Döden, även när den drabbar någon vi aldrig träffat, river upp allt i sin väg. Timmarna släpar stegen efter sig, och minuterna spänner tillbaka som om de vägrar slå över, vägrar släppa greppet. Hur ofta vi frågar varandra vad klockan är, som vi väntade på något, vad nu det kan vara, på att kunna sova, på att kunna känna hunger, på att kunna resa oss ett tag och gå runt rummet och sedan sätta oss igen, på att kunna köpa en ny flaska vin, eller röka en till cigarett, se en film eller gå ut eller gå vidare. Men ingenting förändras. Minuterna hasar fram, ovilliga, ohjälpsamma, avstannade. Sorgen blir sin egen klocka. Cykler av tystnad, tårar och sedan dessa absurda småfnittrande samtal om hattar, sjömän, desperata husfruar och Chealsea Flower Show. Men vad vi än gör förblir klockan lika motsträvande. Det är som visarna spjärnar emot, som om metallgrenarna gnisslande reser rygg över urtavlan, som om själva rummet kämpar mot förändringen. Fönsterluckorna stänger ljuden ute. De vita oklädda duntäckena likt murar mot vinddraget. Också solen kämpar genom sin skåra mellan det röda gardintyget och väggen.
Så mycket en minut kan rymma. De senaste dygnen påminner mig om Borges novell The Secret Miracle där huvudpersonen författaren Jaromir Hladík ställs upp framför avrättningspatrullen, och bönande om tid att avsluta sitt sista verk, får sin önskan uppfylld. Världen fryser runt omkring honom, endast i hans huvud fortsätter året att gå. Det hemliga miraklet blir hans ensamma år i en orörlig värld, mot muren inför de obönhörligt väntande levande gevärsstatyerna. Och när året gått, och han avslutar sin sista mening i sin egen hjärna, slår sekunderna över. Skotten avlossas.
I mina sena tonår, besatt av argentinaren och den relativa tiden, skrev jag en slags imitation av historien, stapplande haltande metafysik. Jag tänkte mig tiden som ett mått av upplevelser inom en viss ram, och med vidgade upplevelse möjligheter, förlängd tid. Liksom en fluga onekligen inom en sekund tar in så många intryck att den skärm som vi ser som en konstant, för insekten börjar blinka, så måste också vi kunna se mer, och så bakvägen förlänga vår tid. Jag hittade ganska omgående den här gamla texten på min dator, betitlad Altamiro Juarez och Tiden, en övning i att imitera stil.
Den har den charmigt pretentiösa inledningen (så blatant apad av mästaren):
"Natten den 14 augusti 1926 förklarade min vän Altamiro Juarez två saker för mig i skuggan av ett ljus i hans dåvarande hem på calle Gerineldo-Barencià 18. Det första var en möjlig lösning på den paradox Leipton formulerade 1732 med orden: Vi lever i en evig tid men vi skapar evighetens beståndsdelar och dessa är korta och flyktiga och omintetgör sin helhet. Det andra han förklarade var varför han en gång utan ånger hade dödat en man. "
I slutet av historien bekänner mannen som lyckats spänna ut sina sekunder till år sitt öde för sin sonson i ett brev:
"Ta exemplet flugorna. Vet du att de under en sekund ser världen så mycket snabbare att de tar våra bildspel, inte som en flytande ström av intryck, utan som enskilda bilder. På samma sätt fungerar vår tid. Människorna ser strömmen, det evigt flytande, men vidgar du sinnet upptäcker du hålen av stillastående däremellan. Jag fördjupade mig i det. Jag övade varje sinne jag hade. Jag gick till platser där stora folkmassor kunde bli funna och jag försökte uppleva inte massan utan individen och för varje dag steg antalet människor jag såg. Den första dagen fanns tre individer och en folkgrupp, den andra dagen fem, sedan, tio, och så tillslut hundra, hundrafemtio, och tusen och en dag såg jag inte bara alla individerna utan också varje enskild kroppsdel och varje enskilt sandkorn på marken och då var jag där. Dagarna blev oändliga, så många intryck hann jag ta in, och jag hann granska varje sekund så noga att allt tycktes stå stilla. Först gladdes jag åt detta. Vilket övertag att se all så tydligt att de förvandlas till stillbilder. Men sedan såg jag att detta var tidens fallgrop. Jag fick vänta i år på att de stillastående scenerna åter skulle börja röra sig och när de väl rörde sig hann jag inte med att själv följa deras rörelser. Altamiro, detta var plågan i det hela, min kropp och mitt sinne fungerade inte längre ihop. Mina leder var lika stela som alla andra människors. Muchacho, tiden flöt men för mig står den nu stilla. Därför har jag hunnit betrakta detta ark i tiotals år innan jag fått möjligheten att skriva ett enda ord. Därför, min vän har jag sett dig tydligare än någon annan människa när du nu står framför mig. Mer vet jag inte, mer kan inte sägas. Har jag sett allt? Inget förvånar mig längre, inget finns väl kvar längre. Jag är mycket ensam. Som Señora Cantella säger till alla besökare sitter jag i min stol. Vrider man den ut mot fönstret kan jag se himlen och lite av gatan. Sällan finns där något att se. När det regnar lägger sig glasvita droppar över hela staden och i dem kan man finna mönster. Ibland finner jag bland dessa droppar sandkorn som flugit in från havet. En gång såg jag ett sandkorn som var en perfekt kub. Annars ser jag mycket lite. Det är samma tavla varje dag. Jag lider. När någon sticker mig med en nål känner jag smärtan i tusentals år. Även min död kommer att vara i tusentals år. Under mitt sista andetag skulle ett barn kunna födas, åldras och dö. Jag kommer inte att veta i exakt vilket ögonblick min död inträffar. Det är det enda jag inte vet något om."
I den här åldern avslutade jag allt för många noveller med döden, den absoluta deus ex machinan, efter drömmen det lättaste sättet att knyta ihop alla trådarna. Liksom med den gordiska knuten är det bara att höja yxan och sikta:
"I tredje byrålådan ovanifrån fann jag en liten pistol. Jag gick tillbaka till min farfars stol, siktade mot hans panna och sköt. Jag vet inte hur länge den avlossade kulan vilade i luften i en ring av metalldamm och krut, jag vet inte heller om den någonsin rörde sig eller vad det så slutligen var som nådde fram men plötsligt kastades hela Bernardos huvud bakåt och när kroppen slungades fram igen var han död. Märkligt nog var det enda som slog mig just då insikten om att i hela detta händelseförlopp hade det funnits någon liten hundradels hundradel som hade gått som en skiljelinje mellan liv och död. Det finns en symmetri också i detta.
Så avslutade Altamiro Juarez sin berättelse den där natten för länge sedan."
Det är märkligt hur själfull men röstlös tonårsprosa återigen kan bli litteratur, när man många år senare cyniskt kan citera den i ett helt annat sammanhang. Mitt forna jag förtjänar mer respekt än så. Tiden, har således börjat stappla igång igen, sakta, puttrande likt en gammal motor, rullar landskapet tillbaka utan för fönstret, en fiskmås skränar och askpelaren faller av cigaretten ned mellan tangenterna. J rostar bröd, solen är påväg ner, ikväll bjuder någon på fest.
Så mycket en minut kan rymma. De senaste dygnen påminner mig om Borges novell The Secret Miracle där huvudpersonen författaren Jaromir Hladík ställs upp framför avrättningspatrullen, och bönande om tid att avsluta sitt sista verk, får sin önskan uppfylld. Världen fryser runt omkring honom, endast i hans huvud fortsätter året att gå. Det hemliga miraklet blir hans ensamma år i en orörlig värld, mot muren inför de obönhörligt väntande levande gevärsstatyerna. Och när året gått, och han avslutar sin sista mening i sin egen hjärna, slår sekunderna över. Skotten avlossas.
I mina sena tonår, besatt av argentinaren och den relativa tiden, skrev jag en slags imitation av historien, stapplande haltande metafysik. Jag tänkte mig tiden som ett mått av upplevelser inom en viss ram, och med vidgade upplevelse möjligheter, förlängd tid. Liksom en fluga onekligen inom en sekund tar in så många intryck att den skärm som vi ser som en konstant, för insekten börjar blinka, så måste också vi kunna se mer, och så bakvägen förlänga vår tid. Jag hittade ganska omgående den här gamla texten på min dator, betitlad Altamiro Juarez och Tiden, en övning i att imitera stil.
Den har den charmigt pretentiösa inledningen (så blatant apad av mästaren):
"Natten den 14 augusti 1926 förklarade min vän Altamiro Juarez två saker för mig i skuggan av ett ljus i hans dåvarande hem på calle Gerineldo-Barencià 18. Det första var en möjlig lösning på den paradox Leipton formulerade 1732 med orden: Vi lever i en evig tid men vi skapar evighetens beståndsdelar och dessa är korta och flyktiga och omintetgör sin helhet. Det andra han förklarade var varför han en gång utan ånger hade dödat en man. "
I slutet av historien bekänner mannen som lyckats spänna ut sina sekunder till år sitt öde för sin sonson i ett brev:
"Ta exemplet flugorna. Vet du att de under en sekund ser världen så mycket snabbare att de tar våra bildspel, inte som en flytande ström av intryck, utan som enskilda bilder. På samma sätt fungerar vår tid. Människorna ser strömmen, det evigt flytande, men vidgar du sinnet upptäcker du hålen av stillastående däremellan. Jag fördjupade mig i det. Jag övade varje sinne jag hade. Jag gick till platser där stora folkmassor kunde bli funna och jag försökte uppleva inte massan utan individen och för varje dag steg antalet människor jag såg. Den första dagen fanns tre individer och en folkgrupp, den andra dagen fem, sedan, tio, och så tillslut hundra, hundrafemtio, och tusen och en dag såg jag inte bara alla individerna utan också varje enskild kroppsdel och varje enskilt sandkorn på marken och då var jag där. Dagarna blev oändliga, så många intryck hann jag ta in, och jag hann granska varje sekund så noga att allt tycktes stå stilla. Först gladdes jag åt detta. Vilket övertag att se all så tydligt att de förvandlas till stillbilder. Men sedan såg jag att detta var tidens fallgrop. Jag fick vänta i år på att de stillastående scenerna åter skulle börja röra sig och när de väl rörde sig hann jag inte med att själv följa deras rörelser. Altamiro, detta var plågan i det hela, min kropp och mitt sinne fungerade inte längre ihop. Mina leder var lika stela som alla andra människors. Muchacho, tiden flöt men för mig står den nu stilla. Därför har jag hunnit betrakta detta ark i tiotals år innan jag fått möjligheten att skriva ett enda ord. Därför, min vän har jag sett dig tydligare än någon annan människa när du nu står framför mig. Mer vet jag inte, mer kan inte sägas. Har jag sett allt? Inget förvånar mig längre, inget finns väl kvar längre. Jag är mycket ensam. Som Señora Cantella säger till alla besökare sitter jag i min stol. Vrider man den ut mot fönstret kan jag se himlen och lite av gatan. Sällan finns där något att se. När det regnar lägger sig glasvita droppar över hela staden och i dem kan man finna mönster. Ibland finner jag bland dessa droppar sandkorn som flugit in från havet. En gång såg jag ett sandkorn som var en perfekt kub. Annars ser jag mycket lite. Det är samma tavla varje dag. Jag lider. När någon sticker mig med en nål känner jag smärtan i tusentals år. Även min död kommer att vara i tusentals år. Under mitt sista andetag skulle ett barn kunna födas, åldras och dö. Jag kommer inte att veta i exakt vilket ögonblick min död inträffar. Det är det enda jag inte vet något om."
I den här åldern avslutade jag allt för många noveller med döden, den absoluta deus ex machinan, efter drömmen det lättaste sättet att knyta ihop alla trådarna. Liksom med den gordiska knuten är det bara att höja yxan och sikta:
"I tredje byrålådan ovanifrån fann jag en liten pistol. Jag gick tillbaka till min farfars stol, siktade mot hans panna och sköt. Jag vet inte hur länge den avlossade kulan vilade i luften i en ring av metalldamm och krut, jag vet inte heller om den någonsin rörde sig eller vad det så slutligen var som nådde fram men plötsligt kastades hela Bernardos huvud bakåt och när kroppen slungades fram igen var han död. Märkligt nog var det enda som slog mig just då insikten om att i hela detta händelseförlopp hade det funnits någon liten hundradels hundradel som hade gått som en skiljelinje mellan liv och död. Det finns en symmetri också i detta.
Så avslutade Altamiro Juarez sin berättelse den där natten för länge sedan."
Det är märkligt hur själfull men röstlös tonårsprosa återigen kan bli litteratur, när man många år senare cyniskt kan citera den i ett helt annat sammanhang. Mitt forna jag förtjänar mer respekt än så. Tiden, har således börjat stappla igång igen, sakta, puttrande likt en gammal motor, rullar landskapet tillbaka utan för fönstret, en fiskmås skränar och askpelaren faller av cigaretten ned mellan tangenterna. J rostar bröd, solen är påväg ner, ikväll bjuder någon på fest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar