torsdag 19 juni 2008

SCOTTISH LIFE AND CHARACTER

By the gaily-circling glass
We can see how minutes pass
By the hollow cask are told
How the waning night grows old.

Skottsk humor spelar oftast på de etablerade fördomarna och idealiserar nästan alltid den skottske druckne lunsen, den bortkomne whiskey-stinne rebellen. Härom kvällen slog vi på Whiskey Galore från 1949, förmodligen den ultimata hyllningen till the liquid smoke, vars drama utspelar sig på, det under kriget, whiskey-torrlagda Hebriderna, där av en lycklig slump ett skepp med 250 000 liter single malt en stormig natt lider skeppsbrott. Kämpande mot de engelska auktorieterna inleds efter en förtjusande skeppsplundring och en än mer förtjusande orgie i alkohol, en briljant farsartad katt och råtta jakt mellan de törstiga ölänningarna och den analt korrekta engelska militären. Här finns också min absoluta favoritscen, med en döende äldre man som på doktorns fråga om hans sista önskan, kvidande ber "i'd like one last wee dram before I go, doctor". Och som senare, efter beslaget, med ny vigör klappar på sin hot water bottle när den engelska staben anländer, och som ogenerat sviggar den med nyvunnen livslust sedan de gått. Whiskey som i filmens slut flyter genom vattenledningarna, i stuprännorna och bilmotorerna. Livets vatten, onekligen.
Inget ord är så rikt beskrivet i skottsk slang som uttrycken för fylla. Bawsed, blootered, steamin, pished, rubber... Och på vår lokala lokus, Källaren i direkt översättning, med inredning från åttiotalet och en enorm muralmålning över stamgästerna, ritad i groteska färger med ansiktena brutalt och detaljlöst linjerade i svart, går det alltid, vilken tid på dygnet det än råkar vara, att springa in i en bekant som muttrande räknar sina dagar på fyllan, 34 days on the drink, ay och som vid stängningsdags lyckas övertala personalen att få köpa med sig ett par flaskor hem. Och som med relativ klarhet pekar på den satans väggmålningen och frågar om man känner igen honom. Ah look like the de'il himself. Rödögd, rödhårig, med hårt förvridna ansiktsdrag och kroppen dold i ångan från en spytonade paletten i en tallrik impressionistiska tortillachips. But ahm still the handsomest bastard in that painting... Det finns inte en sate i källaren som inte hatar den där tavlan, och dess påminnelse om år som knappast tycks ha passerat. Källarens lokaler tecknade i samma aprikosgula spakel-mönster, samma personal i hawaii-skjortor, samma gäster, endast den förlåtande cigarettröken har skingrats.
I bokhandeln är en av de vanligare äldre skottsk-relaterade titlarna Ramsay's Reminisces of Scottish Life and Character, från 1861. Trots den ambitiösa titeln är Ramsay's avhandling egentligen en samling grundlösa anekdoter och humoristisk slapstick, med skottsk dialog. Givetvis, för hur kan den skottska karaktären annars summeras, finns ett kapitel kring Old Scottish Conviviality. Ramsay, trots inledande moraliska brasklappar, finner onekligen en viss befriande komik i gamla myter om dryckesslag där glasens bottnar slagits ur så att de endast skulle kunna slås i bordet tömda, botten upp! Och trots att dessa återblickar ställs mot den mindre konviviala samtiden, finns ändå en kvarhängande éclat till förgångna excesser, till vansinnet, kaos och bacchialisk njutning. För liknande komik finns knappast att hämta i renlevnaden:

"The scenes of excess which occurred in the houses where deep drinking was practised must have been most revolting to sober persons who were unaccustomed to such conviviality; as in the case of a drinking Angus laird, entertaining as his guest a London merchant of formal manners and temperate habits. The poor man was driven from the table when the drinking set in hard, and stole away to take refuge in his bed-room. The company, however, were determined not to let the worthy citizen off so easily, but proceeded in a body, with the laird at their head, and invaded his privacy by exhibiting bottles and glasses at his bed-side. Losing all patience, the wretched victim gasped out his indignation,— 'Sir, your hospitality borders upon brutality'" (Ramsay, p44)

"The system of pressing, both in eating and drinking, seemed more inveterate. Nothing can more powerfully illustrate the deep-rooted character of intemperate habits in families than an anecdote which was related to me, as coming from the late Mr. Mackenzie, author of the " Man of Feeling." He had been involved in a regular drinking party. He was keeping as free from the usual excesses as he was able, and as he marked companions around him fall-ing victims to the power of drink, he himself dropped off under the table among the slain, as a measure of precaution, and lying there, his attention was called to a small pair of hands working at his throat; on asking what it was, a voice replied, " Sir, I'm the lad that's to lowse the neckcloths." Here, then, was a family, where, on drinking occasions, it was the appointed duty of one of the household to attend, and, when the guests were becoming helpless, to untie their cravats in fear of apoplexy or suffocation." (p55)

Midsommar alltså, och vinden får löven i träden utanför att påminna om ett krälande myller av insekter, himlen rör sig bryskt förbi, centimeter efter centimeter av molnfäll uppmät mot fönsterkarmarna, och torsdagskvällens rumlande stöps på Leith walk och kryper in i köket som en matta av skränanden, kväkanden och skrålade. Torkan i huset får mattfransarna att krulla sig, och golvet att kvidande dra sig samman. Endast malarna, redan i sin fysik torra och färglösa som aska, festar orgiastiskt på de kringslängda kläderna och den obäddade sängen.

Jag väntar. Slainte!

3 kommentarer:

annemarie sa...

Skål! Anne-Marie

Jenny Maria sa...

! - kanske en av de bästa bilder som blivit till!

J sa...

Det finns en otrolig komik i den här bilden. Så sammanbiten att det förefaller parodera sig självt.

För övrigt är jag otroligt imponerad av dina fotografier.