PURGATORIUM

Resterna efter festen som ligger märkligt stilla, likt uppgrävda viloplatser runtom lägenheten. Ett vittne om att något måste ha hänt men knappast mer än så. De kunde lika gärna vara uppställda, utvälta, halvfulla och fläckiga, utplacerade av en uträknande konstnär för att illustrera illusionen av liv. Det är som att vakna vid en sönderskjuten vägg och undra hur skottlossningen kunde ha pågått under ens sömn. Min egen rygglösa paljettklänning uppenbarligen utslängd över stolen. Mina hårnålar spridda över nattduksbordet, en form av missvisande kontroll när burna, och lika missvisande närhet i ögonblicket då de en efter en dras ur håret, dessa svarta metalltänger. Hur symboliska sådana där gester verkar. Liksom det faktum att jag funnit flera av dem i skogen på vägen till min lägenhet, igenkännliga på den gula spunna sockervaddsull från min halsduk, som fastnat i dem. Och jag har samlat upp dem eller terratoriellt låtit dem ligga. Uppenbarligen har jag jagat. Jag förväntar mig nästan att se mina egna kläder upphängda över trädgrenarna och mitt mörka hår avklippt och slingrande genom gruset. Eller möjligtvis människor som putsar vägen efter avtryck och samlar sand, grenar och grässtrån, fint uppslitna med pincett och sluter i dem i etiketterade plastpåsar. Gräs, ska en märkas. Grus, en annan. Blod, en tredje. Eller också tror jag att någon ska vänta på mig där, orörlig, där han lämnades. Uppsliten och förvirrad.
Kanske gör rastlösheten att världen tycks ha avstannat. Den märkliga känslan av semestervindar på balkongen av spanskt ljus som rör sig likt maskar uppåt väggarna i skuggan av persiennen. Av spirande krukväxter som plastiskt vaggar fram och åter till bakgårdens undflyende barnkvitter. Kanske detta att jag för ett ögonblick tror mig sakna nycklar och upptäcker att jag inte kan gå ut, eller kanske att jag inte har någonstans att gå. Att jag har en veckas semester från det liv som onekligen pågår på andra sidan havet, att stoppklockan för ett ögonblick slagits in, och nu återstår att vänta. Pappfigurerna ur gårdagen blir fina referat, liksom vägarna, byggnaderna och ledorna. "Vad gör du nu för tiden?" "Jo, jag..."
I badrummet upptäcker jag att jag torkat av ögonen mot den gula halsduken under natten och det uppvattnade sminket har lämnat kolsvarta ögonhalvor i frottén. Förtappelse. I den poetiska sentimentalitet som överkommit mig, som faktiskt i all ärlighet har givit mig en rak höger, vill jag gärna likna det vid de förvirrade skärselds-själarnas avtryck i böneböckerna i Rom's Chiesa del Sacro Cuore del Suffragio. En förlorads sista brinnande påminnelse. Dessa svedda handavtryck över boksidor, klädesplagg och biblar, be hårdare, be mer, be för mig.