VY

Sedan nattens storm har dragit över är gatan urvattnat blekvit, överexponerad. Det blekt grå taket till den övergivna gamla fotostudien (genom vars krossade glasdörr vi en dag för månader sedan lyckades ta oss in, för att promenera runt i dessa stora fuktiga utrymmen som grannskapet glömt, den sugande vätan i trätrappan och den märkliga kvarhängande doften av stickande kemikalier, ett intryck av klinisk renhet som skar mot den påbörjade förruttnelsen) där vattnet stillnat tecknat i samma bländande skala som en sandstrand sedan man plågsamt slår upp ögonen efter att ha vaknat på den utsträckta handduken.
Jag vet inte varför jag återkommer till vädret. Kanske helt enkelt för att då jag har absolut intet att säga och liksom sömnig sträcker ut mig framför vårt tre meter höga köksfönster för att se någonting annat är det enda som slår in de färglösa taken från new town till fife och kaskaderna av ljus från himmelen. Och från soffan, sedan jag satt mig ner, inte annat än detta, tre gula pipor på grannhusets skorsten, skuggade i grått och sedan den marmorerade skottska himmelstapeten och lutad mot glaset detta besynnerliga negativ av inverterade gröna kullar som J någon gång plockat upp ur en container nere i hamnen och som av oförklarliga skäl placerats just där likt en påminnelse om allt det vi upphört att se. Himlen välver sig likt en vit klippa över de vita genomskinliga fälten. Detta bergsmassiv som skrapar mot fönsterglaset.