När vi föreställer oss framtiden tenderar vi att föreställa oss det ideala praktiska samhället. Och födan, detta komplicerade behov, brukar oftast nästan helt bortrationaliseras. Framtidens föda har gårdagen alltid föreställt som en allmer lustlös produkt, och ett tidskrävande moment som ytterst borde reduceras ur framtidsmannens pressade schema, den ideala lösningen en perfekt balanserad måltid i tablettform. Måltidspillret som kom att bli sekelskiftets främsta framtidsfantasi är en slags modernisering av den arketypiska idén om fröet. En tablett med superkrafter som i ett slag lyfter människan ur sina mänskliga kättingar. Som i ett slag frigör vår tid och befriar oss från våra laster. Vår sagovärld och folklore är full av referenser till denna typ av kondencerade men styrkegivande föda. Populärkulturen har Bamse's Dunderhonung, och PopEye's Spenat. Sagorna kryllar av liknande magiska frön, korn och kärnor, bönstjälken till himlen endast ett exempel. Och när Popular Science Monthly från 1936 refererar in sin artikel "Life from a Test Tube" den alkemistiska idén om ett livelexir: "Food pills that would contain everything necessary to life" är de egentligen verkligen närmre idéns rötter än de anar.
Paleo-Future, en blogg kring Framtiden betraktad ur Gårdagen, har en serie poster kring Piller-måltiden. Iden beskrivs in artikel från 1923 ur the Rock Valley Bee som "the Scientist's Dream", "a pill that can be carried in a vest pocket". Och Indiana Progress beskriver 1896 futuristisk kost i mycket praktiska termer i fråga:
"Given the formula for our food, says Berthelot, the father of the artificial food idea, and why not prescribe it from the chemist's? Surely the nitrogen and carbon of the beefsteak may not be as grateful to the palate if absorbed from a capsule or masticated in a tiny tablet, but the bones and the blood, the flesh and the sinews will be just as well supplied with their essential material, their own special foods, provided always the prescription is right in proportion, and, after all, the pleasures of the table have ages on end been absorbing too much of the time and inclination of man and woman."
I det framtida samhället effektiviteten alltid ledordet. Och vallösheten är effektivitetens yttersta komponent, motsägelsefullt nog faktiskt mer demokratiskt i sin likformighet än det fria valet. Föda förknippast ytterst med lathet, med fetma, vila och inproduktivitet. I Women and Economics 1898 likställer Charlotte Perkins Gilman ätandet med slaveri, och vårt behov av föda en slags kätting:
"The contented grossness of today, the persistent self-indulgence of otherwise intelligent adults, the fatness and leaness and feebleness, the whole train of food-made disorders, together with all drug habits - these morbid phenomena are largely traceable to the abnormal attention given to food and cooking."
Tidsaspekten understrycks också i Arthur Birds Sci Fi roman "Looking forward - A dream of the USA 1999" från 1899 där arbetarna räddas undan lunchraster och vilopauser med måltidspillret (en idé som känns som en naturlig föregångare till Chaplin's Moderna Tider, där komikern spänns fast vid en matmaskin som (in)effektivt teknologiserar intaget av föda):
"In order to save time, people often dined on a pill - a small pellet which contained highly nutritious food. They had little inclination to stretch their legs under a table for an hour at a time while masticating an eight-course dinner. The busy man of 1999 took a soup pill or a concentrated meat-pill for his noon day lunch. He dispatched these while working at the desk."
Det går ju knappast att förbise den feministiska frigörelsen i idén. De futuristiska visionerna kretsade inte enbart kring fantasier om rymdfärder och robotar, utan kanske mer än något annat, kring hushållsprodukter. Teknologiska magasin illustrerar oväntat nog ofta glada husfruar som vilar i bekväma modernistiska fåtöjer bredvid rudimentära plåtmaskiner och slogans som "It's closer than you think" eller "the maid with no tears". Robotar som kunde städa, servera och diska, självdammsugande golv, rena automatiserade kök, och ytterst matpiller, födans P-piller. Men måltids-pillret förutom att vara demokratisk, praktisk och kondencerad, var också en motkraft mot den sena viktorianska erans överklassfrosseri, mot lyxbanketter och överflöd. Förutom tidsaspekten bar måltidsaspekten en idé om förintandet av dödssynden glupskhet. När den belgiske kemisten M. Effront 1913 förslog sin variat av denna framtids-mat var hans tablett smaklös och framställd ur bryggeriernas slaggprodukter: "It would be a hundred times better if foods where without odor or savor, for then we would eat exactly what we needed..." och Munsey's Magazine summerar tablettfödans framgång 1902 i följande förhoppning: "...when man's has conquered his palate and no longer allows it to dictate the quantity and quality of the things he swallows."
Så sent som 1982 föreslog Neil Ardley i Our Future Needs en process inte helt olik Effront's där alger var tänkta att omvandla vårt avfall till föda, den gröna vågen av reducerandet av matens lustfyllda konotationer, även om Ardley påpekar att smakframställning kan göra denna artificiella föda lika "tasty" som dagens:
"Pipes bring waste liquids from industries in the city to the factory, where they are converted into foods by bacteria in tanks. Solar panels capture the Sun's rays to provide heat for the food-manufacturing processes in the factory."
Det balanserade pillret är demokratiskt, lustbefriat och okomplicerat. Födan reducerad till just föda, en process vilken som helst, och idealiskt sett långt från njutbar. Idé är utopisk snarare än genomförbar och skulle genomförd förmodligen leda till resultat liknande dem man uppnådde när man gav en liten afrikansk by rinnande vatten, och helt ointetgjorde den sociala bas som brunnen i byns centrum inneburit i århundraden. För även både effektiviseringen och lustlösheten i pillermåltider befriar oss är frågan kanske från vad? Vi reser människan från djuren, från naturen mot teknologin, men avsäger sig också allt det som gör oss mänskliga. Sekelskiftets ideala produktiva samhälle bygger på en gemensam myrstacksmentalitet och försöker desperat maskera frågan om vad all denna tid skall sparas in för? Vad är egentligen en värdefull fördelning av tid, och vad i det ultimat effektiva samhället är meningsfullt? Vi kan givetvis fila på vår existens, skära av bit efter bit, arbete, sex, barnuppfostran, föda, men frågan är egentligen vad som återstår när vi skalat oss själva in på bara benet. Min misstanke är att vi påminner om en lök och när lager efter lager plockats finns tillslut ingenting kvar.
Bild från Tales of Future Past, som har en serie bilder kring måltid-piller syntetisk mat, rymdmiddagar etc.
Paleo-Future, en blogg kring Framtiden betraktad ur Gårdagen, har en serie poster kring Piller-måltiden. Iden beskrivs in artikel från 1923 ur the Rock Valley Bee som "the Scientist's Dream", "a pill that can be carried in a vest pocket". Och Indiana Progress beskriver 1896 futuristisk kost i mycket praktiska termer i fråga:
"Given the formula for our food, says Berthelot, the father of the artificial food idea, and why not prescribe it from the chemist's? Surely the nitrogen and carbon of the beefsteak may not be as grateful to the palate if absorbed from a capsule or masticated in a tiny tablet, but the bones and the blood, the flesh and the sinews will be just as well supplied with their essential material, their own special foods, provided always the prescription is right in proportion, and, after all, the pleasures of the table have ages on end been absorbing too much of the time and inclination of man and woman."
I det framtida samhället effektiviteten alltid ledordet. Och vallösheten är effektivitetens yttersta komponent, motsägelsefullt nog faktiskt mer demokratiskt i sin likformighet än det fria valet. Föda förknippast ytterst med lathet, med fetma, vila och inproduktivitet. I Women and Economics 1898 likställer Charlotte Perkins Gilman ätandet med slaveri, och vårt behov av föda en slags kätting:
"The contented grossness of today, the persistent self-indulgence of otherwise intelligent adults, the fatness and leaness and feebleness, the whole train of food-made disorders, together with all drug habits - these morbid phenomena are largely traceable to the abnormal attention given to food and cooking."
(citat hämtat från Food in the USA: A Reader, artikeln ifråga av Warren Belasco, p65.)
Tidsaspekten understrycks också i Arthur Birds Sci Fi roman "Looking forward - A dream of the USA 1999" från 1899 där arbetarna räddas undan lunchraster och vilopauser med måltidspillret (en idé som känns som en naturlig föregångare till Chaplin's Moderna Tider, där komikern spänns fast vid en matmaskin som (in)effektivt teknologiserar intaget av föda):
"In order to save time, people often dined on a pill - a small pellet which contained highly nutritious food. They had little inclination to stretch their legs under a table for an hour at a time while masticating an eight-course dinner. The busy man of 1999 took a soup pill or a concentrated meat-pill for his noon day lunch. He dispatched these while working at the desk."
(citat igen hämtat från Belasco's artikel)
Det går ju knappast att förbise den feministiska frigörelsen i idén. De futuristiska visionerna kretsade inte enbart kring fantasier om rymdfärder och robotar, utan kanske mer än något annat, kring hushållsprodukter. Teknologiska magasin illustrerar oväntat nog ofta glada husfruar som vilar i bekväma modernistiska fåtöjer bredvid rudimentära plåtmaskiner och slogans som "It's closer than you think" eller "the maid with no tears". Robotar som kunde städa, servera och diska, självdammsugande golv, rena automatiserade kök, och ytterst matpiller, födans P-piller. Men måltids-pillret förutom att vara demokratisk, praktisk och kondencerad, var också en motkraft mot den sena viktorianska erans överklassfrosseri, mot lyxbanketter och överflöd. Förutom tidsaspekten bar måltidsaspekten en idé om förintandet av dödssynden glupskhet. När den belgiske kemisten M. Effront 1913 förslog sin variat av denna framtids-mat var hans tablett smaklös och framställd ur bryggeriernas slaggprodukter: "It would be a hundred times better if foods where without odor or savor, for then we would eat exactly what we needed..." och Munsey's Magazine summerar tablettfödans framgång 1902 i följande förhoppning: "...when man's has conquered his palate and no longer allows it to dictate the quantity and quality of the things he swallows."
Så sent som 1982 föreslog Neil Ardley i Our Future Needs en process inte helt olik Effront's där alger var tänkta att omvandla vårt avfall till föda, den gröna vågen av reducerandet av matens lustfyllda konotationer, även om Ardley påpekar att smakframställning kan göra denna artificiella föda lika "tasty" som dagens:
"Pipes bring waste liquids from industries in the city to the factory, where they are converted into foods by bacteria in tanks. Solar panels capture the Sun's rays to provide heat for the food-manufacturing processes in the factory."
(artikel hämtad från Paleo-Future)
Det balanserade pillret är demokratiskt, lustbefriat och okomplicerat. Födan reducerad till just föda, en process vilken som helst, och idealiskt sett långt från njutbar. Idé är utopisk snarare än genomförbar och skulle genomförd förmodligen leda till resultat liknande dem man uppnådde när man gav en liten afrikansk by rinnande vatten, och helt ointetgjorde den sociala bas som brunnen i byns centrum inneburit i århundraden. För även både effektiviseringen och lustlösheten i pillermåltider befriar oss är frågan kanske från vad? Vi reser människan från djuren, från naturen mot teknologin, men avsäger sig också allt det som gör oss mänskliga. Sekelskiftets ideala produktiva samhälle bygger på en gemensam myrstacksmentalitet och försöker desperat maskera frågan om vad all denna tid skall sparas in för? Vad är egentligen en värdefull fördelning av tid, och vad i det ultimat effektiva samhället är meningsfullt? Vi kan givetvis fila på vår existens, skära av bit efter bit, arbete, sex, barnuppfostran, föda, men frågan är egentligen vad som återstår när vi skalat oss själva in på bara benet. Min misstanke är att vi påminner om en lök och när lager efter lager plockats finns tillslut ingenting kvar.
Bild från Tales of Future Past, som har en serie bilder kring måltid-piller syntetisk mat, rymdmiddagar etc.
10 kommentarer:
Det känns lite fel att två av dina bästa inlägg inte får någon form av kommentar. Det är välskrivet, och ytterst insiktsfullt. När jag läste den här senaste kom jag och tänka på veganer, där har du ytterligare en rörelse där maten endast är funktionell. Jag har alltid känt att den rörelsen rymmer en viss kyla, utan att riktigt kunna säga varför, men nu tror jag att jag vet.
Tack, jag tror jag börjar bli lite bortskämd, jag tvivlar totalt på mig själv när ingen kommenterar. Jag väntar fortfarande på att någon ska hitta ett monster i någon av mina texter... Känner du också så ibland? En slags kontrollöshet, som om du kanske egentligen inte alls säger vad du menar att säga, eller än värre säger precis vad du menar men det påvisar ditt eget mörker för andra? Det kanske är någon form av separationsångest.
Att någon skall se igenom ens pose? Det är väl den stora skräcken det, att någon ser masken bakom identiteten. Minns du mitt inlägg för länge sen om omöjligheten att inte visa upp sig själv? Min skräck är väl att det visar sig att jag är lika banal som alla de jag kritiserar. Man vill ju inte vara patetisk, eller hur. Dessutom, man vill inte vara enkelspårig heller för den delen. Det är också en fara.
frosseri kontra effektivitet verkar vara människans vilsna jakt på självförverkligande precis som i arbete, sex, materiella ting, droger osv. att vara i nuet och inse att man inte är sitt arbete, sitt hus eller sin stad gör oss rädda. jakt på svar överallt och att aldrig nöja oss med att kanske inte veta. detta verkar inte vårat förstånd täcka. precis som i att äta en måltid. så jäktar vi vidare i tiden efter måltiden (effektiviteten) eller får inte nog (frosseri). att bara njuta av smakerna och balansera våra behov med sinnet (smaken) tycks vara onödigt då vi inte får ett svar på varför vi just ska göra så. men vi har ju inte alla svar. att intellektualisera en måltid är som att läsa sig till en förälskelse tror jag.
jag hittade din blogg igår. ROLIGT; du är intressant. att du inte får så mycket kommentarer är väl just för att det inte finns så mycket att tillägga.
vem är du?
Frosseri har aldrig ansetts som något gott. Men det man stoppar i sig är gott. Nåväl - människan har ett behov av att mästra - sig själv - sina lustar - sin omvärld - sin värld. Vi vågar inte vara - mänskliga. Anne-Marie, som läser detta inlägg för tredje gången.
anna elvira, tack för dina tankar. Vi har verkligen otroliga problem med nuet och jaget. Det är märkligt hur precis allt har reducerats till en förlängning av vår identitet, särskilt något så enkelt och naturligt som våra måltider. I storbritannien är dietboken "You are what you eat" otroligt populär. Den lilla magra damen som författat boken hade också ett tv-program på temat (som så fint summerar upp temat) i vilket hon vräkte ut sin patients avföring på en bricka för analys. Du är vad du äter, bokstavligen, jag har aldrig sett ångest liknande den som speglades i ansiktet på dessa människor. Du är ditt avfall. Jag vet inte vad intellektualiserande av våra restprodukter kan liknas vid, men det känns lite sjukt att förutsätta att de kan liknas vid vår person.
Jag, för övrigt i en lite pompös presentation, brukar summera mig själv antingen som min bostadsort, skottland, eller mitt arbete, bokhandeln, båda förmodligen lika missvisande men symptomatiska för min brist på självinsikt. Jag har en förkärlek för intellektualiserande av det mesta, och överanvänder ord som fascinerande, överväldigande (välmigande), damm och givetvis (det sista ger en illusorisk transparens, ett sätt att dölja avsändaren och hölja det mesta i en air av självklarhet, jag arbetar med att stryka det ur alla mina texter.) Vem är du?
Am - du är alltid lika välkommen. Varför tror du vi har såna problem med att vara mänskliga? Och varför tror du vi har det här behovet att överkonsumera så? Jag föredrar ordet hunger framför frosseri. Hunger kan vara positivt och det syftar till en slags drivkraft som kan vara något annat än sockersug. Jag tror matfrossa egentligen grundar sig i en annan hunger?
I Sverige förs nu en debatt kring universitetens roll i framtiden, hur de ska utvecklas för att hänga med i tiden. Detta förbannade uttryck: "hänga med i tiden". Jag vägrar för övrigt och är helt i otakt. Hur som helst, debatten, rör bland annat vilken utbildning universiteten ska erbjuda och där finns röster som menar att det är universitetens roll att göra studenterna anställningsbara. Hur är man när man är anställningsbar? Vilka ämnen ska man läsa då?
Varför tar jag upp detta? Jo för jag kommer att tänka på detta i samband med ditt inlägg om frosseri och tanken på att vi i framtiden ska få i oss vår näring via ett litet behändigt piller. Det spar tid och vi fortsätter hänga med. Universiteten ser till att vi är anställningsbara, skönhetsindustrin och kirurgerna att vi är representabla osv. Var tar glädjen vägen? Glädjen som är källan till att vilja utvecklas.
Vad gör detta med oss? Kanske hämmar det oss och vi hän ger oss åt frosseriet. Vi frossar för att vi är hungriga. Hungriga på mänsklighet.
Hungriga på mänskligheten - Ullrika. Jag gillar ditt blogg-gensvar. A-M
Hm, när allt ska anpassas för att bli så funktionellt och brukbart som möjligt går vi väl ändå en ganska skrämmande framtid till mötes. Anställningsbar? Vad innebär egentligen det? Kan all kunskap vara kapitalistiskt användbar? Det är väl detsamma som kultursponsring.
Jag antar att det är en fråga om samhällets syfte är att skapa ett fungerande samhälle eller lyckliga individer. Jag misstänker att det är det första.
Skicka en kommentar