torsdag 24 april 2008

DÖRREN - 24 APRIL

Relationen mellan personen utanför ytterdörren och den innanför är besynnerlig. Jag finner det allt svårare att förmå mig att öppna. Och sedan jag helt har upprört att ens att svara portsignalen blir spänningen ibland så tjock att den kan skäras med kniv och luften hänger seg som jelly i hallen. Avståndet blir allt mer absurdt som sekunderna passerar. Det enda som skiljer oss åt är trät. Och som om vi spelade ett avslöjningsspel eller synade varandras kort hänger vi på var sida om den där tunna träskivan avvaktande. Scenen balanserar på gränsen mellan det farsartade och det fruktansvärda, mellan komiken och den yttersta tragiken. Mellan den ihåligt rasslande dörrklockan och den skrämmande tystnad som karvas fram sedan den upphört.
In kväll stannar främlingen i trapphuset. Istället för att gå pressar han ihärdigt pekfingret mot knappen och håller den utdraget inne. Och tankarna långsamt flyr, har han sett mig komma in, slår ljuset ut genom fönstret i hallen, kan han höra mig? Och rasslande slår brevinkastet upp. Det knakande ljudet när gångjärnen spänns ut. Vårt golv knäpper som om de sträckte på sig under tyngden av mina fötter. Och den lösa kontakten till skrivbordslampan fladdrar hysteriskt. How dare you. Likt ett rapp över vått tyg slår brevinkastet igen. Jag borde sätta ett kryss i min kalender så att jag kan markera min frånvaro om den någonsin skulle föras på tal. Än sen, jag kunde sitta i badet, kanske jag sov. Minsta lilla gest kan dräpt i bedräglighet växa till oändliga proportioner. Balansen har sedan länge upphört. Rummet imploderar. Stolarnas ben drar knakande ut sig tills dess rygg stöter i taket och slår ned det fina dammet ur den krakelerade färgen. Fåtöljen sluter sig samman tills den gröna stoppningen vrider sig likt ett horn, de små kloförsedda benen vinglande än hit, än dit. Ugnen smälter ut likt tjock mjölk över köksmattan och spänner sig fast likt tuggummi mot fotsulorna. Och reflektionerna i kastrullerna, uppradade över sinken, slår ut trådar av ljus, som spinner i solskenet, och under vilka jag måste krypa och klättra för att ta mig till fönstret och slå isär gardinen.
Och genom dunklet bakom det gula tyget stirrar jag ut över kullerstenen. Är det någon där? På gatan nedanför står J's pappa. Hans lilla seniga kropp i en upphittad grå dunjacka och de pinnsmala benen nedstuckna i för stora kängor. Han har en ryggsäck uppslängd över axel, den tunna pekande hakan tuggande och toppluvan neddragen över den vita pagen. För ett ögonblick får jag för mig att det är J, som om kroppen åldrats över natten, och jag hänger kvar i det nedsläckta fönstret, som om jag inte kan röra mig.
Och ögonblicket darrar på sin lina innan det långsamt slår över i det fruktansvärda, i tragiken, och tungt rasar i golvet och det förvridna rummet hamras tillbaka i sin stillhet. För trots att det av någon anledning känns omöjligt att vi ska mötas, om än genom fönsterglaset, så stirrar vi rakt in i varandra för en sekund, tvärs över gatan, när han vänder sig upp och ser rakt genom fönstret, genom det gula tyget och mörkret. Sekunden senare är han redan på väg ned för gatan, men vänder sig igen som om han måste ha sett fel, och liksom skakar på huvudet innan han skyndar på stegen bort igen. Och jag inser att det är ett av dessa ögonblick som vi aldrig kommer att prata om men som kommer att skava onämnt mellan oss för all framtid.

4 kommentarer:

anne_marie sa...

Vilken underbar berättelse - men tillika fruktansvärd. Den där hemligheten mellan två som vet något men som aldrig kommer föra det på tal, därför att det är tystat och ovälkommet. Det skaver sedan mellan dessa två. A-M

p. sa...

du är min idol

tack för en lysande blogg

J sa...

p.
tack.
(i all sin enkelhet och torftighet har det här tagit en halvtimme att formulera, så jag menar det verkligen om än det där enda ordet sedan i slutändan saknar karaktär. (Parentesen ytterligare femton minuter nota bene.))tack.

Kersti sa...

Din text fick mig att minnas. Känslan av att kura innanför och veta att precis där utanför....och att den där utanför vet...vet att jag tyst som en mus hukar precis innanför dörren.
Det är lättare nu, jag gömmer mig inte längre men känslan finns kvar i kroppen.