besöka denna märkliga trädgård och han stoltserade med dess svekfullhet och dess konstnärliga övermäktighet. För vem kunde skilja mellan hans trädgård och guds egen skapelse? Lekfullt bad han den vise mannen att bland hans egna blommor hitta det verkliga livet. Mannen svarade att trots kungens konstnärliga skicklighet som verkligen kunde lura många, skulle han utan ett ögonblicks tvekan omedelbart kunna skilja livet från dikten. Men först, sa han, det är mycket varmt här inne, vill ers höghet tillåta mig att öppna ett fönster. Kungen biföll. Och när palatsets fönster slogs upp, flög med brisen, ett ensamt bi in, cirklade över havet av uppfläkta färger, och slog sig inom ett par sekunder ned i trädgårdens enda levande lilja.

Quinn’s trädgård påminner mig om mitt eget liv för tillfället, detta vardagsrum nedsänkt i kvävande tjock luft, och dess grundval inte annat än stagnationen, upprätthållandet av status quo. Och denna rena materia fångad i övergången till rena bilder av vardagen, de runda kaffefläckarna över den vita köksytan, J’s skor utslängda över golvet med skosnörena förvridna, den öppna spisens sjuttiotalskakel, och den balanserade raden koppar upphängda över sinken, till och med ljuset från golvlampan över soffan tycks kämpa genom stillheten, liksom mina utsträckta ben, min löst stickade grå tröja, nedbitna naglar och ansiktet nedtyngt av gravitationen, ögonen tunga och nästan genomskinliga, likt utspädd mjölk, i det svaga ljuset från datorn. Utan framtid och utan förflutet, bidar jag min tid i detta vacuum. Jag kan varken gå eller stanna. Och om jag slog upp fönstret vet jag inte längre var den där getingen skulle sätta sig…

8 kommentarer:

A sa...

Jag vet var den skulle sätta sig...

Och så skulle den stanna hos dig. Leva på sockersörjan i botten av din tekopp. / A

Anonym sa...

Jag vet också vad den skulle sätta sig... den skulle flyga till en skönhet... och den skönheten skulle bara försöka vifta bort den... om och om igen skulle den återkomma. öppna fönstret och blås in den skottska luften i dina rum... och låt rummet bebos av de som söker upp det livgivande... och om jag vore en liten humla... så skulle jag reta dig med min envisa närvaro...surra i örat... krypa på ryggtavlan... ja... men nu är jag inte det... men jag vet vad humlor, flugor och getingar dras till... det söta, honung, nektar... och de är lite hungriga. Anne-Marie

Hypergraphia sa...

Hej ni båda, vilken kärlek. Tack.

N sa...

Jesus, kvinna, du kan skriva. Du har ett alldeles för stort hjärta för att existera i ett vakum, den saken är klar.

N sa...

Du vet alla gåvor kräver en gåva i retur. Du ger oss detta, hur skall vi kunna återbetala det? Det är nästan en smula orättvist, vet du.

Hypergraphia sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Hypergraphia sa...

We're even, N, no doubts about that. du är den första som har fått mig att le så här på länge. Jag tror fan till och med att min puls har gått upp ett par slag. För övrigt hoppas jag att du betalar in natura med ett inlägg på Cold and Broken ikväll.

N sa...

Det är ju det jag försöker.