C när hon gråter, strycker tårarna ur ögonen med fingertopparna, för dem till munnen och slickar i sig dem likt ett barn. Som om sorgen måste föda sig själv, ständigt måste fyllas på, förnyas och underhållas. Eller också är förlusten så stor att ingen mer förlust kan läggas till den, att tårarna måste samlas upp, som om varje droppe som slår mot täcket är för evigt förlorad och i sig måste sörjas.
Kanske sörjer vi alltid på ett eller annat sätt förlusten av något som en gång varit en del av oss. Det är samma mekanism som aversionen mot den ensamlekande Onan's olovliga spillande av sin säd, eller vissa folks skräck för fotografiets konst som enligt myterna stjäl en del av vår själ, eller för all del mitt eget tvångsmässiga nagelbitande. Internet kryllar av människor som stoltserar med att aldrig ha klippt sitt hår, att samlat alla sina avbitna nagelhalvmånar, eller sitt navelludd. Varför tandlossningsprocessen hos ett barn är förenat med förenklande myter och ritualer. Trotzil-folkets kvinnor spar, något mer poetiskt, allt sitt hår i säckar för att en dag kunna klättra till himlen. Och Inka kungen Pachacuti lät sitt tjänstefolk äta hans fallna hårtestar då han ansåg det för heligt för att falla till marken.
Detta absurda samlande slår lätt över i en Pachacutisk hybris. Det mest fantastiska uttryck för dilemmat (i en vidare tolkning av rädslan av förlusten) jag läst om låter som en scen ur Gargantua. Ursprungligen att hitta i André du Laurens, A discourse of the preservation of the sight från 1599, men händigt citerad i Faber och Fabers underbara Book of Madness, beskriver det en man som fruktar att urinera.
"The pleasantest dotage that ever I read, was of one Sienois a Gentleman, who had resolved with himselfe not to pisse, but to dye rather, and that because he imagined, that when he first pissed, all his towne would be drowned. The Phisitions shewing him, that all his bodie, and ten thousand more such as his, were not able to containe so much as might drowne the least house in the towne, could not change his minde from this foolish imagination. In the end they seeing his obstinancie, and in what danger he put his life, found out a pleasant invention. They caused the next house to be set on fire & all the bells in the town to ring, they perswaded diverse servants to crie, to the fire, to the fire & therewithall send of those of the best account in the town, to crave helpe, and shew the Gentleman that there is but one way to save the towne, and that it was, that he should pisse quickelie and quench the fire. Then this sillie melancholike man which abstained from pissing for feare of loosing his towne, taking it for graunted, that it was now in great hazard, pissed and emptied his bladder of all that was in it, and was himselfe by that means preserved."
Kanske sörjer vi alltid på ett eller annat sätt förlusten av något som en gång varit en del av oss. Det är samma mekanism som aversionen mot den ensamlekande Onan's olovliga spillande av sin säd, eller vissa folks skräck för fotografiets konst som enligt myterna stjäl en del av vår själ, eller för all del mitt eget tvångsmässiga nagelbitande. Internet kryllar av människor som stoltserar med att aldrig ha klippt sitt hår, att samlat alla sina avbitna nagelhalvmånar, eller sitt navelludd. Varför tandlossningsprocessen hos ett barn är förenat med förenklande myter och ritualer. Trotzil-folkets kvinnor spar, något mer poetiskt, allt sitt hår i säckar för att en dag kunna klättra till himlen. Och Inka kungen Pachacuti lät sitt tjänstefolk äta hans fallna hårtestar då han ansåg det för heligt för att falla till marken.
Detta absurda samlande slår lätt över i en Pachacutisk hybris. Det mest fantastiska uttryck för dilemmat (i en vidare tolkning av rädslan av förlusten) jag läst om låter som en scen ur Gargantua. Ursprungligen att hitta i André du Laurens, A discourse of the preservation of the sight från 1599, men händigt citerad i Faber och Fabers underbara Book of Madness, beskriver det en man som fruktar att urinera.
"The pleasantest dotage that ever I read, was of one Sienois a Gentleman, who had resolved with himselfe not to pisse, but to dye rather, and that because he imagined, that when he first pissed, all his towne would be drowned. The Phisitions shewing him, that all his bodie, and ten thousand more such as his, were not able to containe so much as might drowne the least house in the towne, could not change his minde from this foolish imagination. In the end they seeing his obstinancie, and in what danger he put his life, found out a pleasant invention. They caused the next house to be set on fire & all the bells in the town to ring, they perswaded diverse servants to crie, to the fire, to the fire & therewithall send of those of the best account in the town, to crave helpe, and shew the Gentleman that there is but one way to save the towne, and that it was, that he should pisse quickelie and quench the fire. Then this sillie melancholike man which abstained from pissing for feare of loosing his towne, taking it for graunted, that it was now in great hazard, pissed and emptied his bladder of all that was in it, and was himselfe by that means preserved."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar