MODERN TEKNOLOGI OCH BESATTHET - EN LUDDITS BEKÄNNELSER

Problemet med besatthet är att du mycket snart förlorar idén om objektet för att osynligt ersätta det med idén om själva besattheten. Att jag är medveten om det här faktumet tycks knappast underlätta skingrandet av tankarna. Istället förblir de en stormande hord som frustande tränger fram genom hjärnbarken. Jag befinner mig i ett konstant tillstånd av förstärkt uppmärksamhet. Som om jag har rest mig över den här futtiga staden och ständigt stirrar ut över dess irrande huvuden, vakande efter någon. Allt oftare tittar jag ut över min gata ur ett fågelperspektiv och jag ser oss irra förbi varandra, dessa två parallella liv på Broughton Road, som oupphörligen går om varandra. Hur kan man bo på samma adress och aldrig mötas? I fredags förkylde jag mig över sliskig svensk cider på ett av de mest föraktliga uteserveringarna just här. Och besattheten sprider sitt sjukliga gift genom ådrorna och försänker allt i avsiktlig och betydelsefull tystnad, de lilla signaler som kan spåras blir tecken att tolka. Att mjölken plötsligt tagit slut i kylen, ett ödeskast att omfamna, att rusa ner till cornershopen, vakande, vakande, vakande. Det enda botemedlet mot den här typen av intellektuell dränering är ju trots allt mötet. Jag finner mig väntande inte enbart på personens återuppdykande utan snarare på min (tvungna och ofrånkomliga) besvikelse. Besatthet om inte annat, kommer alltid i viss mån, vara en reflekterad egenkärlek. Vad minns jag av vårt möte om inte min egna känsla av mig själv och självets plötsliga värde. Och vad längtar jag ytterst efter om inte att en dag vakna och älska mig själv ovillkorligen. Att bli en god människa för att tala i mer religiösa termer.
Och medan jag väntar får jag ägna mig åt den typ av schematisk strukturering jag tror i längden förbättrar mig. Tvångsmässiga listor, dieter, dagboksföring, liksom plötsliga sociala stadgar ska bli ryggraden jag saknar i livet. Häng upp skinnet på en galge, et voila! Kvällarna kan spenderas sjukligt uppdaterande det tomma hotmail-fönstret i väntan på en röst, vilken som helst, eller maniskt studerande de tickande siffrorna i facebooks online-fönster, där nostalgiska bekantskaper kommer och går, händigt summerade i desperata status-updates, spöken ur det förflutna, nära vänner och familjemedlemmar, gäckande närvarande någonstans långt borta, och sedan lika plötsligt försvunna. En skenbar känsla av närhet den moderna teknologin. Alltid en handräckning från soffan, alltid definierbar och dokumenterande, men aldrig verkligen där. Mitt förakt för den här typen av kommunikation har hastigt slukats av min hunger efter närhet. Och min vän främlingen är ständigt där, med en halvmåne efter sitt namn, som för att illustrera hans dvala och hans egentliga frånvaro. Jag skickar honom små meddelanden ibland, märkliga kommunikéer kring absurditeter som han aldrig svarar på. Ryktet säger att han kallat mig fantastisk. Jag kan ha kallat honom enastående, väl medveten om att öppet beröm har en trickle-down effekt. Det rinner genom de sociala cirklarna och forsar ut på andra sidan. Men i slutändan är tystnaden ändå densamma. Högteknologisk men ytterst alltid mellan-mänsklig. Och ytterst har vi knappast ens talat med varandra. Humorn, den alltgenomsyrande humorn är onekligen att jag ytterst couldn't care less. Idén har slagit mig att om vi i ett förhållande tillhör vår älskade, tillhör vi när vi bryter oss ur det hela världen, och världen, skrämmande nog, väller in över den nyligen självutlämnande med obarmhärtig girighet.

Alla kan ta för sig. Alla bör ta för sig.