torsdag 1 maj 2008

SMÅBLOMMIGHET

För knappt ett år sedan hade en bekant till mig en show i hennes rivningshotade och förfallande studio, en ganska besynnerlig ritual med en ensam åskådare som leddes genom en steppenwolfsk initiationsrit för att upptas i the order of the Buffaloes. En strikt mansklubb vars beviljade medlemmar fann sig ledda med förbundna ögon av en liten flicka genom teatern i den sammanfallande byggnaden, som inleddes med en knäställd svuren ed inför en illusoriskt oändlig rad av pissoarer som vaggade bataillska ägg i fontäner av vatten och som avslutades i en glaskista i den gamla träbyggnadens källare över vilken sekten rödskäggiga män med enorma gyllene horn i skenet av en upprört svängande lykta vräkte krossat glas och grus, tillslut begravande den upprörda åskådaren innan han så omintetgjord kunde upptas i de utvaldas cirkel.
Jag, i egenskap av mitt kön, kunde knappast genomgå riten, men tilläts smyga genom kulisserna en natt, en upplevelse som om än omvänt, för den oförberedda, var lika drömskt och minst lika märklig. Jag anlände mitt i natten och fann mig sittande i kylan på ett trappsteg på den nedsläckta bakgatan lyssnande på pianot och flöjtmelodierna som lämnade byggnadens igenbommade fönster med deras brinnande konturer av ljus som ömsom släcktes, ömsom föll ut över asfalten. Och sedan plötsligts slogs dörren till gatan upp och en man slängdes ut, varpå dörren åter slogs igen och han blev stående handfallen, förvirrad och ensam några sekunder som om han väntade på något, som om gatan knappt alls var vad han föreställt sig och kunde förvridas vilket ögonblick som helst och asfalten skulle öppnas upp och sluka honom. Och sedan korsade han gatan, grenslade sin cykel och försvann i mörkret. Sekunden senare rasslade brevinkastet och sedan igen och igen innan den vitklädda flickan vinkande kom springande över gatan och grep tag i mig.
Till saken hör i alla fall, att ett av momenten i programmet var vad vi skulle referera till som the mauve room och som jag den där natten betraktade genom ett nålstort hål i den plottriga rosa blomstertapeten medan jag regisserade de blommor och korgar som hängde i rummets tak med trådar som skrapande mot kartongväggarna fick dem att dansa. The mauve room var småborgerlighetens igenväxande av sig själv. Det var spetsdukarna, potpurrins och prydnadeskuddarnas revolution. Till tonerna av speldosor väcktes det blida blekrosa rummet till liv. Det var en besynnerlig djungel av spirande tapeter som våldförde sig på åskådaren som i scenens mitt hade placerats i en slags kroppsstrumpa av blommigt tyg med en huva med ögonhål över huvudet som tillslut fullständigt förvandlade också honom till en prydnad i rummet, en noga tillrättalagd kudde. Upplevelsen var så skrämmande att en av männen som skulle invigas vid det här momentet reste sig och gick. Jag skulle senare få placera mig i den där stolen, under det tjocka perfymerade tyget med svetten rinnande ner för pannan och betrakta det eggande skrapande spirande lugnet som åt in i sin åskådare. Det gick knappt att andas genom tyget och genom de små ögonhålen reste sig den fina kvinnliga världen som i ett töcken och tycktes klättra upp över den egna kroppen som var på en gång orörlig och omöjlig att lokalisera bland blommorna. Jaget hade upplösts, liksom kroppen, det enda som återstod var rummet.
Min bild av småborglig sekelskiftes estetik har sedan dess totalt förändrats. Småblommiga tapeter, spets, perfymerade torkade blommor, mattor, porslinsfigurer och dekorativa korgar är en naturkraft att räkna med och att bäva inför. Dess skenbara kvinnliga ro, blida pastellmotiv, mjuka tyger och skira spetsar är just detta, skenbart. Istället finns en rebelliskhet i plåttrighetens osynliga rötter, en kvävande grokraft och en överväldigande oro. Numer, när jag äntrar rum som tyngts med innehåll, är det med samma vördnad som när jag stiger in i en skog eller dyker till sjöns botten, som om den vilket ögonblick som helst ska svälja mig och som om den ju längre jag stannar, långsamt äter in i min själ och ersätter den med ett fint fält av iskall förhårdnad småblommighet som knaprande likt insekter börjar spira. Estetiken tycks det mig är dömd att vända sig mot sin skapare.
Småblommigheten, för att sent om sider komma till poängen, vann sina största framgångar i sekelskiftesfotografiet. Flera gånger har jag nu på sistone ramlat över dessa märkliga familjeporträtt på nätet där en samling mycket små barn radats upp runt vad som förefaller vara en soffa eller en draperad stol med som vid närmare studier visar sig vara?... deras moder. En tigande kroppslös figur höljd i blommigt tyg mot vilka barnen lutar sig. Maskerade till stolar, soffor och draperier har mödrarna smugit genom porträttfotografiets konst. Hettan och andlösheten bakom de tjocka sena artonhundratalets fransklädda tyger. Och den förevigade ansiktslösheten. Småblommighetens intåg och erövrande av familjen. Ceci n'est pas une mère. Vive la revolution!

The Mauve Room har sedan dess rivits. Eftersom J bar runt på nyckeln till byggnaden långt sedan konstnärinnan kastats ut, besökte vi ännu en gång byggnaden, en söndag, då byggarbetarna tagit ledigt. Liksom i alla rivningsprojkt hade byggnadens alla möbler samlats i en märklig skulptur i ett av de större rummens mitt för att senare tömmas genom ett fönster ned i en container på gatan. De övriga rummen var renskrapade. Inte ett föremål eller ett stycke tyg fanns kvar. Vad som återstod av the Mauve Room var ett fint täcke spirande senapsfrön över den våta heltäckningsmattan, spröda gröna blad som sträckte sig mot ljuset. Och i ett av rummets hörn en enorm trärot som vid något tillfälle brutit sig rakt genom väggen och det krossade fönsterglaset och klättrat in likt ådror över väggen. La revolution, mes chères, est commencé.


(För övrigt är den våldsamma kraften i bourgeoisin's estetik ett ganska återkommande konstnärligt tema. Några ganska spännande exempel är Shary Boyles och Megan Bogonovich's bisarra porslinskonst och (i annorlunda tolkning) Karen Lamontes glasklänningar. Fotografier från Swapatorium.)

4 kommentarer:

annemarie sa...

Alltid när jag läser dina inlägg så står tiden märkbart stilla. Det är som om du fångar stunder som för alltid blir precis exakta just där de är. Det är som om dammet har lagt sig över detta fördolda, det nötta, det bortglömda, och du rör om lite i det förlängesedan
döda rummen. De lever upp under dina ord, men bara skenbart, de får ord men de är för en liten stund, sedan dör de du beskriver åter in i sin glömska. Du skriver så det gör ont att läsa, vackert, tyst, och självständigt eget. Många ord, Anne-Marie

N sa...

Ja, jag håller fullständigt med Ann-Marie där. Du skriver som om du fotograferade. Du befriar objektet från världens kaotiska kontext. Om någon läste in dina texter så skulle det vara som att lyssna på tystnaden. Storartat, verkligen storartat.

annemarie sa...

Jag har läst här idag igen. Och N - du uttrycker det bättre än jag. Jag famlar med orden för att åskådliggöra det jag upplever när jag läser J texter. Det närmaste jag kommer är det där med dammet. Så här ungefär - det är tjockt med damm, tiden är otid, och så skriver J i dammet där det ligger och klockan vrider sig skamset än in i framtiden än in i dåtiden. Tidlösheten har ingen klocka. A-M

annemarie sa...

Här igen. Vinkar gladeligen från min plats. Anne-Marie