J har börjat spela in ljud. När han kommer hem om kvällarna har han timmar av inspelningar av hans ändlösa promenader och tysta timmar med föräldrarna nere i Stockbridge. Det är märkligt att lyssna till situationer man inte deltagit i. Den stilla gurglande andetagen av modern, faderns gälla helloo, och P's gnisslande rants om transistorer och förstärkare till familjens kollektiva pulserande tystnad. I själva verket är ögonblick tystare än de förefaller, sedan ljuden isolerats. Ett samtal består av en ända röst avbruten endast av korta harklingar, snabba fotsteg och endast undantagsvis det stilla bruset av ett viskat sidospår. Och promenaden upp tvärs genom stan reducerad till ett mullrande sorl av bilar, skrapandet av byxben och ett slags naturens andetag, flåsande rytmiskt, fåglar, hundar, passerande människor, och bilmusik. Själva närvaron av främlingar förevigad. Passerande kroppar ligger som ett lock mot sorlet, hörbara genom den plöstliga tystnad de medför, och det stilla bruset från deras kroppar.
I själva verket är isolerandet av enskilda sinnesintryck märkligt främmandegörande. Ljuden är bekanta, men låter knappast som vi minns dem. Och sorlet av tystnaden är öronbedövande. Bakom J's inspelade fågelkvitter gäckar flygplan, motorvägsbrus, vind, grenar och gräs och röster av osynliga människor. Världen är ointaglig. Överflödande och överdriven. Av allt vi ser stänger vi av majoriteten. Och först utskurna ur kontexten kan sinnesintrycken fullkomligt återskapas. Och av alla inspelningsmöjligheter J's nya amerikanska specialmikrofoner erbjuder är det märkligt vardagliga han har blivit besatt av att återskapa. Han reser ut till bergslandskapet utanför stan och vandrar runt i timmar för att fånga fågelkvittret i ensamhet och kommer hem och spelar upp det för mig. När vi bodde nere hos hans pappa i Stockie, i hans barndomsrum med den pojkstora kistsängen och lakan så nötta att de påminde om oljat papper, blanka och genomskinliga brukade vi ligga och lyssna på hans gamla BBC Sound Archives på vinyl, repade inspelningar av Air Raid sirener, av kokande tekannor, av passerande tåg, tickande klockor, vattenfall och hästskor. Renodlade stereotypa ljud, klara, förfinade och i viss mån förfalskade. Ljud så skarpa att de skär genom tystnaden. Som endast kan liknas vid strecksteckningar av verkligheten. Och ändå, när vi hör dem, så korrekta. Men förklarar han, jag kan inte använda de här ljuden, jag måste hitta mina egna.
J's promenader, antar jag, fyller egentligen samma funktion som fotografier, i den mån de kapslar in en bit historia och sakta med åren ersätter minnet med minnet av minnet, osv. Ljudbanden däremot förefaller bisarra. Det är svårt att inte tänka på Beckett's Krapp framför sin bandspelare, dialogen mellan åldrarna som i slutändan onekligen inte kan bli något annat än en dialog med sitt eget spöke. Jag kan inte föreställa mig något ensammare, att lyssna på det förflutna som inte kan annat än tala med dig, och tala till framtiden som knappast kan lyssna.
Idén om återskapandet av det "autentiska" förflutna, i komplett sinneskvintett, brukar annars gäcka museeinstallatörer och historiska reportage. Hur kan vi fullkomligt betrakta det förflutna med det förflutnas ögon? Ändlösa serier världkrigsfilmer brukar annonseras om nätterna, now in colour, med fint handmålade röda nazistflaggor, blåtonade uniformer och trettiotalsklänningar i pastell. För några år sedan läste jag en artikel om uppförandet av en Tyrannosaurus Rex i Londons Naturhistoriska Museum, den första autentiska dinosaurien, som i naturlig skala skulle kunna tjuta, röra sig och märk väl, lukta. Dessvärre var stanken av ruttnade kött så övermäktig att den fick ersättas av doften av sankmarkerna den förhistoriska ödlan frekventerade, en doft buteljerad för turister, kallad Maastrichtian Miasma. En annan, Flatulence, doften av romersk latrin, inköpt från en doftföretag till en av de nya historiska återskapningarna på the Roman Experience i Chester, fick trots nedtonandet magen att vända sig på ett flertal barn då den introducerades 2003. Mest banbrytande ändå, konstnären och rymdforskaren Jean Francoise Lebec som likaledes besatt av idén om att återskapa dofter, brukade visa upp sina odorama installationer likt konstverk och som, innan hans död på 80-talet, konstruerade världens kanske första doftmuseum, the Aromadrome i Nevada. I små boxar täckta med tyg kunde inandas allt från fiktiva blommor till mustig mammutsvett. Lebec's eccentriskhet för övrigt väl illustrerat i hans på sjuttiotalet, i NASA kretsar så upprörande uttalande: “the Apollo astronauts may have walked on the moon, but I have smelled the stars.” Apropå dofter, är ett efterkrigstidens mest obskyra och absurda upptäckter, annars Stasi's samling dofter, Geruchsproben, i glasbrukar. Ursprungligen för spårhundarna, samlades misstänkta individers dofter in genom perforerade stolar i förhörsrummen, alternativt stölder av folks smutsiga underkläder från deras lägenheter.
Vi upplever väl en slags förlust av det förflutna. Och en slags förväntan att de ska vara något mer, intensifierad framför allt av filmkulturen, av hollywoods grälla porträtt där världen tycks rämna kring de älskande paren och scenen rullar förbi igen och igen och igen och igen. Livet å andra sidan, har knappast den här kvalitén. Ju mer vi önskar kapsla in sekunderna, desto mer hotar de att gå förlorade i det ögonblick de upplevs. Jag finner i ögonblick av förtvivlan över att jag en dag kommer att lämna den här stan och det faktum att vissa av mitt och J's förhållande redan nu, på ett märkligt sätt, spelas upp i imperfekt, att jag nästan girigt hordar fotografier över det förflutna, som om de på något vis ska underbygga nuet. Och jag går tillbaka och stirrar på dem och mig själv och frågar J "Är det där fortfarande jag?". Jag förutser och förebygger det kommande slutet på mitt nuvarande förhållande och liv med ett massivt fotografiskt fundament som jag samlar in eller kopierar från min väns dator. Och J fortsätter att spela i dessa märkliga ögonblick av tystnad, av viskande samtal, fågelkvitter och fotsteg. "Is it working?" hör jag min egen röst. "Yeah." "Is it on now?" "Yeah." "Ok." Och sedan det dämpande suset av vår lägenhet och samtalets avstannande.
I själva verket är isolerandet av enskilda sinnesintryck märkligt främmandegörande. Ljuden är bekanta, men låter knappast som vi minns dem. Och sorlet av tystnaden är öronbedövande. Bakom J's inspelade fågelkvitter gäckar flygplan, motorvägsbrus, vind, grenar och gräs och röster av osynliga människor. Världen är ointaglig. Överflödande och överdriven. Av allt vi ser stänger vi av majoriteten. Och först utskurna ur kontexten kan sinnesintrycken fullkomligt återskapas. Och av alla inspelningsmöjligheter J's nya amerikanska specialmikrofoner erbjuder är det märkligt vardagliga han har blivit besatt av att återskapa. Han reser ut till bergslandskapet utanför stan och vandrar runt i timmar för att fånga fågelkvittret i ensamhet och kommer hem och spelar upp det för mig. När vi bodde nere hos hans pappa i Stockie, i hans barndomsrum med den pojkstora kistsängen och lakan så nötta att de påminde om oljat papper, blanka och genomskinliga brukade vi ligga och lyssna på hans gamla BBC Sound Archives på vinyl, repade inspelningar av Air Raid sirener, av kokande tekannor, av passerande tåg, tickande klockor, vattenfall och hästskor. Renodlade stereotypa ljud, klara, förfinade och i viss mån förfalskade. Ljud så skarpa att de skär genom tystnaden. Som endast kan liknas vid strecksteckningar av verkligheten. Och ändå, när vi hör dem, så korrekta. Men förklarar han, jag kan inte använda de här ljuden, jag måste hitta mina egna.
J's promenader, antar jag, fyller egentligen samma funktion som fotografier, i den mån de kapslar in en bit historia och sakta med åren ersätter minnet med minnet av minnet, osv. Ljudbanden däremot förefaller bisarra. Det är svårt att inte tänka på Beckett's Krapp framför sin bandspelare, dialogen mellan åldrarna som i slutändan onekligen inte kan bli något annat än en dialog med sitt eget spöke. Jag kan inte föreställa mig något ensammare, att lyssna på det förflutna som inte kan annat än tala med dig, och tala till framtiden som knappast kan lyssna.
Idén om återskapandet av det "autentiska" förflutna, i komplett sinneskvintett, brukar annars gäcka museeinstallatörer och historiska reportage. Hur kan vi fullkomligt betrakta det förflutna med det förflutnas ögon? Ändlösa serier världkrigsfilmer brukar annonseras om nätterna, now in colour, med fint handmålade röda nazistflaggor, blåtonade uniformer och trettiotalsklänningar i pastell. För några år sedan läste jag en artikel om uppförandet av en Tyrannosaurus Rex i Londons Naturhistoriska Museum, den första autentiska dinosaurien, som i naturlig skala skulle kunna tjuta, röra sig och märk väl, lukta. Dessvärre var stanken av ruttnade kött så övermäktig att den fick ersättas av doften av sankmarkerna den förhistoriska ödlan frekventerade, en doft buteljerad för turister, kallad Maastrichtian Miasma. En annan, Flatulence, doften av romersk latrin, inköpt från en doftföretag till en av de nya historiska återskapningarna på the Roman Experience i Chester, fick trots nedtonandet magen att vända sig på ett flertal barn då den introducerades 2003. Mest banbrytande ändå, konstnären och rymdforskaren Jean Francoise Lebec som likaledes besatt av idén om att återskapa dofter, brukade visa upp sina odorama installationer likt konstverk och som, innan hans död på 80-talet, konstruerade världens kanske första doftmuseum, the Aromadrome i Nevada. I små boxar täckta med tyg kunde inandas allt från fiktiva blommor till mustig mammutsvett. Lebec's eccentriskhet för övrigt väl illustrerat i hans på sjuttiotalet, i NASA kretsar så upprörande uttalande: “the Apollo astronauts may have walked on the moon, but I have smelled the stars.” Apropå dofter, är ett efterkrigstidens mest obskyra och absurda upptäckter, annars Stasi's samling dofter, Geruchsproben, i glasbrukar. Ursprungligen för spårhundarna, samlades misstänkta individers dofter in genom perforerade stolar i förhörsrummen, alternativt stölder av folks smutsiga underkläder från deras lägenheter.
Vi upplever väl en slags förlust av det förflutna. Och en slags förväntan att de ska vara något mer, intensifierad framför allt av filmkulturen, av hollywoods grälla porträtt där världen tycks rämna kring de älskande paren och scenen rullar förbi igen och igen och igen och igen. Livet å andra sidan, har knappast den här kvalitén. Ju mer vi önskar kapsla in sekunderna, desto mer hotar de att gå förlorade i det ögonblick de upplevs. Jag finner i ögonblick av förtvivlan över att jag en dag kommer att lämna den här stan och det faktum att vissa av mitt och J's förhållande redan nu, på ett märkligt sätt, spelas upp i imperfekt, att jag nästan girigt hordar fotografier över det förflutna, som om de på något vis ska underbygga nuet. Och jag går tillbaka och stirrar på dem och mig själv och frågar J "Är det där fortfarande jag?". Jag förutser och förebygger det kommande slutet på mitt nuvarande förhållande och liv med ett massivt fotografiskt fundament som jag samlar in eller kopierar från min väns dator. Och J fortsätter att spela i dessa märkliga ögonblick av tystnad, av viskande samtal, fågelkvitter och fotsteg. "Is it working?" hör jag min egen röst. "Yeah." "Is it on now?" "Yeah." "Ok." Och sedan det dämpande suset av vår lägenhet och samtalets avstannande.
4 kommentarer:
Stilla... vänta... paus... tystnad... ingenting och precis allt i dessa rader. Anne-Marie
Mmm, man återvänder gärna till det förgångna. Jag har ett behov att veta exakta datum när vissa händelser i mitt liv har skett. Därför spenderar jag viss tid framför gamla kalendrar (tack gode god för datorer) och försöker minnas när det och det skedde. För bara någon vecka sedan upptäckte jag att det fanns en period i mitt liv mellan hösten 2004 och våren 2006 som jag inte riktigt hade grepp på. Jag visste att jag hade gjort det och det, men jag kunde inte placera in dem riktigt på min tidsaxel. Jag fick spendera en dag framför dator och försöka reda ut vad som hade skett när.
Jag har funderat en del på hur vi upplever det förflutna. Vi kan ju inte återskapa det som det var eftersom vi nu är andra människor som har nya erfarenheter. Erfarenheter som filtrerar och tolkar det förflutna utifrån en helt ny referensram. Våra minnen spelar oss också spratt genom att förstora, förminska och blanda ihop till nya minnen inte alltid helt lika de ursprungliga. Så vad är autentiskt. Om du lyssnar till ett inspelat ljud. Är det det ljud du hör i förgrunden eller bakgrunden? Allt beror på fokus. Som ett fotografi där du helt plötsligt ser den bakgrund du inte såg när fotografiet togs. Vilken upplevelse är den äkta? Dröm eller verklighet?
Stor kram Kersti
N - jag brukade på samma anala vis anteckna namnen på alla jag mötte. In absurdum. Alla Thomas, Tim, Jim och Anna. Som om de på någotvis representerade något i egenskap av sina namn. Datum har en liknande effekt. I själva verket är de ganska meningslösa. Jag har djupa gap i min kalender jag också. Bloggen som sagt, onekligen ett slags tidsstannande monument, även om jag knappast läser vad jag en gång skrivit igen, antar jag att det skapar en slags ordning och (?) mening. Hypergrafi, tillslut, alas.
Kersti - Du har helt rätt. Det är intressant det där. Särskilt ur ett historieforskningsperspektiv. Vi kan aldrig betrakta historien på det självklara riktningslösa vis som vi betraktar samtiden. Tyngden förläggs på märkligt marginella företeelser. Därtill undrar jag stort hur mycket forna tiders media påverkar vår bild av vardagen. Fotokonst, ljudupptagningar etc. Därför är det spännande med restureringar och färgläggande av gammal arkiv film. Hur skulle vi se på 1800-talet om det kunde spelas upp med samma snabba glasklara skärpa och technicolor som modern Hollywood film?
Stor kram du med.
Skicka en kommentar