Kampen i bokhandeln är stundom en kamp mot kundernas oklanderliga smak. Sommaren har övermannat oss med sina freshfaceta turister som på bred amerikanska tömmer hyllorna på skottska nationalpoeter och Edinburghare. Burns är ett gapande hål. Stevenson en abyss. Och Sir Scott en fallen man, tummade kopior av obskyra romaner ur Waverley serien en patetisk kvarlämning av fornstora dagar. Endast Conan Doyle är orörd, kanske av det enkla faktum att de flesta turister förblir lyckligt omedvetna om hans skottska bakgrund, hans staty, eller hans skapelse och förballelses, f ö stolt ståndaktig runt hörnet av vår lägenhet, numer blickande likt en tragi-komisk hjälte över Leith Walks stapplande tonåringar som väller ut ur klubb E, samt en halvtom parkeringsplats dit nämnda nattfåglar nikotinstinna ömsom våldför sig på varandra, ömsom, för att vända på myntet, fumlande kopulerar i skydd av buskagets clair obscur. Elementärt min käre Watson.
D har således belagt oss (mig) med den gargantuanska uppgiften att införskaffa en lista över innehållet på våra utplockade litteraturhyllor för att i framtiden kunna effektivisera inköpandet. En bokstav kan plötsligt räknas i timmar. B hänger tung med sina 12 hyllmeter. A ett överdåd av kopior av Allende, Atkinson och Atwood och fullkomligt dignande av Austen. Ändå tycks varenda titel efter ett tag ha text i präglat billigt guldtryck och omslag tecknade i antingen rosatonad pastell eller hårdkokt gråsvart. Och vår gemensamma inkompetens pekas menande ut av den sista och enda Camus'n. Problemet antar jag, är av simpel marknadsekonomisk karaktär. Utbud och efterfrågan, min käre Watson, utbud och efterfrågan. Andrahandsmarknaden är sumpen av det folk inte längre önskar äga, de folk rest i från, skiljt sig från eller, hold your breath, har dött ifrån.
Hederkodexet mellan våra kollegor med deras butiker högre upp på gatan är tecknat i cement. När W kommer in framåt eftermiddagen och finner oss, likt skolflickor framför våra listor, döljer han sitt leende bakom sin propra irländska professionalism. Onekligen i kontakt med dessa ensamma äldre herrar, som den antikvariska marknaden mästras av, kan vi knappt ens sjunka genom golvet. W å sin sida besöker varje torsdag auktionen nere i L och står knappast inför vårt fattigmans dilemma, vår öken av uttömda hyllor, där ensamma nobelpristagare erbjuder liten skugga. En auktion som vi respektfullt av samma anledning aldrig kommer att besöka. Kodex min käre Watson, kodex. Av någon anledning tycker denne bokhandlare inte om mig. Och eftersom han knappast, trots sitt irländska påbrå och breda accent, kan ha besökt ökända Blarney, blir samtalet tragglande och genant. Vi underhåller honom non the less genom att, antar jag, lätta hans bröst med vår, i hans ögon, totala inkompetens. För trots att vi i viss utsträckning håller varandra om ryggen, vi bokhandlare, och tjatar om ABE's prishöjningar, om skumma kunder, och framtida bokloppisar, hänger över oss om inte konkurrens, så åtminstone en slags reservation och kanske stundvis avundsjuka. Ett antikvariat kan som sagt drivas på hundra olika sätt och prissättning, klassificering och värdering av titlar är i stor utsträckning en smaksak. Eftersom ingen av de sex boklådor som ramar in vår gata och dess porrklubbar egentligen vill bekänna marknaden som kapitalistisk utan föredrar att betrakta sitt yrke som en slags kulturell välgärning, på barrikaden, för de små egenföretagarna mot världen, så är framgång knappast mätbar och korrekt yrkesmetodik knappast ett skinnband att svära på. I denna laglöshet är kritiken av kompetens följdriktigen den mest sårande.
Vi är givetvis upprörande i egenskap av att vara uteslutande A.) unga B.) utländska och C.) kvinnor. Vi personifierar på en gång den mytiska "dirty librarian" som pinupestetiken ikoniserat, unga intellektuella med total arrogans för sex, med breda exotiska accenter och korta kjolar som ofrivilligt glider upp när vi sträcker våra nubila kroppar över stegarna för nå de översta hyllplanen. (Vilket kan vara anledningen att A, en perfekt engelsk cambridge-examinerad trettioåring, en kväll fick ett mycket insinuant förslag av en yngre man som för allt i världen inte kunde förstå att en bokhandel enbart kunde vara en bokhandel...) Alternativt ikläder vi oss den allegoriska rollen av naiv okunnig ungdom, av oförnuft, dumhet och gapande ignorans, vilket kan kryddas med lätt utspädd rasism. Båda rollerna är lika provocerande.
Jag lyckades en kväll bli vittne till en mycket rörande uppgörelse mellan D och Herr Tricky, ägaren till av oss skämtsamt betitlande Meningslösa Böcker, en mycket liten vitblek man, så bräcklig och osäker att hans gång påminner om den på styltor, och hans fina anletsdrag spricker upp i nervösa ticks när han tilltalas. Nämnde T hade en natt på en av de lokala barerna kommit till tals med en ung spansk kvinna och, ovetandes om hennes bakgrund, börjat orera om den skottska antikvariatsvärlden och en viss D och "hans unga kvinnliga öststatsslavar". Kvinnan, L, var givetvis sedan år tillbaka en av nämnda trälar och T's druckna tirader skulle innan kvällen var slut ha refererats i all sin slappmunnade elakhet till D själv. D som knappast låter en konflikt vila och som knappast förbiser en förolämpning utan snarare sportsligt söker upp sin nemesis, skulle således knappa dygnet efter scenens uppspelande marchera rätt in på T's kontor och kortfattat förklara att han hade all rätt att tycka vad han tyckte men han borde vara stor nog att hålla liknande tal för sig själv i framtiden.
Den kvällen delade vi en treliters flaska cider på bokhandeln utgiftskassa och väntade. Halvvägs genom natten kom den bleka bokhandlarn in, med sitt kritvita hår och sina skakande seniga händer och som om skam varit en slags valuta blottade han strupen genom att viskande förklara alla de synder han själv kunde dras till korset över. Förtvivlad bad han om ursäkt, jag är alkoholist, jag dricker för mycket, jag kan inte sluta, min son har flyttat ut, mitt liv saknar mening, bokhandeln går utför, min fru vill lämna mig, jag går hem om kvällarna och stirrar i väggen, inget har längre någon mening. Jag menade inte för ett ögonblick att... Aldrig har sociala konventioner uppenbarat sig så tydligt som de transaktioner de uppenbarligen är. Skammen är en skuld vi betalar igen genom att blotta våra egna synder. Och balansen är vågskålarnas då synderna väger lika tungt. Och vad gäller inkompetens kan den mätas på samma sätt. Den andras okunskap väger upp vår egen kunskap hur befintlig den än må vara. Och ingen sårskorpa är för liten för att skrapa upp. Elementärt, min käre T, Elementärt.
D har således belagt oss (mig) med den gargantuanska uppgiften att införskaffa en lista över innehållet på våra utplockade litteraturhyllor för att i framtiden kunna effektivisera inköpandet. En bokstav kan plötsligt räknas i timmar. B hänger tung med sina 12 hyllmeter. A ett överdåd av kopior av Allende, Atkinson och Atwood och fullkomligt dignande av Austen. Ändå tycks varenda titel efter ett tag ha text i präglat billigt guldtryck och omslag tecknade i antingen rosatonad pastell eller hårdkokt gråsvart. Och vår gemensamma inkompetens pekas menande ut av den sista och enda Camus'n. Problemet antar jag, är av simpel marknadsekonomisk karaktär. Utbud och efterfrågan, min käre Watson, utbud och efterfrågan. Andrahandsmarknaden är sumpen av det folk inte längre önskar äga, de folk rest i från, skiljt sig från eller, hold your breath, har dött ifrån.
Hederkodexet mellan våra kollegor med deras butiker högre upp på gatan är tecknat i cement. När W kommer in framåt eftermiddagen och finner oss, likt skolflickor framför våra listor, döljer han sitt leende bakom sin propra irländska professionalism. Onekligen i kontakt med dessa ensamma äldre herrar, som den antikvariska marknaden mästras av, kan vi knappt ens sjunka genom golvet. W å sin sida besöker varje torsdag auktionen nere i L och står knappast inför vårt fattigmans dilemma, vår öken av uttömda hyllor, där ensamma nobelpristagare erbjuder liten skugga. En auktion som vi respektfullt av samma anledning aldrig kommer att besöka. Kodex min käre Watson, kodex. Av någon anledning tycker denne bokhandlare inte om mig. Och eftersom han knappast, trots sitt irländska påbrå och breda accent, kan ha besökt ökända Blarney, blir samtalet tragglande och genant. Vi underhåller honom non the less genom att, antar jag, lätta hans bröst med vår, i hans ögon, totala inkompetens. För trots att vi i viss utsträckning håller varandra om ryggen, vi bokhandlare, och tjatar om ABE's prishöjningar, om skumma kunder, och framtida bokloppisar, hänger över oss om inte konkurrens, så åtminstone en slags reservation och kanske stundvis avundsjuka. Ett antikvariat kan som sagt drivas på hundra olika sätt och prissättning, klassificering och värdering av titlar är i stor utsträckning en smaksak. Eftersom ingen av de sex boklådor som ramar in vår gata och dess porrklubbar egentligen vill bekänna marknaden som kapitalistisk utan föredrar att betrakta sitt yrke som en slags kulturell välgärning, på barrikaden, för de små egenföretagarna mot världen, så är framgång knappast mätbar och korrekt yrkesmetodik knappast ett skinnband att svära på. I denna laglöshet är kritiken av kompetens följdriktigen den mest sårande.
Vi är givetvis upprörande i egenskap av att vara uteslutande A.) unga B.) utländska och C.) kvinnor. Vi personifierar på en gång den mytiska "dirty librarian" som pinupestetiken ikoniserat, unga intellektuella med total arrogans för sex, med breda exotiska accenter och korta kjolar som ofrivilligt glider upp när vi sträcker våra nubila kroppar över stegarna för nå de översta hyllplanen. (Vilket kan vara anledningen att A, en perfekt engelsk cambridge-examinerad trettioåring, en kväll fick ett mycket insinuant förslag av en yngre man som för allt i världen inte kunde förstå att en bokhandel enbart kunde vara en bokhandel...) Alternativt ikläder vi oss den allegoriska rollen av naiv okunnig ungdom, av oförnuft, dumhet och gapande ignorans, vilket kan kryddas med lätt utspädd rasism. Båda rollerna är lika provocerande.
Jag lyckades en kväll bli vittne till en mycket rörande uppgörelse mellan D och Herr Tricky, ägaren till av oss skämtsamt betitlande Meningslösa Böcker, en mycket liten vitblek man, så bräcklig och osäker att hans gång påminner om den på styltor, och hans fina anletsdrag spricker upp i nervösa ticks när han tilltalas. Nämnde T hade en natt på en av de lokala barerna kommit till tals med en ung spansk kvinna och, ovetandes om hennes bakgrund, börjat orera om den skottska antikvariatsvärlden och en viss D och "hans unga kvinnliga öststatsslavar". Kvinnan, L, var givetvis sedan år tillbaka en av nämnda trälar och T's druckna tirader skulle innan kvällen var slut ha refererats i all sin slappmunnade elakhet till D själv. D som knappast låter en konflikt vila och som knappast förbiser en förolämpning utan snarare sportsligt söker upp sin nemesis, skulle således knappa dygnet efter scenens uppspelande marchera rätt in på T's kontor och kortfattat förklara att han hade all rätt att tycka vad han tyckte men han borde vara stor nog att hålla liknande tal för sig själv i framtiden.
Den kvällen delade vi en treliters flaska cider på bokhandeln utgiftskassa och väntade. Halvvägs genom natten kom den bleka bokhandlarn in, med sitt kritvita hår och sina skakande seniga händer och som om skam varit en slags valuta blottade han strupen genom att viskande förklara alla de synder han själv kunde dras till korset över. Förtvivlad bad han om ursäkt, jag är alkoholist, jag dricker för mycket, jag kan inte sluta, min son har flyttat ut, mitt liv saknar mening, bokhandeln går utför, min fru vill lämna mig, jag går hem om kvällarna och stirrar i väggen, inget har längre någon mening. Jag menade inte för ett ögonblick att... Aldrig har sociala konventioner uppenbarat sig så tydligt som de transaktioner de uppenbarligen är. Skammen är en skuld vi betalar igen genom att blotta våra egna synder. Och balansen är vågskålarnas då synderna väger lika tungt. Och vad gäller inkompetens kan den mätas på samma sätt. Den andras okunskap väger upp vår egen kunskap hur befintlig den än må vara. Och ingen sårskorpa är för liten för att skrapa upp. Elementärt, min käre T, Elementärt.
1 kommentar:
Lysande!Lysande. Mästerligt. Anne-Marie
Skicka en kommentar