I den keltiska mytologin finns en historia om en man som, en natt promenerar ut med kusten i närheten av Unst, Shetland, och påträffar en grupp sjömän och sjöjungfrur, Maighdean-Mhara, som klätt av sig sina fiskfjäll och dansar i månskenet. Vid åsynen av främlingen sliter de hastigt åt sig sina torra skinn och dyker ned i havet men i förvirringen och mörkret kan en av kvinnorna inte hitta sin kropp och mannen som finner den skimrande silkeslika huden vid sina fötter plockar upp den och bär den hem till sin stuga där han låser in den i ett skåp. Om morgonen går han åter till stranden där han finner den vackrast jungfru han någonsin sett, som klagande vandrar av och åter vid det skummande vattenbrynet. Hon bad honom återlämna skinnet så att hon skulle kunna förenas med sitt folk igen men han skakade på huvudet. Istället bad han henne gifta sig med honom. Sjöjungfrun, utan egentligt val, svarade jakande och mannen bar henne hem. Ett långt liv passerade i stugan vid kusten, sjöjungfrun och hennes make fick flera barn, urskiljbara från sina mänskliga vänner endast genom den tunna fenlika hud de bar mellan tårna och fingrarna. Mannen älskade sin hustru, men trots de många åren, kunde hon fortfarande inte återbörda hans kärlek. Ofta gick hon ner till vattnet och satt i timmar och samtalade med fiskarna, endast för att återvända tankfull och sorgsen. Så en dag, år efter att kvinnan givit upp hoppet om att återvända hem, fann barnen lekandes i huset ett tunt fint blåskimrande fjäll som de förtjust sprang till modern för att visa upp. Hennes ögon blänkte när de räckte över dräkten. Försiktigt böjde hon sig ner och kysste barnen över pannan och sedan reste hon sig och lämnade huset. Hennes make, sedan han återvänt hem, sprang ned till stranden endast för att se sin fru försvinna till havs. Men innan hon dök till botten ropade hon efter honom. "Farewell! And may all good attend you. I loved you very well when I resided upon earth, but I always loved my first husband much better."
Den isländska versionen på myten om en selkie och hennes bondmake än har en något annorlunda avslutning:
Den isländska versionen på myten om en selkie och hennes bondmake än har en något annorlunda avslutning:
"This I want, and yet I want it not, --
Seven children have I at the bottom of the sea,
Seven children have I as well here above."
Seven children have I at the bottom of the sea,
Seven children have I as well here above."
Jag har börjat identifiera mig allt mer med de här myterna. Mitt själsliga hem någonstans längst den europeiska atlantkusten. Det här vill jag ha, och samtidigt vill jag det inte. D refererar ofta till mig som den lilla sjöjungfrun. Mitt skandinaviska ursprung och det faktum att jag av någon anledning oftast placerar kroppen i samma drömskt låsta pose som den danska statyn när jag sitter. Därtill har jag rykte om mig i bokhandeln att, liksom mina mytologiska föregångare, besitta samma emotionella distans, som om mitt eviga tillstånd var ett slags bidande av tid, och varje låst stund egentligen inte vore annat än ett utdraget passerande. Likt misshandlade hundar har jag börjat se detta i en del vänners ansikten, den där spända väntan när jag knäpper ihop rulltobakspaketet, eller flyttar på min jacka eller för en sekund reser mig. Med D har jag börjat annonsera tidpunkten för min avfärd i början av varje möte, som för att underlätta processen. En annan vän vände sig till mig härom kvällen, (ett av dessa ovanliga tillfällen då han lyckats dra mig över till en gemensam bekant, med en flaska Famous Grouse för £7.79 och löfte om en haggismiddag), sedan han upprepade gånger då jag genomsökt min jackfickor stannat upp och stirrat på mig, att han varje gång jag påbörjade den där rörelsen förväntade sig att jag skulle resa mig och gå.
Och så har dessa mytologiska väsen, hägrande, vackra och kluvna blivit en mindre passion. De ikoniserar ett livsval, två möjligheter, två element som i grunden är oförenliga. I gränslandet mellan fiktion och verklighet följer också en hord av cryptozoologiska lurendrejare i det mytologiska bakvattnet. För en av vetenskapens största bedrifter är dess ofrivilliga uppfinnande av kvasi-vetenskapen. Jag har en förkärlek för hjärnbyggen, vetenskapligt kalkulerade fiktioner, kartor över fiktiva platser, och obduktioner och anatomiska modeller över sagoväsen.
En av historiens mest populära vetenskapliga påhitt (fram till så sent som 1800-talets mitt), främst bland sjömän och matroser, var att bära hem rudimentära uppstoppade sjöjungfrur från sina resor i de exotiska breddgraderna. Oftast var dessa väsen, små torkade skräckexempel i genren, tillverkade genom att ihopfogandet av en någorlunda kraftig fiskstjärt och överkroppen av en liten apa. Kirurgen och zoologen Francis T Buckland beskriver i Curiocities of Natural History om sitt möte med en av dessa så kallade Feejee Mermaids 1858:
"In the back parlor of the White Hart, Vinecourt, Spitalfields, high and dry upon a deal board, lay this wonderful object-hideous enough to excite the wonder of the credulous, and curious enough to afford a treat to the naturalist. Such a thing as a merman or mermaid of course never really existed; I was therefore most anxious to examine its composition, which, by the kindness of the landlady (a remarkably civil woman), who removed tile glass which covered her treasure, I was enabled to do.
The creature (a gentleman, not a lady specimen of the tribe) was from three to four feet long. The upper part of its body was composed of the head, arms and trunk of a monkey, and the lower part of a fish, which appeared to me to be a common hake; and the head was really a wonderful composition: the parchmentlike, hideous ears stood well forward, the skin of the nose when soft had been moulded into a de cided specimen of " the snub," the forehead was wrinkled into a frown, and the mouth " grinned a ghastly grin;" the curled lips partly concealed a row of teeth which in the upper jaw were of a conical form and sharp-pointed, taken probably from the head of the hake, whose body formed the lower part of our specimen. The lower jaw contained these fish's teeth, but conspicuously in front was inserted a human incisor or fiont tooth, and a vacant cavity showed that there once had been a pair of them. These were probably placed there to show the " real human nature" of the monster. The head had once been covered with hair; but visitors, anxious to obtain a lock of a merman's hair, had so plucked his unfortunate wig that only a few scattered hairs remained; the relic-seekers are now, therefore, ignorantly treasuring in their cabinets hairs from the pate of an old red monkey.
The eyes, sunk deep in the sockets, are formled of round bits of leather, with the pupils marked in black paint; and altogether the features of the merman are those of a disagreeable old man, who was trying not to laugh. (...)The arms, long, shrivelled and gaunt, were placed in an easy position, as though the owner was kissing its hand to the spectator, and the soft parts having receded from the nails left them long and projecting, like a bird's claws.
The chest of the monkey had hardly been big enough to hold the shoulders of the fish, so it is extended with a cage of wire, which also gives the appearance of ribs. The waist is very much larger than the chest proper; from which fact we may learn that the fashion of tight-lacing was not derived from the mermaid family. The fish (neatly stuffed) was placed with its belly outermost, so that its back fin formed a continuation with the back of the monkey, The junction was cleverly managed, and the tail part was gracefully curved to the left, like the heraldic pictures we sometimes see on coats of arms."
Tidningen the Mirror har en liknande beskrivning i en artikel om en sjöjungfru-utställning i London 1822:
"This eighth "wonder of the world;" this “frightful monster which the world ne'er saw," until the present year, is now the great source of attraction in the British metropolis; and three to four hundred people every day pay their shilling e
ach to see a disgusting sort of a compound animal, which contains in itself every thing that is odious and disagreeable. But the curiosity to see a real Mermaid, after all the fictions that have been related respecting it, is natural enough—the only point is, whether it is a real one or not; and even on this professional men disagree.
This singular creature, which it is reported was brought to Bafavia, in the East Indies, from some of the neighbouring islands, is in a state of high preservation, and appears to have been so for many years. It is nearly three feet in length. Its head is nearly round, about the size of that of a child two or three years old—its forehead somewhat depressed, and chin projecting similar to the negro. Its teeth perfect, and beautifully set in circular rows; but the canine teeth, as they are called, being longer, project much beyond the others. The cheeks of the face project a little, which, together with the eyes, eyebrows, chin, mouth, tongue, ears, throat, &c. exactly resemble those of the human species. Its head is somewhat bent forward. The spinous processes of the cervical and dorsal vertebrae project in that distinct, and regular order, down to the lower part of the breast, that we find in the human subject; when they gradually lose themselves on entering the natural form of the lower portion of the body of a fish. The scapula and arms—the latter of which are of great length—hands, thumbs, fingers, and nails, furnish us with an exact representation of those of a delicate female: the breast bone, clavicles and ribs of the chest are perfectly distinct, and the breasts—which are now of some size, and appear to have been very large—and nipples are a tolerable model of those in the human species. Its body appears to be muscular above the chest, and covered with cuticle and hair, dispersed as in the human skin.
The one side of the head is covered with black human hair, about half an inch or an inch in length; but on the other side it appears to have been much worn or rubbed off.When examining this singular phenomenon, what excited astonishment was, the external covering from the chest upwards to be such a near representation of that of a human being, whilst the whole of the body below was enveloped with the scaly covering of a fish. Immediately under the breasts, the fishy form commences, by two large fins on its belly, on which it has been represented by those who have seen it at sea to rest the upper-part of its body above water; it then tapers off and terminates in the tail of a fish, not unlike that of a salmon.
(...)But, positive as some persons are, as to its realty being that long-deemed fabulous creature, the Mermaid, we must beg leave to express our doubts—we may say firm conviction—that it is an imposture— certainly not the first that has been practised on the credulity of honest John Bull. The fact is, that the lower part is a real fish, of a species found in the rivers of Chioa and Japan, the head and shoulders being cut off, and replaced by the bust of a baboon."
Samma artikel fortsätter också att lista den spännande bevisföringen för detta illusiva väsen, notiser från obskyra historiska verk. Från de kvinnor i Edam som 1430 under en storm ramlar över en fiskfenad jungfru som de bar hem, klädde upp och födde på kött. Hon lärde sig aldrig tala, men lär ha varit religiös, “it had some notion of a deity, and made its reverences very devoutly when it passed a crucifix", och fick således en kristen begravning. Till de Maillet, neptunologen som i sitt verk Telliamed 1748 hävdade att allt stammade ur havet, och att människans naturliga föregångare således var sjöjungfrun och därtill refererar till episod på ett franskt skepp utanför Newfoundland, där samtliga literata på skeppet skrev under på att de sett "sjöman" simma förbi båten i ett par timmar. Liksom det besynnerliga väsen som Mr. Toupin of Exmouth 1812 publicerar en artikel om, med ett läte som en aeolisk harpa, ett sälliknande ansikte, och en blekt rosa dunliknande hud. Eller den indiska sjöjunfru, mene mamma, om vilken Dr. Chisholm kort beskriver i sin essä om The Malignant Fever in the West Indies 1801 efter ett samtal med en vän: "The upper portion resembles the human figure, the head smaller in proportion, sometimes bare, but oftener covered with a copious quantity of long black hair. The shoulders are broad, and the breasts large and well formed. The colour of the skin is either black or tawny" och som, då indierna förknippade henne med olycka aldrig infångats och studerats.
Den kändaste av de cryptozoologiska freakshowerna och mest legendarisk för sina förledande flyers var ändå PT Barnums sjöjungfru (ovan) som annonserades med eleganta teckningar av yppiga unga kvinnor innan utställningen i New York 1842 men som sedan schillingen hade betalats visade sig vara fulheten inkarnerad. I sin biografi beskriver Barnum själv monstret som “an ugly, dried-up, black-looking, and diminutive specimen… its arms thrown up, giving it the appearance of having died in great agony.” Feejee-flickan visade det sig var inhyrd från en showman från Boston och den engelske professorn Dr Griffin som introducerade det taffliga taxidermiska exemplet uppenbarades snart vara varken engelsk, zoolog eller professor. Däremot naglar historien om Barnum's freak fast en märklig poäng i sjöjungfruns inträde i kvasi-vetenskapen, hennes deformation från odysseisk siren och lockande jungfru till ett vittrande apliknande monster. Som om sagan genom inträdet i verkligheten måste kläs av och förfulas.
Vilket för övrigt påminner mig om en annan marin kuriositet, Jenny Haniver, eller satanicus aquus, ett litet djävulsliknande monster urskuret ur rockor och plattfiskar av sjömän på medeltiden och som sedan lämnats att torka. (Namnet för övrigt en cockneyfierad version av franskans jeune de Antwerp (Anvers)). Somliga krediterar dessa märkliga gulnade drakar med deras plattfiskliknande ansikten som den spirande idén bakom sjöjungfrumyten fastän det av allt för många anledningar är helt otroligt.
(Ett galleri av Feejee jungfrur här. Laputan Logic och Museum of Hoaxes för vidare läsning.)
Och så har dessa mytologiska väsen, hägrande, vackra och kluvna blivit en mindre passion. De ikoniserar ett livsval, två möjligheter, två element som i grunden är oförenliga. I gränslandet mellan fiktion och verklighet följer också en hord av cryptozoologiska lurendrejare i det mytologiska bakvattnet. För en av vetenskapens största bedrifter är dess ofrivilliga uppfinnande av kvasi-vetenskapen. Jag har en förkärlek för hjärnbyggen, vetenskapligt kalkulerade fiktioner, kartor över fiktiva platser, och obduktioner och anatomiska modeller över sagoväsen.
En av historiens mest populära vetenskapliga påhitt (fram till så sent som 1800-talets mitt), främst bland sjömän och matroser, var att bära hem rudimentära uppstoppade sjöjungfrur från sina resor i de exotiska breddgraderna. Oftast var dessa väsen, små torkade skräckexempel i genren, tillverkade genom att ihopfogandet av en någorlunda kraftig fiskstjärt och överkroppen av en liten apa. Kirurgen och zoologen Francis T Buckland beskriver i Curiocities of Natural History om sitt möte med en av dessa så kallade Feejee Mermaids 1858:
"In the back parlor of the White Hart, Vinecourt, Spitalfields, high and dry upon a deal board, lay this wonderful object-hideous enough to excite the wonder of the credulous, and curious enough to afford a treat to the naturalist. Such a thing as a merman or mermaid of course never really existed; I was therefore most anxious to examine its composition, which, by the kindness of the landlady (a remarkably civil woman), who removed tile glass which covered her treasure, I was enabled to do.
The creature (a gentleman, not a lady specimen of the tribe) was from three to four feet long. The upper part of its body was composed of the head, arms and trunk of a monkey, and the lower part of a fish, which appeared to me to be a common hake; and the head was really a wonderful composition: the parchmentlike, hideous ears stood well forward, the skin of the nose when soft had been moulded into a de cided specimen of " the snub," the forehead was wrinkled into a frown, and the mouth " grinned a ghastly grin;" the curled lips partly concealed a row of teeth which in the upper jaw were of a conical form and sharp-pointed, taken probably from the head of the hake, whose body formed the lower part of our specimen. The lower jaw contained these fish's teeth, but conspicuously in front was inserted a human incisor or fiont tooth, and a vacant cavity showed that there once had been a pair of them. These were probably placed there to show the " real human nature" of the monster. The head had once been covered with hair; but visitors, anxious to obtain a lock of a merman's hair, had so plucked his unfortunate wig that only a few scattered hairs remained; the relic-seekers are now, therefore, ignorantly treasuring in their cabinets hairs from the pate of an old red monkey.
The eyes, sunk deep in the sockets, are formled of round bits of leather, with the pupils marked in black paint; and altogether the features of the merman are those of a disagreeable old man, who was trying not to laugh. (...)The arms, long, shrivelled and gaunt, were placed in an easy position, as though the owner was kissing its hand to the spectator, and the soft parts having receded from the nails left them long and projecting, like a bird's claws.
The chest of the monkey had hardly been big enough to hold the shoulders of the fish, so it is extended with a cage of wire, which also gives the appearance of ribs. The waist is very much larger than the chest proper; from which fact we may learn that the fashion of tight-lacing was not derived from the mermaid family. The fish (neatly stuffed) was placed with its belly outermost, so that its back fin formed a continuation with the back of the monkey, The junction was cleverly managed, and the tail part was gracefully curved to the left, like the heraldic pictures we sometimes see on coats of arms."
Tidningen the Mirror har en liknande beskrivning i en artikel om en sjöjungfru-utställning i London 1822:
"This eighth "wonder of the world;" this “frightful monster which the world ne'er saw," until the present year, is now the great source of attraction in the British metropolis; and three to four hundred people every day pay their shilling e
ach to see a disgusting sort of a compound animal, which contains in itself every thing that is odious and disagreeable. But the curiosity to see a real Mermaid, after all the fictions that have been related respecting it, is natural enough—the only point is, whether it is a real one or not; and even on this professional men disagree.This singular creature, which it is reported was brought to Bafavia, in the East Indies, from some of the neighbouring islands, is in a state of high preservation, and appears to have been so for many years. It is nearly three feet in length. Its head is nearly round, about the size of that of a child two or three years old—its forehead somewhat depressed, and chin projecting similar to the negro. Its teeth perfect, and beautifully set in circular rows; but the canine teeth, as they are called, being longer, project much beyond the others. The cheeks of the face project a little, which, together with the eyes, eyebrows, chin, mouth, tongue, ears, throat, &c. exactly resemble those of the human species. Its head is somewhat bent forward. The spinous processes of the cervical and dorsal vertebrae project in that distinct, and regular order, down to the lower part of the breast, that we find in the human subject; when they gradually lose themselves on entering the natural form of the lower portion of the body of a fish. The scapula and arms—the latter of which are of great length—hands, thumbs, fingers, and nails, furnish us with an exact representation of those of a delicate female: the breast bone, clavicles and ribs of the chest are perfectly distinct, and the breasts—which are now of some size, and appear to have been very large—and nipples are a tolerable model of those in the human species. Its body appears to be muscular above the chest, and covered with cuticle and hair, dispersed as in the human skin.
The one side of the head is covered with black human hair, about half an inch or an inch in length; but on the other side it appears to have been much worn or rubbed off.When examining this singular phenomenon, what excited astonishment was, the external covering from the chest upwards to be such a near representation of that of a human being, whilst the whole of the body below was enveloped with the scaly covering of a fish. Immediately under the breasts, the fishy form commences, by two large fins on its belly, on which it has been represented by those who have seen it at sea to rest the upper-part of its body above water; it then tapers off and terminates in the tail of a fish, not unlike that of a salmon.
(...)But, positive as some persons are, as to its realty being that long-deemed fabulous creature, the Mermaid, we must beg leave to express our doubts—we may say firm conviction—that it is an imposture— certainly not the first that has been practised on the credulity of honest John Bull. The fact is, that the lower part is a real fish, of a species found in the rivers of Chioa and Japan, the head and shoulders being cut off, and replaced by the bust of a baboon."
Samma artikel fortsätter också att lista den spännande bevisföringen för detta illusiva väsen, notiser från obskyra historiska verk. Från de kvinnor i Edam som 1430 under en storm ramlar över en fiskfenad jungfru som de bar hem, klädde upp och födde på kött. Hon lärde sig aldrig tala, men lär ha varit religiös, “it had some notion of a deity, and made its reverences very devoutly when it passed a crucifix", och fick således en kristen begravning. Till de Maillet, neptunologen som i sitt verk Telliamed 1748 hävdade att allt stammade ur havet, och att människans naturliga föregångare således var sjöjungfrun och därtill refererar till episod på ett franskt skepp utanför Newfoundland, där samtliga literata på skeppet skrev under på att de sett "sjöman" simma förbi båten i ett par timmar. Liksom det besynnerliga väsen som Mr. Toupin of Exmouth 1812 publicerar en artikel om, med ett läte som en aeolisk harpa, ett sälliknande ansikte, och en blekt rosa dunliknande hud. Eller den indiska sjöjunfru, mene mamma, om vilken Dr. Chisholm kort beskriver i sin essä om The Malignant Fever in the West Indies 1801 efter ett samtal med en vän: "The upper portion resembles the human figure, the head smaller in proportion, sometimes bare, but oftener covered with a copious quantity of long black hair. The shoulders are broad, and the breasts large and well formed. The colour of the skin is either black or tawny" och som, då indierna förknippade henne med olycka aldrig infångats och studerats.
Den kändaste av de cryptozoologiska freakshowerna och mest legendarisk för sina förledande flyers var ändå PT Barnums sjöjungfru (ovan) som annonserades med eleganta teckningar av yppiga unga kvinnor innan utställningen i New York 1842 men som sedan schillingen hade betalats visade sig vara fulheten inkarnerad. I sin biografi beskriver Barnum själv monstret som “an ugly, dried-up, black-looking, and diminutive specimen… its arms thrown up, giving it the appearance of having died in great agony.” Feejee-flickan visade det sig var inhyrd från en showman från Boston och den engelske professorn Dr Griffin som introducerade det taffliga taxidermiska exemplet uppenbarades snart vara varken engelsk, zoolog eller professor. Däremot naglar historien om Barnum's freak fast en märklig poäng i sjöjungfruns inträde i kvasi-vetenskapen, hennes deformation från odysseisk siren och lockande jungfru till ett vittrande apliknande monster. Som om sagan genom inträdet i verkligheten måste kläs av och förfulas.Vilket för övrigt påminner mig om en annan marin kuriositet, Jenny Haniver, eller satanicus aquus, ett litet djävulsliknande monster urskuret ur rockor och plattfiskar av sjömän på medeltiden och som sedan lämnats att torka. (Namnet för övrigt en cockneyfierad version av franskans jeune de Antwerp (Anvers)). Somliga krediterar dessa märkliga gulnade drakar med deras plattfiskliknande ansikten som den spirande idén bakom sjöjungfrumyten fastän det av allt för många anledningar är helt otroligt.
(Ett galleri av Feejee jungfrur här. Laputan Logic och Museum of Hoaxes för vidare läsning.)
2 kommentarer:
jag gick aldrig på dagis. Vi hade tant Irma som kom hem till oss. Hon läste högt och man fick göra vad man ville under tiden. Man måste inte sitta blixt stilla och bara lyssna. Ofta ofta fick hon läsa HC Anderssens Den lilla sjöjungfrun. Den var så sorgesam och så vacker. Hon måste ha läst den minst 100 gånger men vi älskade den verkligen.
När jag läser ditt inlägg kommer jag att tänka på den. Jag undrar vad det är i dessa myter, historier som attraherar oss. Som gör att vi vill att det ska finnas sjöjungfrur.
Min bäste vän, du kan aldrig försvinna in i myten, men du kan leva myten i ditt skrivande. Jag kommer alltid vaska fram dig i alla oändliga vatten som omger oss och dig.
Mamma
Skicka en kommentar