Jag känner alltid en sorg när vi får in dödsbon. De kommer alltid med dessa dödsbo-uppköpare, ointresserade män som slängt ned travar av papper, fotografier och sönderrivna böcker i plastbackar som de dumpar av i travar innan de hastar vidare med sina nyuppfyllda lastbilsflak med inrökta möbler, handvirkade dukar och slarvigt inlassade antikviteter. I bokhandeln hamnar alla papper eftersom dessa män sorterar sina varor efter material, trät säljs till antikvitetsbutiken, tyger till secondhandkedjan och papper till bokhandeln. Senare får vi ringa upp dessa män och posta iväg deras checkar eftersom de knappast har tid att återkomma, hastande likt försenade liemän från ägarlösa hem till oroligt fingervridande arvingar hos vilka sedelluntan kan rullas ut ur gummibandet och slickandes på tummarna räknas upp bland kartongerna. Gemensamt för dessa män är också deras totala likgiltighet inför innehållet i de IKEA FÖRVARA backar de dumpar med oss. Alla summor är en god summa. Alla pengar är en vinst. Och så gamar vi tillsammans över innehållet. För i slutändan är det alltid arrogant ringa summor som byter hand.
Fru F's dödsbo är speciellt efter som hennes fint slingriga namnteckning är präntad i bläck på varje försättsblad. Edith ursprungligen och sedan Edith F och ytterligare lite senare i fyrtio och femtiotals titlarna, Fru F-I. Vi kan följa hennes kurviga skrivstilsutveckling från barndomens tjugotal till de blint darriga moderna utgåvorna. Böckerna är fyllda av hennes privata brev. Av lockar, vykort och teckningar, hårda kartongfotografier från artonhundratalet och skolböcker från första klass 1926. Lilla Edith som översatte franskan i blyerts i marginalen och som fyllde i Le Rat Sourie's svans i blyerts. Lilla Edith som fick vykort från hela världen, Kairo, Madrid, Paris och Mexico (med en kittel hängande i taket i ett tomt kök, svartvitt, och den enda absurda noten: How amusing this cauldron looks, hanging like that in this kitchen...)
Hennes böcker har legat i butiken i månader nu och spritts ut i kartonger utan ordning. Till skillnad från den övriga röran är Edith däremot alltid igenkännlig på sin signatur. På sin späda överklass fingersättning. Idag, plockandes bland bråtet som lämnats att samla damm på någon obskyr plats, ramlar jag således över hennes ritböcker. De blekt blå omslagen med deras feminina estetik och en illustration föreställande en tecknande flicka med lockig bob ser inte mycket ut för världen. Däremot, när jag börjar bläddra igenom dem, slår det mig hur olika våra barndomars referensramar är, hur flickans teckningar ekar såväl en annan tidsålder som en annan klassbakgrund. De fina smala klänningarna, rumsritningarna med både study, library, diningroom, linen cupboard, cloakroom och två maids rooms, de ändlösa höga fönstren i byggnaderna hon skissar upp så perfekt symmetriskt med linjalskarpa streck, scenerna med ridande vänner, och de kilt-klädda gentlemännen. Barnets estetik är enastående, sparsmakad och tyst, ritar hon ändlösa smala gestalter, med svanlika halsar och små sammanbitna ansikten. Det påminner mig om en korspollinering mellan Edward Goreys komiskt skrämmande gotik och Modigliani's nobla enkla linjer. Scenerna förefaller så här åttio år senare märkligt laddade, hårda, mystiska och konkreta, knappast varken fantasifullt klotter eller familjära scener ur familjlivet. Inga prinsessor i guldkronor, inga stjärnhimlar eller hundvalpar, istället en ytterst reell teckning av aristokratin. Strangly kallar Edith de återkommande figurerna på en av teckningarna. Mr Strangly alone, Mrs Strangly alone, their car, their chauffeur, their garden. De sitter tysta mitt emot varandra, med sina förvridet förlängda halsar, vid utdragna bord. De bär stearinljus. De borstar sina hår. De äter. Men de rör sig aldrig. Deras pose är alltid den stelt stående, med tändsticksarmar och plutande hakor. Ögonen är små och täta, skorna nogrannt tecknade, liksom detaljerna i kläderna. På sista sidan i albumet har Edith med decimeterhöga kapitäler skrivit VERY BAD.
Fru F's dödsbo är speciellt efter som hennes fint slingriga namnteckning är präntad i bläck på varje försättsblad. Edith ursprungligen och sedan Edith F och ytterligare lite senare i fyrtio och femtiotals titlarna, Fru F-I. Vi kan följa hennes kurviga skrivstilsutveckling från barndomens tjugotal till de blint darriga moderna utgåvorna. Böckerna är fyllda av hennes privata brev. Av lockar, vykort och teckningar, hårda kartongfotografier från artonhundratalet och skolböcker från första klass 1926. Lilla Edith som översatte franskan i blyerts i marginalen och som fyllde i Le Rat Sourie's svans i blyerts. Lilla Edith som fick vykort från hela världen, Kairo, Madrid, Paris och Mexico (med en kittel hängande i taket i ett tomt kök, svartvitt, och den enda absurda noten: How amusing this cauldron looks, hanging like that in this kitchen...)
Hennes böcker har legat i butiken i månader nu och spritts ut i kartonger utan ordning. Till skillnad från den övriga röran är Edith däremot alltid igenkännlig på sin signatur. På sin späda överklass fingersättning. Idag, plockandes bland bråtet som lämnats att samla damm på någon obskyr plats, ramlar jag således över hennes ritböcker. De blekt blå omslagen med deras feminina estetik och en illustration föreställande en tecknande flicka med lockig bob ser inte mycket ut för världen. Däremot, när jag börjar bläddra igenom dem, slår det mig hur olika våra barndomars referensramar är, hur flickans teckningar ekar såväl en annan tidsålder som en annan klassbakgrund. De fina smala klänningarna, rumsritningarna med både study, library, diningroom, linen cupboard, cloakroom och två maids rooms, de ändlösa höga fönstren i byggnaderna hon skissar upp så perfekt symmetriskt med linjalskarpa streck, scenerna med ridande vänner, och de kilt-klädda gentlemännen. Barnets estetik är enastående, sparsmakad och tyst, ritar hon ändlösa smala gestalter, med svanlika halsar och små sammanbitna ansikten. Det påminner mig om en korspollinering mellan Edward Goreys komiskt skrämmande gotik och Modigliani's nobla enkla linjer. Scenerna förefaller så här åttio år senare märkligt laddade, hårda, mystiska och konkreta, knappast varken fantasifullt klotter eller familjära scener ur familjlivet. Inga prinsessor i guldkronor, inga stjärnhimlar eller hundvalpar, istället en ytterst reell teckning av aristokratin. Strangly kallar Edith de återkommande figurerna på en av teckningarna. Mr Strangly alone, Mrs Strangly alone, their car, their chauffeur, their garden. De sitter tysta mitt emot varandra, med sina förvridet förlängda halsar, vid utdragna bord. De bär stearinljus. De borstar sina hår. De äter. Men de rör sig aldrig. Deras pose är alltid den stelt stående, med tändsticksarmar och plutande hakor. Ögonen är små och täta, skorna nogrannt tecknade, liksom detaljerna i kläderna. På sista sidan i albumet har Edith med decimeterhöga kapitäler skrivit VERY BAD.
9 kommentarer:
Åh så smärtsamt spännande att läsa. A-M
Alla dessa spår av mänskligt handlade och tänkande. Jag ryser av tummen som räknar sedlarna. Går det att skapa pengasummor av en människas liv?
Anne-Marie
Det efterlämnade har alltid intresserat mig framförallt då fotografierna som blir kvar efter varje människa. Ibland slås jag av att ett liv är så kort och ofta liksom rinner ut i sanden efter endast en helt tillfällig storhetstid. Nästan som om man kan fråga sig om en enstaka individ alls funnits i förhållande till oändligheten?
Jag gissar att även du är den typen av person som läser nekrologerna?
JM- Alltid. Sen har jag en nyväckt förkärlek för biografier. Läser sedan en tid tillbaka A quest for Corvo av Symons, han gör en kuriös iakttagelsen i jakten på sin idol, att mycket av källbakgrunden till biografierna brutalt kastats ut sedan det sammanställts i bokform, som om summerandet av ett liv gör allt annat än just summeringen värdelöst. För övrigt är fiktionaliserandet av ett liv alltid fascinerande, eftersom livet knappast på något vis följer fiktionens nätta symmetri och dramatiska kurvor.
Jag kan också rekommendera ett besök på Square America, länkad i länklistan, som samlar upphittade snapshots och vernacular photography runtom staterna. Det finns något så estetiskt i det ofrivilliga. Ibland är den bästa konsten helt enkelt den slumpmässiga. Varför det känns viktigt att uppmärksamma de här spåren av folks liv. Det vore förkrossande annars.
Oj, så fantasktiskt fin post. Tack för att du ville dela med dig av Fru F och hennes alster.
Och en så tjusig blogg i övrigt!
Jag blir glad av att läsa. Det finns en stor ömhet i din beskrivning av fru F och de som finns kvar av henne. Hennes handstil, hennes teckningar. Allt det som inte längre är.
Det är viktigt att omsluta människors spår tänker jag när jag läser om det här igen. A-M
Anne-Marie - jag tycker att de förtjänar det.
Anne - Oh, jag känner mig hedrad. Du har ju en helt fantastisk blogg själv.
Kersti - Jag kunde liksom inte göra mig av med de här teckningarna. Nu ligger de hemma på mitt skrivbord, tillsammans med ett urval av hennes bedårande vykort.
Tackar och bockar. Jag känner mig lika hedrad tillbaka.
Skicka en kommentar