BRÖD

I långa perioder nu har jag tagit för vana att baka om kvällarna. Brödet har en förlåtande, förmildrande symbolik. Det finns också något väldigt närvarande och enkelt kroppsligt i att knåda deg. Vilket kanske är varför engelskan har ordet mageira att beskriva kvinnlig matlagning som en sublimering av sexuellt begär. Oavsett anledning tycks nätterna vara undantagstillstånd, som då alla planer övergivits, kan rymma oändliga möjligheter. Det är samma mekanism som alltid givit mig en förkärlek för väntrum, dessa overkliga tillfälliga miljöer i vilka har placerats de föremål som av någon anledning ska underlätta väntetiden: magasin, soffgrupper, broschyrer, daterade leksaksklossar och plastblommor, övervakade av en ljudlös klocka. Det är märkligt att se vad vi tror oss behöva och att jämföra det med våra verkliga behov. Liksom dessa miljöer förblir avskalade och anpassade för Anybody and Everybody. Inga stickande färger, inga vågade soffmönster eller intressanta tidningar. Slätstrukenheten höjd till gyllene regel. Eller Ryanair Preswicks deprimerande rökruta, I know by heart vid det här laget, från de slingrande taggtråden över metallgrinden, till de ändlösa raderna enorma röda no smoking skyltar som avslutas i den enda gröna: Designated Smoking Area. De smutsiga guppande bänkarna på stenplanen, de glesa buskarna och rökpelarna ur de svartnade fimpstationerna. I all sin brist på estetik är jag desperat förälskad i de här platserna. Det är en illusion att de här är punkter i en rörelse, i själva verket tycks tiden aldrig så haltad som här, och det finns knappast platser jag studerat mer noggrannt. Och natten förefaller numer tecknad i samma grova skala. Så runt tolvslaget börjar jag baka.
Jag är en ganska eklektisk kock. Och det finns en mycket komisk poesi i de här bröden, som onekligen en halvtimme senare kommer ut ur ugnen likt tunga kompakta stenar. Tunga, fuktiga och nästan köttiga när uppskurna påminner det mer än något annat om stekt gröt och luktar som våt vete. Min entusiasm förblir osinlig och nästan omedelbart skivar jag upp det och bär över det till J med lite smör på ett fat. Needless to say, bringar de här bröden aldrig annat än smärta, och en betungande mättnadskänsla. Needless to say, känner jag mig varje morgon tvungen att äta upp den oavslutade limpan som för att sluta cirkeln.
Jag tänker ofta på den Raymond Carver novell som han måste ha kämpat med över flera år eftersom den först utkommer i en ganska minimalistisk tröstlös tolkning under titeln The Bath 1981 i What We Talk About When We Talk About Love och tre år senare som A Small Good Thing i novellsamlingen Cathedral. Den fundamentala skillnaden mellan de två historierna om födelsedagsbarnet Scotty som blir påkörd och ligger i koma på sjukhus och vars föräldrar får återkommande allt mer absurda samtal från bagaren som ännu inte betalts för födelsedagstårtan är slutet. The Bath avslutas med att modern Ann åkt hem från sjukhuset för att ta ett bad och i hemmet hör telefonen ringa och svarar frågande om det har med sonen, Scotty att göra och får det svaret av en ambiguiskt odefinierad röst, att Ja, det har med Scotty att göra. Ett slut som i grunden låter historien ligga öppen och som med sträng minimalistism avhåller sig från att tolka eller knyta ihop trådarna. A Small Good Thing å andra sidan låter bagaren växa ut och anta nästan religiösa mått när Carver i novellens sista scen låter honom möta föräldrarna och ta emot deras furiösa sorg över sonens död. Brödet, han i novellens sista scen erbjuder dem, är en sorts frälsning. Och att äta blir en läkandeprocess.