Känslan av min egen kroppslighet har alltid i vis grad fyllt mig med äcklad skräck. I långa perioder var alla mina skönlitterära texter laddade med en slags korsettliknande smärta. Protagonisternas lår skavde mot stolskanterna, dallrade när de rörde sig, deras bälten skar in i buken, deras tunga kinder gungande likt uppvärmt gummi när de sprang. De mådde illa, hade magsmärtor, och de pustade, suckade, stönade och svettades oavbrutet. Kroppsligheten var en slags uniform de barn, tung, upphettad och svår att manövrera. De enklaste sysslor tog hela stycken att beta av. Det var ett djupdykande i vardagsångesten, i problematiken i att röra sig tvärs över rummet, att öppna dörrar, att somna, att klättra upp för trappor och att gå. En tid var samtliga av mina karaktärer överviktiga eftersom jag knappast kunde beskriva den här skavande känslan på annat sätt. Sen dess har jag givit upp deras kroppsvikt eftersom det är knappast är den som är det som är den fundamentala idén jag jagar.
Efter en vecka i min fars gästrum med dess gröna persienners som långsamt skiftar färg medan morgonen gryr och dess pojklånga säng och tomma tillfälliga möbler har resåren tillslut gått i mina strumpbyxor och det är på samma sätt med masochistiska tendenser jag saknar känslan av knivskarpt nylon som skär in i midjan. Som maler mot bukorganen. Jag är så van vid känslan att jag knappt ens reflekterar över den, men jag har en anakronistisk förkärlek för viktoriansk snörning. Smärta uppenbarligen, reducerar upplevelsen av kropp och ersätter den med upplevelsen av sig själv, smärta.
Behovet av stänga av kroppsligheten och ytterst av förändring tar sig oväntade uttryck. En timme innan avresa, sömnlöst gråtmilda, i min mammas regnskuggade kök, över det kallnande odruckna kaffet och den påbörjade köttigt rosa blodgrapefrukten, ber jag henne klippa av mitt hår. Kanske främst för att vi behöver något att fylla de här sista redan uppbrutna timmarna av separation med, en distraherande konkret syssla, men också för att kroppen känns outhärdligt påtaglig. Grov, kraftig och härdad. Skinn likt otvättat läder, stelt, färglöst beiget, och oböjligt, ansiktet uttorkat och skorplikt, flagnande likt en gammal tapet i förmiddagsljuset. Jag vill kunna skrapa av det, jag vill kunna klä av mig. Mentalt upplever jag ofta en känsla av gränslöshet, att i början av en utsträck väg, med otrubbad övertygelse, tro mig kunna springa hela avståndet ungefär på samma avslappnade sätt som man flyter över vatten, endast för att halvvägs slås av kroppens förvånande brister.
Så finns det väl knappast något mer varken förnedrande eller befriande, med betoning på den senare, än att sitta halvnaken i ett par skärande små brunfärgade strumpbyxor (åh, detta i grunden så patetiskt komiska plagg, en andra hud i vilken kvinnligheten plötsligt reser sig i sin clownlika egenskap, adjö gracer!) och gråtande över mina oförenliga dualistiska levnadsförhållanden få håret avklippt. Det är lika delar straffånge som revolutionär. Håret lägger sig som en spretig päls över brösten, som en grov filt över nylonet. Över grapefruktens fläsk och det oljigt simmiga kaffet. Över stengolvet, över plastmattan i badkaret och designerstolen. Min chassidiska perfekta högra hårlock faller sist. Det är hollywoodsk sentimentalism för hela slanten. (Håret har ju trots allt biblisk symbolik, och har för den moderna kvinnan blivit beviset på hennes utveckling. Detta sällan förbisett. När D's fru för övrigt klippte mitt hår i mina antikvariska ungdomsår skrattade min chef "My Rapunsel, I get my wife to cut your hair so that you will never leave me." Liknande humor stannar hos mig för alltid, efter som mitt litterära membran tenderar att analysera verkligheten på samma symmetriska och metaforiska vis som vore det en roman.) Och ur havet av hår som strömmar ut mellan min mammas händer, som regnar över stockholmsskyarna, svart och taggigt, reser sig ett urgröpt blekt kvinnoansikte.
Litterärt finns knappast bättre hantering av sorg än den melankoliska treenigheten: Bröd, Hår och Vatten. Således duschar jag i brännande hett vatten tills kroppen är skållat röd innan jag bryter ett sista bröd med min mor som vi äter med upplyft konspiratorisk lätthet.
I bilen till flygplatsen slår det överhängande regnet tillslut ner och när det lyfter får det landkapet att verka upplyst inifrån. Världen brinner likt enorm glödlampa mot den grå himlen, i mjukt solkigt skogsgrönt, i rapsgult och timmerrött, det outhärdliga ljuset dämpat endast av färgerna.
Efter en vecka i min fars gästrum med dess gröna persienners som långsamt skiftar färg medan morgonen gryr och dess pojklånga säng och tomma tillfälliga möbler har resåren tillslut gått i mina strumpbyxor och det är på samma sätt med masochistiska tendenser jag saknar känslan av knivskarpt nylon som skär in i midjan. Som maler mot bukorganen. Jag är så van vid känslan att jag knappt ens reflekterar över den, men jag har en anakronistisk förkärlek för viktoriansk snörning. Smärta uppenbarligen, reducerar upplevelsen av kropp och ersätter den med upplevelsen av sig själv, smärta.
Behovet av stänga av kroppsligheten och ytterst av förändring tar sig oväntade uttryck. En timme innan avresa, sömnlöst gråtmilda, i min mammas regnskuggade kök, över det kallnande odruckna kaffet och den påbörjade köttigt rosa blodgrapefrukten, ber jag henne klippa av mitt hår. Kanske främst för att vi behöver något att fylla de här sista redan uppbrutna timmarna av separation med, en distraherande konkret syssla, men också för att kroppen känns outhärdligt påtaglig. Grov, kraftig och härdad. Skinn likt otvättat läder, stelt, färglöst beiget, och oböjligt, ansiktet uttorkat och skorplikt, flagnande likt en gammal tapet i förmiddagsljuset. Jag vill kunna skrapa av det, jag vill kunna klä av mig. Mentalt upplever jag ofta en känsla av gränslöshet, att i början av en utsträck väg, med otrubbad övertygelse, tro mig kunna springa hela avståndet ungefär på samma avslappnade sätt som man flyter över vatten, endast för att halvvägs slås av kroppens förvånande brister.
Så finns det väl knappast något mer varken förnedrande eller befriande, med betoning på den senare, än att sitta halvnaken i ett par skärande små brunfärgade strumpbyxor (åh, detta i grunden så patetiskt komiska plagg, en andra hud i vilken kvinnligheten plötsligt reser sig i sin clownlika egenskap, adjö gracer!) och gråtande över mina oförenliga dualistiska levnadsförhållanden få håret avklippt. Det är lika delar straffånge som revolutionär. Håret lägger sig som en spretig päls över brösten, som en grov filt över nylonet. Över grapefruktens fläsk och det oljigt simmiga kaffet. Över stengolvet, över plastmattan i badkaret och designerstolen. Min chassidiska perfekta högra hårlock faller sist. Det är hollywoodsk sentimentalism för hela slanten. (Håret har ju trots allt biblisk symbolik, och har för den moderna kvinnan blivit beviset på hennes utveckling. Detta sällan förbisett. När D's fru för övrigt klippte mitt hår i mina antikvariska ungdomsår skrattade min chef "My Rapunsel, I get my wife to cut your hair so that you will never leave me." Liknande humor stannar hos mig för alltid, efter som mitt litterära membran tenderar att analysera verkligheten på samma symmetriska och metaforiska vis som vore det en roman.) Och ur havet av hår som strömmar ut mellan min mammas händer, som regnar över stockholmsskyarna, svart och taggigt, reser sig ett urgröpt blekt kvinnoansikte.
Litterärt finns knappast bättre hantering av sorg än den melankoliska treenigheten: Bröd, Hår och Vatten. Således duschar jag i brännande hett vatten tills kroppen är skållat röd innan jag bryter ett sista bröd med min mor som vi äter med upplyft konspiratorisk lätthet.
I bilen till flygplatsen slår det överhängande regnet tillslut ner och när det lyfter får det landkapet att verka upplyst inifrån. Världen brinner likt enorm glödlampa mot den grå himlen, i mjukt solkigt skogsgrönt, i rapsgult och timmerrött, det outhärdliga ljuset dämpat endast av färgerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar