J’s pappas lägenhet är den enda plats i världen jag upplever som ett verkligt sanktum. Och knappa sekunderna efter att jag slagit igen dörren bakom mig infinner sig en rofylldhet av nästan religiösa mått. Skuggorna hänger som tunga draperier över väggarna. De kala glödlamporna dunkla av damm. Det här är tingens egna värld, i lika hög grad som i ett museum har de avlagt all praktikalitet, all mening, och under år av dammsamlande stillastående, bleknande i den våta skottska solen, har de rest sig i sin egen rätt, likt en armé av inneboende i denna gamla viktorianska lya. Under de fyra år jag känt J har inte en möbel rört sig. Inte en figurin, inte en antik leksak eller ens en av de krakelerade koppar som samlar döende flugor och malar i diskstället i köket, har rubbats. Tygerna har malätits till den grad då dess hål överträffar dess ännu existerande trådar i omfång. Och A’s boktravar tornar upp sig likt en gammal ruin, en meandrande mur genom köket, runt sängen, och över hallen, dammet rasslande över de gamla hyllplanen när de plötsliga stegen sätter liv i golvplankorna. A’s gamla teater tophat gapande på en krok i hallen, likt ett avhugget huvud över den fransiga fracken. Den orörda tvålen i tvålkoppen har dentellerade kanter från de vinterhungrande mössen. I badrummet sitter J’s pappas ungdomskollage med revolutionär poesi uppklistrade över de fadda gultonade träväggarna. Och ett hoplimmat pussel celebrerar de kungliga giftemålet, Princess Di’s hår likt spunnet socker över det blyga leendet. Det är som att sätta i spinn ett historiskt kaleidoskop. Att krypa tillbaka in i sextio-talet, ett bibliotek av revolutionär litteratur, av Lenin-statyetter, och occultism, ett medicinskåp av kladdiga bruna flaskor med etiketter utslagna på skrivmaskin, plåtleksaker paraderande över spiselkransen och en rudimentär portabel spisplatta vingligt uppslagen på ett trästol framför den gamla spisen. Och ständigt iskallt kranvatten som läckande spottar ned i den antika sinken. Och fortsätter vi längre in i det röda dunklet, drar vi oss längre tillbaka i historien, skafferierna och garderoberna som när J slår upp dörrarna blottar hyllplan fyllda av fyrtiotalspropaganda, av gasmasker, patron-skal omstöpta till läppstift, och ryska kameror med läderband. Hela huset har sjunkit samman med åren och sedan grannarna slog ner en stödvägg en våning upp har dörrarna upphört att slutas och öppnas ordentligt, tillslut cementerande den totala stillheten omkring oss.
Också det nya tycks åldras omedelbart hos J’s far. Mina egna skor, som jag lämnat någon gång för ett par år sedan tycks redan antika när jag finner dem i en rosa tygklädd låda i ett hörn. Liksom den nyinköpta ingefärsmarmeladen och det silverförpackade smöret i köket redan tyckts ha fördunklats av ålder och mattats i färgerna. Det är en märklig paradox, den totala tidlösheten, och det samtidigt så totala och uppdragna åldrandet som gnager sig in i möblemanget, i matvarorna som ruttnar i sommarhettan, och i själva väggarna, själva taket, själva stommen i huset. Min egen kropp känns arkaisk utslängd över sängen, imiterande ett ändlöst klassiskt konstmotiv, the reclining female figure.
J brukade alltid skratta åt mig för att jag alltid omedelbart då vi kom hem till hans far och slog oss ned i hans pojkrum, drog mig bort till den lilla kistsängen, han sovit i som pojke, och kröp ihop på de nötta rosa lakanen och bara låg där, utslagen och stirrade medan han liksom på måfå, plockade än det ena, än det andra ur hyllorna och höll upp det för mig. Än en leksaksbåt han puttrande vaggade över det osynliga vattnet framför min ögon, än en seedy roman, a woman’s desire, med kitchigt kulört pappersomslag, eller en plåtlåda skoputsningsborstar med vilka han på måfå började putsa sina nötta kängor med. Gemensamt för vartenda föremål var dess förlust av sitt syfte, dess urarmade praktikalitet, och dess plötsliga nyuppfinnande som leksak, eller ytterst som museumsobjekt. Och jag brukade ligga där och betrakta föremålen passera, betrakta elden i brasan som falnade och träden utanför som långsamt tog form som svarta siluetter mot den rosa himlen och mot min vilja upplevde jag rummet sväljande mig, som en enorm varm, fuktig, röddunkel mun som slöt sig om mig. J’s mödrar och farmödrar mjukt blickande över mig från självporträtten på väggen, medan de tunga nedtrampade mattorna sträckte sina långa tungor efter mig. Och jag sjönk genom det där gapet, genom den hungrande madrassen och åren och J fann mig alltid, jag den evig sömnlösa, efter bara någon timme, sovande, ihoprullad på den meterlånga madrassen. I själva verket är detta den enda plats jag alltid kan sova på, oavsett hur trött jag är, hur orolig jag är, eller vilken tid det är på dygnet. Allt rinner av mig i det där rummet. Och det där dunklet är ett befriande mörker påminnande om total upplysning. Jag önskar att jag kunde leva här för alltid.
Jag tror att det är det närmsta jag någonsin rört mig mot total lycka.
Också det nya tycks åldras omedelbart hos J’s far. Mina egna skor, som jag lämnat någon gång för ett par år sedan tycks redan antika när jag finner dem i en rosa tygklädd låda i ett hörn. Liksom den nyinköpta ingefärsmarmeladen och det silverförpackade smöret i köket redan tyckts ha fördunklats av ålder och mattats i färgerna. Det är en märklig paradox, den totala tidlösheten, och det samtidigt så totala och uppdragna åldrandet som gnager sig in i möblemanget, i matvarorna som ruttnar i sommarhettan, och i själva väggarna, själva taket, själva stommen i huset. Min egen kropp känns arkaisk utslängd över sängen, imiterande ett ändlöst klassiskt konstmotiv, the reclining female figure.
J brukade alltid skratta åt mig för att jag alltid omedelbart då vi kom hem till hans far och slog oss ned i hans pojkrum, drog mig bort till den lilla kistsängen, han sovit i som pojke, och kröp ihop på de nötta rosa lakanen och bara låg där, utslagen och stirrade medan han liksom på måfå, plockade än det ena, än det andra ur hyllorna och höll upp det för mig. Än en leksaksbåt han puttrande vaggade över det osynliga vattnet framför min ögon, än en seedy roman, a woman’s desire, med kitchigt kulört pappersomslag, eller en plåtlåda skoputsningsborstar med vilka han på måfå började putsa sina nötta kängor med. Gemensamt för vartenda föremål var dess förlust av sitt syfte, dess urarmade praktikalitet, och dess plötsliga nyuppfinnande som leksak, eller ytterst som museumsobjekt. Och jag brukade ligga där och betrakta föremålen passera, betrakta elden i brasan som falnade och träden utanför som långsamt tog form som svarta siluetter mot den rosa himlen och mot min vilja upplevde jag rummet sväljande mig, som en enorm varm, fuktig, röddunkel mun som slöt sig om mig. J’s mödrar och farmödrar mjukt blickande över mig från självporträtten på väggen, medan de tunga nedtrampade mattorna sträckte sina långa tungor efter mig. Och jag sjönk genom det där gapet, genom den hungrande madrassen och åren och J fann mig alltid, jag den evig sömnlösa, efter bara någon timme, sovande, ihoprullad på den meterlånga madrassen. I själva verket är detta den enda plats jag alltid kan sova på, oavsett hur trött jag är, hur orolig jag är, eller vilken tid det är på dygnet. Allt rinner av mig i det där rummet. Och det där dunklet är ett befriande mörker påminnande om total upplysning. Jag önskar att jag kunde leva här för alltid.
Jag tror att det är det närmsta jag någonsin rört mig mot total lycka.
6 kommentarer:
Underbart!
Mmmm... denna säng. Detta rum. Denna lyckliga sömn. A-M
hello from the museum, all is quiet, dust is settling, trees are rustling and the night owl's are whistling.
Hej J.
Din fantastiska beskrivning av detta ditt näste väckte ett minne till liv hos mig. Det vill säga, ett minne som hade gått förlorat och nu plötsligt återvänder med lika knivskarpa detaljer som osannolik och otydlig kontext. Jag kan inte komma på någon att berätta det för, utom möjligen för den/det som fick mig att minnas.
Det måste ha varit år 1998 i Polen, Warsawa, någonstans i den gamla delen av staden. Jag var på genomresa och genomtrött av densamma. Vi var två personer som äntrade den lägenhet som låg i exakt jämnhöjd med gatuplanet, eller snarare, vars tröskel vette mot platsen utanför. Jag tror att det var en skylt som fick oss att gå in. Vi ville dricka en kaffe innan vi fortsatte. I det första rummet stod förvisso en slags bardisk med en glänsande espressomaskin på och den unga polacken tog ointresserat emot vår beställning, så nog var det ett fik alltid. Men förutom oss var det tomt.
Det fanns inga lampor i taken så de två rummen vilade i en slags halvdager. Det låg mattor på golvet, och stod hyllor längsmed väggarna och bord, soffor et cetera mitt i båda rummen. Alla möbler var täckta med vita lakan utom det bord där vi slog oss ner. Dess skiva var i sin tur täckt av ett millimetertjockt lager damm. Vi befann oss i en kammare. Därinne kunde folk inte ha rört sig på många år, alla mina sinnesintryck talade om för mig att rummet legat övergivet på riktigt, att det inte var en bisarr iscensättning. Det verkligt absurda var i stället att polacken serverade oss två koppar kaffe utan att blinka. En kvinna dök upp så småningom, klev in genom samma dörr som vi kommit och engagerade sig omedelbart i ett livligt samtal med den unge mannen. Vi drack upp och gick, lämnade den märkvärdiga lägenheten vid torget bakom oss utan att växla ett ord.
Jag har fortfarande inte förstått vart vi var. Det restauarerades mycket i Warsawa vid den tidpunkten och det var uppenbart att den process som drar otaliga IT-kaféer och to-go-latte i sitt släp var i full rullning. Det är möjligt att den unge mannen hade gjort ett kap och kommit över en tom lägenhet mitt inne i staden, som han nu omvandlat till fik.
Jag slutade aldrig undra vem som levt i de där rummen. Tidsnog glömde jag bort dem, rummen, dammet som virvlade i spiralform där ljuset letade sig in. Tills nu. Tack för det.
oh, u. Helt otrolig historia. Dessa vita lakan har förövrigt alltid fascinerat mig, den spöklika effekten, och den där blanka vita bristen av blickfång. Som en slags liksvepning. Fantastiskt, jag har länkat för övrigt.
Allt gott, och enormt tack för din kommentar som förtjänar ett helt eget inlägg.
Hej igen J,
jag kommer inte själv från den sociala kontext där man sveper in möbler som vore de döda Ofelior, så den där vitheten har en närmast paralyserande effekt på mig. Har däremot vänner i den här staden, vars föräldrar inredde hela rum som bara fick beträdas vid högtidliga tillfällen. Då när gästerna även bjöds filtercigaretter ur kristallskålar. Resten av tiden stod möblerna svepta - i plast! Jag undrar vad för slags taktil upplevelse det utgör för ett barn. förmodligen hade jag själv haft impulsen att smeta på något.
Allt gott...
/u.
Skicka en kommentar