J brukade avsky när jag stirrade på hans ben eller på minsta vis stök över hans tunna genomskinliga underarmar, spårandes de fina underarmsbenen eller händernas intrikata strukturer som rörde sig likt pianotangenter under det bleka skinnet. Kroppsligheten är så lätt att ta för given.
Vilket kanske är varför äldre medicinska modeller är så fascinerade i sin avskalade mänsklighet. För om dagens anatomiska modeller i det längsta försöker maskera sin mänskliga identitet, med en gräll skala primära färger och utskurna förstorade kroppsdelar eller uttryckslösa, dockartade plastansikten som snarare än påminner oss om oss själva främmandegör kroppen med kliniska förenklingar. Den moderna medicinens yttersta plikt är att i det längsta skydda patienten från den egna kroppen. Den nya tekniska utvecklingen gör att vi i allt högre grad kan diagnostisera utan att behöva skära upp, tömma ut och dränera. Stetoskop och röntgen gav när de uppfanns på 1800-talet läkarna en chans att förhålla sig till patientens kropp utan att behöva förlita sig till patienten, de kroppsliga aktiviteterna på en gång synliggjorda och abstraherade, liksom bedövningspreparaten tillslut gav läkarna totalt medicinsk monopol, i och med patientens totala sövda förtroende. Moderna anatomidockor påminner mig kanske snarast om de lådor vi stack färgglada kuber, rektanglar och cylindrar genom som barn. En matematisk förenkling vi konkret kan förstå men knappast kan relatera till i förhållande till den egna varmt pulserande bröstkorgen, liksom barnets block endast passar i den lilla trälådan, och mötta med andra hål och andra motstånd förefaller högst bizarra och meningslösa.
Spårande den anatomiska konsten tillbaka genom historien tycks varje århundrade ha sin estetiska och filosofiska syn på den anatomiska modellen, så oändligt tydlig när de ställs i kontrast till varandra. Promenerande genom den anatomiska salen i mitt skottska favoritmuseum, the Surgeon's Hall, slås jag av den groteska sjuklighet dessa stympade kroppsmodeller exemplifierar. De gröna eller lilatonade uppluckrade hudbitarna kallbrand moulagerna, så estetiskt kolorerade i förruttnelsens alla färger. Eller dekadent fläckade kindbitar à la syfilis. 1800-talet reser sig från hyllplanen som det moraliska medicinska århundradet. Som decenniet av kroppsligt förfall och anatomiska varnande exempel. Kroppsligheten här är skrämmande och kryper upp den egna huden som en tung stank och en gnagande klåda medan vi stirrar allt närmare på dessa kroppsliga exempel som i slutändan knappast längre går att identifiera annat än som sjukdomar. Snarare än att betrakta kroppen, varnas vi för dess förfall. Och varje deformerad mun, varje sönderfallande könsorgan eller eksemklädd hudbit tycks predika: lev väl, ät väl, älska inte, var blygsam, gudsfuktig och frigid.
Då föredrar jag hellre att dra klockan ytterligare hundra år tillbaka. För mest enastående är utan tvekan den florentinska Specola samlingen från 1782 av Clemente Susini, med dess centrepiece: den medicinska Venus, med huvudet vänt bortvänt, den nakna kroppen vilande mot täcket, med dess så realistiska vaxhud och långa mörka hår, är ett drastiskt exempel på hur långt utvecklingen har gått. Att betrakta henne, om så bara på bild, ger en känsla av voyeuristiskt överträde och att öppna hennes nätta kropp och betrakta det lilla begynnande embryot och de fint skulpterade organen känns som en slags våldshandling. Gjord i verklig storlek är hon skapad fullkomlig likt en verklig kvinna med bröstet och nacken blottat och benen nästan blygt vilande mot varandra. Märkligt nog är hon inte enbart högst konkret, utan också förefallande levande. Hennes ögon som blickar halvslutna bort från hennes blottade innanmäte är knappast slocknade utan snarare sömntunga, drogande eller mjukt upphetsade, som om hon nästan villigt låter oss studera henne. Till skillnad från hennes manliga medobjekt som alltid är stympade, alltid snarare kroppsdelar än kompletta människor, hårlösa, hudlösa och nedskurna till block av vaxkött är dessa medicinska venusar är alltid främst kvinnor, exemplifierande snarare än människans anatomi, kvinnlighetens. Deras hår är kammade, lockade, flätade och inte sällan bär de vackra smycken. Och samtidigt som detta onekligen är anatomi påminnande om modern skräckfilm där yppiga kvinnor på det mest lustfyllt kreativa sätt kan öppnas upp, slår det mig att det här också är anatomi i dess kanske noblaste form, en Upplysnings-strävan efter kunskap i vilken självaste Venus tålmodigt lägger ut sig på bordet och förtröstansfullt väntar medan horder av musee-besökare försöker förstå sin egen mänsklighet, böjda över hennes exemplariska perfektion.
Vilket kanske är varför äldre medicinska modeller är så fascinerade i sin avskalade mänsklighet. För om dagens anatomiska modeller i det längsta försöker maskera sin mänskliga identitet, med en gräll skala primära färger och utskurna förstorade kroppsdelar eller uttryckslösa, dockartade plastansikten som snarare än påminner oss om oss själva främmandegör kroppen med kliniska förenklingar. Den moderna medicinens yttersta plikt är att i det längsta skydda patienten från den egna kroppen. Den nya tekniska utvecklingen gör att vi i allt högre grad kan diagnostisera utan att behöva skära upp, tömma ut och dränera. Stetoskop och röntgen gav när de uppfanns på 1800-talet läkarna en chans att förhålla sig till patientens kropp utan att behöva förlita sig till patienten, de kroppsliga aktiviteterna på en gång synliggjorda och abstraherade, liksom bedövningspreparaten tillslut gav läkarna totalt medicinsk monopol, i och med patientens totala sövda förtroende. Moderna anatomidockor påminner mig kanske snarast om de lådor vi stack färgglada kuber, rektanglar och cylindrar genom som barn. En matematisk förenkling vi konkret kan förstå men knappast kan relatera till i förhållande till den egna varmt pulserande bröstkorgen, liksom barnets block endast passar i den lilla trälådan, och mötta med andra hål och andra motstånd förefaller högst bizarra och meningslösa.
Spårande den anatomiska konsten tillbaka genom historien tycks varje århundrade ha sin estetiska och filosofiska syn på den anatomiska modellen, så oändligt tydlig när de ställs i kontrast till varandra. Promenerande genom den anatomiska salen i mitt skottska favoritmuseum, the Surgeon's Hall, slås jag av den groteska sjuklighet dessa stympade kroppsmodeller exemplifierar. De gröna eller lilatonade uppluckrade hudbitarna kallbrand moulagerna, så estetiskt kolorerade i förruttnelsens alla färger. Eller dekadent fläckade kindbitar à la syfilis. 1800-talet reser sig från hyllplanen som det moraliska medicinska århundradet. Som decenniet av kroppsligt förfall och anatomiska varnande exempel. Kroppsligheten här är skrämmande och kryper upp den egna huden som en tung stank och en gnagande klåda medan vi stirrar allt närmare på dessa kroppsliga exempel som i slutändan knappast längre går att identifiera annat än som sjukdomar. Snarare än att betrakta kroppen, varnas vi för dess förfall. Och varje deformerad mun, varje sönderfallande könsorgan eller eksemklädd hudbit tycks predika: lev väl, ät väl, älska inte, var blygsam, gudsfuktig och frigid.
Då föredrar jag hellre att dra klockan ytterligare hundra år tillbaka. För mest enastående är utan tvekan den florentinska Specola samlingen från 1782 av Clemente Susini, med dess centrepiece: den medicinska Venus, med huvudet vänt bortvänt, den nakna kroppen vilande mot täcket, med dess så realistiska vaxhud och långa mörka hår, är ett drastiskt exempel på hur långt utvecklingen har gått. Att betrakta henne, om så bara på bild, ger en känsla av voyeuristiskt överträde och att öppna hennes nätta kropp och betrakta det lilla begynnande embryot och de fint skulpterade organen känns som en slags våldshandling. Gjord i verklig storlek är hon skapad fullkomlig likt en verklig kvinna med bröstet och nacken blottat och benen nästan blygt vilande mot varandra. Märkligt nog är hon inte enbart högst konkret, utan också förefallande levande. Hennes ögon som blickar halvslutna bort från hennes blottade innanmäte är knappast slocknade utan snarare sömntunga, drogande eller mjukt upphetsade, som om hon nästan villigt låter oss studera henne. Till skillnad från hennes manliga medobjekt som alltid är stympade, alltid snarare kroppsdelar än kompletta människor, hårlösa, hudlösa och nedskurna till block av vaxkött är dessa medicinska venusar är alltid främst kvinnor, exemplifierande snarare än människans anatomi, kvinnlighetens. Deras hår är kammade, lockade, flätade och inte sällan bär de vackra smycken. Och samtidigt som detta onekligen är anatomi påminnande om modern skräckfilm där yppiga kvinnor på det mest lustfyllt kreativa sätt kan öppnas upp, slår det mig att det här också är anatomi i dess kanske noblaste form, en Upplysnings-strävan efter kunskap i vilken självaste Venus tålmodigt lägger ut sig på bordet och förtröstansfullt väntar medan horder av musee-besökare försöker förstå sin egen mänsklighet, böjda över hennes exemplariska perfektion.
1 kommentar:
Hej- Åt alldeles nyss middag med två läkarstuderande som med enkelhet talade om kroppen som ett lärandeobjekt. Jag lyssnade till kroppens anatomi, aortans kretslopp, hjärtats tyngd och det odramatiska förhållningssättet dessa studenter visade gjorde mig märkligt trygg.
Skicka en kommentar