fredag 9 maj 2008

UPPBROTT

Varje gång jag reser härifrån så är det med en känsla av uppbrott som varken är rättvis mot personerna jag lämnar eller personerna jag reser till. Jag känner mig sjuk och vild. Samma rasande gränslösa vansinne som får mig att vilja dra rötterna ur mina fotsulor och samma enorma storhet som övertygar mig om min förmåga att svepa in en storm över det jag lämnar och en istid över det jag reser mot. Jag känner mig sjuk och vild, gapande som en enorm mun. Jag känner för att jaga, för att sätta stormar i rörelse, för att självisk såra. Jag har blodsmak i munnen. Världen har knappast rätt att ligga så här stilla runt något så sprängfullt av liv. Mitt hjärta har slagit så hastigt hela natten att jag knappast har kunnat sova. Genom det bleka ljus som bländar i skarvarna av den tonårst-shirt jag slängt över ögonen besöker jag rum jag skulle kunna leva i, män jag skulle kunna leva med, och vänner jag skulle kunna öppna mig fullkomligt för. Kanske därför analogin mun, gapande, uppskuren, hungrande, krävande och bitsk har den alltid varit kvinnans kroppsdel. Symbol för ett djuriskt begär vi önskade att hon saknade. Jag känner mig sjuk, illamående, vansinnig, oren. Jag är grym, hård och iskall. Och jag är hungrig, så hungrig, så svältande girigt gapande. Jag vill inte längre röra mig, jag vill söndra. Jag vill inte längre gå, jag vill flyga. Jag vill inte längre älska, jag vill jaga.

2 kommentarer:

Kersti sa...

Oj oj oj

annemarie sa...

Jo jo jo - säger Anne-Marie då.