torsdag 8 maj 2008

ONSDAGSNATT OCH TORSDAGSMORGON

Alla mina försök till förändring tar sig ofrivilligt uttryck i det desperata och alla försök att lösgöra den person jag bär inom mig och som oneutrotiskt och oräddt fungerar som en normal individ slår över i kontrollöst kaos. Att skära bort åren av depression, av kuvad underlägsen som rotat sig i identiteten och symbiotiskt blivit ett med den är knappast lika enkelt som att skära fettranden av fredagskotletten. Frågan är väl egentligen inte vad som ska skäras bort utan snarare vad som blir kvar. Karvar och karvar på den mjuka sega gulsolkiga skarven. Men vad som återstår är knappast definierbart; det är hårt, kantigt och oorganiskt, dess hunger är rasande och dess självtillräcklighet och spelade självövertygelse är förskräcklig. Det är, efter det tyngda uppvaknandet och de sömnlösa ännu druckna timmarna runt sex, sju och åtta, som att betrakta ett sovande barn, mitt eget, utan att kunna känna någon kärlek inför det. Vilket äckligt litet barn. Visst måste det vara mer än det här?
Onsdag natt hotar denna svältande varelse att helt ta över. Hon talar oavbrutet och låter samtal
en flyta som olja på vatten, oupplöst och orubbat. Hon varken tänker eller tar hänsyn, hon äter omgivningen, slukar deltagarna, och dricker girigt. Hon leker. Och hon är fullkomligt naivt lycklig. Varenda mening kan förvridas i skämtsam charmfullhet. Orden blir en slags jakt; Jag hatar dig, Nej det gör du inte, Du tycker om mig, Jag tycker om dig, Men du skulle vilja hata mig, Nej det är du som vill att jag hatar dig, Kanske, Du vill att jag ska straffa dig, Ja, Jag hatar dig. Och hon rasar hem genom the Forest of Sorts, innerstadsskogens dunkel. Den monstruösa djungel där det här djuret uppenbarligen lever i skuggan av gula gatlyktor. Där hon jagar och gäckar och hungrar. Lika delar storslagen som skandalös och föraktlig, men alltid någon, alltid distinkt, som vore hon tecknad i bläck.

Torsdag, katharsis, bakfullt, spenderas på den syndlösaste av platser, min plats i den här stan dit jag tar mig när
världen hänger bångnande över lägenhetstaket, Seton Sands, förortsstranden med dess metertunna band av snäckskalssand och gräskullar. Naturen har en renande effekt. En förminskande kraft, som får alla bekymmer att mätas mot universum. Än sen, vi är alla döda om hundra år? J spelar in vågorna, jag äter glass och vilar mitt förvridna ansikte i solen. Här finns knappt annat än hundar och deras ägare och årsgamla burkar som bleknar i solen, glas som slipats till fina stenar. Och det är tyst sånär som på fåglarna och vågorna. Vore jag religiös vore det här jag skulle börja. Det finns knappt ens ett jag att betrakta vågorna. Öga mot öga med evigheten och förgängligheten. Port Seton.

3 kommentarer:

anne-marie sa...

Alla sidor är lika sanna. Lev!
A-M

N sa...

Jag blev rörd. Jag hoppas du förstår hur sällan det händer.

J sa...

N - Jag tycker att du är fullkomligt enastående.