N gjorde en tid tillbaka den briljanta observationen att plötslig besatthet av meningslösa sysselsättningar ofta är ett tecken på att helvetet väntar runt hörnet. Jag har gått och funderat ganska mycket på våra privata stormar och våra så absurda sätt att hantera dem. Med varje revolution följer också ögonblick av märkligt stillastående. Ögonblick som knappast kan fyllas med naturliga vanor, knappast kan mätas ut med normala konversationer, utan som tanklöst fylls med vad som finns till hands. Dagarna efter en bortgång sitter jag och en vän på en alkisbänk och äter lakritsremmar, likt två skolbarn i solen. Och jag och J, på tröskeln till något odefinierbart, lagar fisk i köksgrillen klockan tolv på natten och lyssnar på radio Skottland. Listen to your teacher, dinnae say dinnae. Jag påbörjar projektet att sy om större delen av min garderob. J börjar köpa skjortor på nätet, som vår visslande brevbärare levererar om morgnarna. Sängen är omgiven av upprivna bruna paket och röda gummisnoddar.
J frågade mig igår natt om jag befann mig i en av mina "väntande perioder". "Jag känner dig ganska väl vid det här laget" sa han. "Och när du väntar biter du så hetsigt på dina naglar att dina fingertoppar aldrig slutar blöda." Varpå han sträcker sig efter min hand som en förälder. "Få se." Det ser ut som om jag har stoppat händerna i en mixer. Annars fortsätter dagarna som vanligt.
Och ouvertyren så avklarad (skamsen över den svällande repertoaren av privata melankoliska upprepningar som översvämmat den här sidan på sistone, absolution, fader, absolution, käre läsare...) får N's kärnfulla påstående mig att tänka på en väns mor jag besökte i en villa i den brittiska idyllen i Kent som första etappen i en mycket lång resa för nästan exakt ett år sedan nu. Hennes ganska obscena fascination inför den stundande ålderdomen och alla dess oräkneliga men så lätt föreställbara krämpor yttrade sig i ett bisarrt skåp inne på det lilla privata kontoret. Likt ett distanslöst memento mori motiv hade hon och hennes make föreberett den stundande döden minutiöst i detta arkivskåp grå metall. Och varje morgon när de passerade denna morbid möbel kunde de läsa instruktionerna som modern plitat ut åt sina utflyttade barn: Utifall av död, alsheimers, eller annan sjukdom öppna låda ett, slå upp folder nr tre, betitlad... osv. Döden hade blivit en påhittad husgäst att hänga vakande över skrivbordet.
Jag fann för övrigt Mrs Kent ändlöst underhållande och mycket skrämmande som studieobjekt. Hon serverade oss fruset uppmicrat ris med en klumpigt utklämd klick tomatpuré och klappade sin fyrtioårige son över huvudet när han satte sig till bords. Livet rullade ut i en ändlös serie imaginära dilemman och hypokondriska problem medan hon talade. "And those gypsies..." började hon och sedan hettades hennes ansikte upp: "Kent is crawling with them these days, those gypsies, coming here with their tents, hunting the badgers and all the birds..." Idén att pittoreska Kent med dess övre medelklassbefolkning hyste klaner av nomader som jagade trädgårdarnas grävlingar var sjukligt absurd. En tystnad av tunga andetag och kvävda skratt lägrade sig. Lite senare under kvällen tog hon mig åt sidan och frågade, först generat men sedan plötsligt oroligt om hennes sons flickvän (vars föräldrar ursprungligen flyttat från Pakistan) var mycket mörk. Hudfärgsfrågan föll först platt eftersom ordet "dark" för den rasistisk ignorante har ett mångfald av mer filosofiska tolkningar än den bokstavliga. "Her skin" viskade hon. "It's not really that dark, is it?" "Those asians aren't that dark, they are more yellow, some of them are really quite pale." Med anal perfektionism flyttade hon under tiden runt samtliga föremål som för ett ögonblick lämnats ovaktade runt om tolvvåningsvillan vilket vid avresetidpunkten ledde till en ändlös jakt efter strumpor, kameror, bilnycklar och pass som hon med nästan irriterad nonchalans ryckte på axlarna inför "darling, how can i keep track of all your things..."
I själva verket tyngdes villans tre våningar ned av det rasande självbedrägeri som de tre familjemedlemmarna oavbrutet försökte riva ner för varandra, medan de ilsket försvarade den egna positionen. Varenda liten gest var höljd i propagandans enfärger, varenda fras dröp av upprorslystnad. Hennes son, en kringresande dockteater-entusiast, som under åren jag känt honom nogrannt skissat upp det egna personat till en charmant, bohemisk och fattig konstnär, fann sig avklädd som rikemansson när modern nästan ill-villigt vände sig till mig och skrockade: "Han äger ändlös mark här nere i Kent, han har inget att oroa sig för." Allt från det ytliga samtalet till den avskalade inredningen påminde om dåligt tecknade amatörkulisser, instabila kartongväggar i grälla allt för grova mönster. Döden, trots arkivskåpet, kunde knappast tränga in genom den fint anlagda trädgården. Hon irrade riktningslös runt väggposterna och stirrade tomt genom de polerade glasrutorna. För de odödliga i Kent var döden mer av en "useful and rather neat little commodity" man kunde möblera kontoret med och vid tillfälle, kanske till tet, just innan man klippte rosorna, kunde dra fram likt ett äss ur skjortärmen som en enorm och slutgiltig brasklapp: "Darling, we don't have many years to go, dont talk to me like that, its not fair on your poor mother, I could die, you know, any day now, so, come her, give your mother a kiss. There."
J frågade mig igår natt om jag befann mig i en av mina "väntande perioder". "Jag känner dig ganska väl vid det här laget" sa han. "Och när du väntar biter du så hetsigt på dina naglar att dina fingertoppar aldrig slutar blöda." Varpå han sträcker sig efter min hand som en förälder. "Få se." Det ser ut som om jag har stoppat händerna i en mixer. Annars fortsätter dagarna som vanligt.
Och ouvertyren så avklarad (skamsen över den svällande repertoaren av privata melankoliska upprepningar som översvämmat den här sidan på sistone, absolution, fader, absolution, käre läsare...) får N's kärnfulla påstående mig att tänka på en väns mor jag besökte i en villa i den brittiska idyllen i Kent som första etappen i en mycket lång resa för nästan exakt ett år sedan nu. Hennes ganska obscena fascination inför den stundande ålderdomen och alla dess oräkneliga men så lätt föreställbara krämpor yttrade sig i ett bisarrt skåp inne på det lilla privata kontoret. Likt ett distanslöst memento mori motiv hade hon och hennes make föreberett den stundande döden minutiöst i detta arkivskåp grå metall. Och varje morgon när de passerade denna morbid möbel kunde de läsa instruktionerna som modern plitat ut åt sina utflyttade barn: Utifall av död, alsheimers, eller annan sjukdom öppna låda ett, slå upp folder nr tre, betitlad... osv. Döden hade blivit en påhittad husgäst att hänga vakande över skrivbordet.
Jag fann för övrigt Mrs Kent ändlöst underhållande och mycket skrämmande som studieobjekt. Hon serverade oss fruset uppmicrat ris med en klumpigt utklämd klick tomatpuré och klappade sin fyrtioårige son över huvudet när han satte sig till bords. Livet rullade ut i en ändlös serie imaginära dilemman och hypokondriska problem medan hon talade. "And those gypsies..." började hon och sedan hettades hennes ansikte upp: "Kent is crawling with them these days, those gypsies, coming here with their tents, hunting the badgers and all the birds..." Idén att pittoreska Kent med dess övre medelklassbefolkning hyste klaner av nomader som jagade trädgårdarnas grävlingar var sjukligt absurd. En tystnad av tunga andetag och kvävda skratt lägrade sig. Lite senare under kvällen tog hon mig åt sidan och frågade, först generat men sedan plötsligt oroligt om hennes sons flickvän (vars föräldrar ursprungligen flyttat från Pakistan) var mycket mörk. Hudfärgsfrågan föll först platt eftersom ordet "dark" för den rasistisk ignorante har ett mångfald av mer filosofiska tolkningar än den bokstavliga. "Her skin" viskade hon. "It's not really that dark, is it?" "Those asians aren't that dark, they are more yellow, some of them are really quite pale." Med anal perfektionism flyttade hon under tiden runt samtliga föremål som för ett ögonblick lämnats ovaktade runt om tolvvåningsvillan vilket vid avresetidpunkten ledde till en ändlös jakt efter strumpor, kameror, bilnycklar och pass som hon med nästan irriterad nonchalans ryckte på axlarna inför "darling, how can i keep track of all your things..."
I själva verket tyngdes villans tre våningar ned av det rasande självbedrägeri som de tre familjemedlemmarna oavbrutet försökte riva ner för varandra, medan de ilsket försvarade den egna positionen. Varenda liten gest var höljd i propagandans enfärger, varenda fras dröp av upprorslystnad. Hennes son, en kringresande dockteater-entusiast, som under åren jag känt honom nogrannt skissat upp det egna personat till en charmant, bohemisk och fattig konstnär, fann sig avklädd som rikemansson när modern nästan ill-villigt vände sig till mig och skrockade: "Han äger ändlös mark här nere i Kent, han har inget att oroa sig för." Allt från det ytliga samtalet till den avskalade inredningen påminde om dåligt tecknade amatörkulisser, instabila kartongväggar i grälla allt för grova mönster. Döden, trots arkivskåpet, kunde knappast tränga in genom den fint anlagda trädgården. Hon irrade riktningslös runt väggposterna och stirrade tomt genom de polerade glasrutorna. För de odödliga i Kent var döden mer av en "useful and rather neat little commodity" man kunde möblera kontoret med och vid tillfälle, kanske till tet, just innan man klippte rosorna, kunde dra fram likt ett äss ur skjortärmen som en enorm och slutgiltig brasklapp: "Darling, we don't have many years to go, dont talk to me like that, its not fair on your poor mother, I could die, you know, any day now, so, come her, give your mother a kiss. There."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar