torsdag 22 maj 2008

ORD, ORD, ORD

Ibland känns det som om varje ord pekar mot det ögonblick då det inte längre finns något att säga. Jag har räknat in uttömligheten i mitt liv och förbereder mig inför slut som knappt ens påbörjats. Ibland måste man skriva någonting, vad som helst, endast för skrivandets skull. För att fortsätta tala är långt viktigare än att ha något att säga.
- Ord, ord, ord, sa hon leende.
- Ah, ord, ord, ord, nickade han.
- O' ord ord ord ord, sa hon tårögt.
- Ord, sa han.
Tramlines, sa min chef D, den yttersta symbolen för den ostoppbara vanan. Och samtalen fortsätter på autopilot.

1 kommentar:

annemarie sa...

Underbara inlägg. Orda på. Så vackert. Autopiloten... nja... språk är kreativt. Allt det andra är tomrum. Jag har länkat till din text om sorgen. A-M