måndag 30 juni 2008

A ROOM OF ONES OWN

Eftersom det råkar vara en av dessa nätter som klättrar upp ur vansinnet och kikar över dess krön, förväntansfullt och opålitligt, innan den lägrar himlen över Toll Cross i ett translucent silverljus, måste detta bli ett personligt, på gränsen till privat banalt inlägg. Fastän jag inte tänker utbreda mig kring min nyss intagna måltid, ej heller märket på min upprullade skogshuggar-flannelskjorta eller mitt inälvsarbete, måste jag erkänna att det ikväll inte finns annat än jag och att den paradoxalt efterlängtade/fruktade ensamheten har lägrat sig med lättnad, knappt märkbarare än det lätta regn som fallit under dagen, och som varit så lätt att det förefallit totalt oskiljbart från sommarsvetten över pannan. Mellan det här rummets väggar finns onekligen inte annat än min avskalade person, osedd, ensam och oinfluenserat.
Det är så konkret banalt att jag glider över i scenbeskrivningar. Hatade av kreativa skribenter då de saknar innehåll, miljön endast ett medel att beskriva personen. Men ikväll som sagt är detta endast ett rum. Gatljuset ligger som en gul skugga över soffan och lägrar den så välbekanta gatan i en air av främlingskap, av dickensisk melodramatik. Bilarna susar förbi liksom den sena söndagsnattens drucket dekadenta sorl. Vinden sätter krukväxterna i rörelse, får rummet att organiskt vrida sig likt en varelse i sin egen rätt. Förföriskt vaggande börjar knopparna härma männskosorlet, andandes, knaprandes, viskandes. Metallen i lamporna tickar när de släcks ner och hettan vrids ur dem likt våta trasor. Det låter för ett ögonblick som fingertoppar otåligt mot en skrivbordskant. Ratatatataata.
Jag prövar ut min person som jag smakar på en ny tobak. Långsamt, skeptiskt, och ytligt. I rejoice in the banal. Varenda pinal känns lägrad med min person som om min hud smält ut över det totala stillaståndet i rummet och täckt det med sin fina päls. Om en fjäder skulle falla över golvet skulle jag rysa till. Skulle någon sätta sig i soffan skulle jag rodna.

2 kommentarer:

Kersti sa...

Det känns privat, som om jag står där utanför och kikar in genom gardinen. Är det verkligen tillåtet? När som helst kommer någon gående på trotoaren och knackar mig på axeln. Det är faktiskt inte ok att titta in till andra på det här viset. Man kan lätt missuppfatta situationen....Några pusselbitar saknar man alltid.
Långsamma tankar från ett regnigt Enskede

annemarie sa...

Rummet kommer snart att förstå vem du är och hysa dig till sitt hjärta. Anne-Marie