tisdag 13 maj 2008

DET IDEALA SAMTALET - FEM NYANSER

De märkliga i relationer är det överslätande tillrättaläggandet och det faktum, som jag med åren have come to terms with, att vi onekligen är olika människor med alla vi känner, denna alltid absurda mimikry som blir en sådan skrattspegel. Jag plockar upp allt ifrån sneda leenden, till ett glasklart knivskarpt och iskallt oxfordvokabulär, till flickaktigt släpande bebistal och grabbig stockholmska. Ändå är min enda önskan att blottlägga mig, att visa strupen, och att öppna upp mig. Hemligheter och sorger är den moderna sociala valutan. Vi byter våra ångestar på marknaden och investerar kapital i våra vänner under väl avvägda former. Det påminner nästan om skolgårdens if you show me yours, i'll show you mine, vi strävar efter att vara nakna tillsammans, att visa våra bäcksvarta hjärnhalvor, yppa våra destruktiva lustar och beklaga våra familjer, pojkvänner, och livsval. Med alla människor känner jag i viss mån en nästan amorös önskan om förening, att på något vis uppgå i varandra, och göra jaget transparent, ostuderat, osett och självklart. Det har slagit mig att min ide om det ideala samtalet har blivit drömmen om att ligga på en annan människas arm, och nästan inslumrande samtala med blicken i taket eller mot den anonyma punkten mellan bröstkorgen och armhålan. Att kunna tala utan att behöva betrakta varandra. I halvdvalans förlåtande genomskinlighet. De blå ljuset om kvällarna. Och det dämpade korniga diset i nedsläckta rum.
Men de sociala transaktioner är knappast så enkla som de matematiskt förefaller. Våra blottlägganden blir standardiserade, blir lika lögnaktiga som verkliga lögner, lika cementerande som sanningar. Jag finner mig återigen girigt givande, hungrigt närande, för att plötsligt slås tillbaka av orkeslösheten. Efter utbytet kommer ögonblicket då frågan onekligen måste ställas: Och nu? Kan jag fortsätta vara den här personen? Kan jag fortsätta ge, kan jag fortsätta ta emot? Kan jag vara den de betraktar mig som? Och mot min vilja retirerar jag ofta.
I min frånvaro har världen försjunkit i total tystnad. Mina fåfänga, allt mer desperata försök till kommunikation blir knappt mer än en mätsticka i vansinnet, trevande försök att komma till insikt om den kvävande eterns orsaker, och paranoida rädslors realiteter. I själva verket når inte längre än detta rektangulära rums orangea väggar. När skuret ur sitt sammanhang och uthängt, hur märkligt det verkar, dessa främmande yttringar av missriktad, missformulerade och misstänksamma exempel på mänsklig kommunikation:

"Are you home?"

"Are you there? Big party. Lots of food. Late now. Confused and paranoid. Otherwise fine. Cheeses, many of them."

"The ice-queen, bah! I have discovered feelings, though feeble, ill-adviced and heavily disguised."

"I have unusual powers, i guess, one being the godly ability to commence the armageddon and leave traces of destruction in my path."

"Pappas födelsedag. Jag kommer att vara i stan till den 17e om du vill ses eller så?"

(Inget fyller mig med sån äckelkänsla som att betrakta det här. Ytterst, i de här meningarna grumlar ondskan och gapar tomheten. )

5 kommentarer:

annemarie sa...

Jag protesterar! Högljutt och vilt, världen är en aning vackrare, människan likaså, du är ju det! Om du är - så är världen vacker.
Anne-Marie

J sa...

Jag har väl inte sagt att världen inte är vacker, eller människan heller för den delen

annemarie sa...

Nej - men jag säger det. Protesterar mot allt - och ständigt. A-M

Kersti sa...

Men du har rätt. Vem är jag egentligen? En fråga jag oavbrutet ställer mig. Och vilka ansikten visar jag vem och i så fall varför. Kommunikation kan blottlägga eller dölja. Jag har en inneboende önskan att ni andra till fullo ska känna mig och samtidigt en önskan att få gömma delar av mig så att ni aldrig får syn på dem. Paradoxalt, visst. Man är så många människor och vilken är den äkta den sanna? Ofta kan jag känna att relationer är enklast på distans, jag har skrivit det förr. Att se någon i ögonen är så mycket svårare. Att ligga och se upp i taket eller kanske promenera sida vid sida öppnar upp.
Sedan tror jag på mänsklig godhet, på att det finns ett genuint intresse som står utanför det giriga självhävdandet.
Du väcker många tankar du vackra människa.

J sa...

Kersti - jag är som alltid oändligt tacksam för dina kommentarer. Dina tankar är alltid så intressanta och "spot on". Jag håller med om den där paradoxala känslan. Jag reflekterar på något liknande sätt. De här tankarna kommer och går i perioder f ö. Det är inte alltid att känslan av oärlighet slår över, men det händer. På sätt och vis tycker jag ju att den här sidan av mänsklig kommunikation är väldigt vacker också. Den visar så tydligt hur det hela är ett utbyte. Hur vi formar varandra. Jag tror att jag kände mig väldigt ensam när jag skrev det här. Jag försöker väl nystarta mitt liv lite, och det är inte alltid helt... lätt.