Jag misstänker att den här stan vill kasta ut mig med diskvattnet. Bit för bit, meter för meter, mäter hon ut de områden jag har gjort mina och gnager sig långsamt tillbaka, snålt återerövrande varenda centimeter jag bosatt mig på. Också min egen kropp känns som ett slagfält sedan Fru Edinburghs arméer lägrat sig i min säng. Den insomniska paranoian är så oundviklig att jag knappt litar på mig själv, på mitt eget omdöme, när jag klockan fyra på morgonen inleder min maktkamp mot de parasitiska fäna jag numer är övertygad om har blivit mina ofrivilliga sängkamrater. Jag sliter av lakan, örngott och jag våttorkar golvet under sängen, utan att finna ett enda spår, annat än en platt uttorkad liten bagge, inklämd, avliden mellan sängbrädan och dess metallram. Ändå finner jag mig biten, gnagd och blodtappad om morgnarna, och räknar betten över benen, bröstkorgen och händerna, som om det var mitt eget liv jag mätte ut. Something’s eating me. They are in my bed, they are eating me, ringer jag J med mitt mest maniska tonfall framåt femtiden när jag, dyngsur sedan jag skållat kroppen ren en halvtimme i duschen fumlar ned till Stockbridge och telefonautomaten mitt emot den nattöppna Scotmid butiken. Onekligen känner jag mig som en frände till min parasiterande osynliga älskare när jag några minuter senare blir insläppt av en halvklädd, sömntung J på trappan till hans fars lägenhet, och jag suger mig fast vid honom som behövde jag ersätta mitt förlorade blod.
Om morgonen ringer jag min halvskumma hyresvärd, M, som skeptiskt förklarar att han ska resa bort och kommer att vara tillbaka på måndag. Jag svarar att jag inte har någonstans att ta vägen. Han svarar att han aldrig har hört talas om något sådant som bedbugs men att han kan komma på måndag och titta. Jag förklarar att de lever i väggarna, och att det inte finns mycket att se. Han säger att han får återkomma.
Å andra sidan finns ingen eufori större än den när man har nått botten av slagghinken. Och utslängd ur mitt hem finner jag, mot förmodan, en stad full av andra sängar att våldgästa. Och kämpande, klösande mot hinkens kanter, inser jag hur fantastiskt mycket jag avgudar den här staden, och hur villig jag är att kämpa för att stanna.
Om morgonen ringer jag min halvskumma hyresvärd, M, som skeptiskt förklarar att han ska resa bort och kommer att vara tillbaka på måndag. Jag svarar att jag inte har någonstans att ta vägen. Han svarar att han aldrig har hört talas om något sådant som bedbugs men att han kan komma på måndag och titta. Jag förklarar att de lever i väggarna, och att det inte finns mycket att se. Han säger att han får återkomma.
Å andra sidan finns ingen eufori större än den när man har nått botten av slagghinken. Och utslängd ur mitt hem finner jag, mot förmodan, en stad full av andra sängar att våldgästa. Och kämpande, klösande mot hinkens kanter, inser jag hur fantastiskt mycket jag avgudar den här staden, och hur villig jag är att kämpa för att stanna.
6 kommentarer:
Jag kan tro att ovälkomna bett kan fösa en in bland de rysligaste av tankar, men den värsta av dem alla måste ändå vara att lämna staden med stort S. På med flytvästen då diskvattnet ryker och kämpa på, I say.
Usch... jag har skrivit i min blogg... om dessa småkryps näringskedja... vem äter dem... A-M
Jag vet. Ah, jag star pa min lilla magra barrikad och skriker: sug ut mig era javlar! Sa har ett par dagar in i vansinnet har en ofrivillig komik lagrat sig over situationen.
Hi hi - det komiska kan omringa oss också. A-M
Jag putsade fönsterna häromdagen och grannarnas 6-åring höll mig sällskap, han berättade;
”hos min mormor och morfar finns det såhär stora kackerlackor” han måttar cirka 40 centimeter med händerna ”och de bygger sådär stora bon i taket” han pekar mot ett cykelhjul ”jag har en liten bil som jag kör över dem med, då går de sönder och då väller det ut nya” ”Ojdå” säger jag ”din mormor och morfar kanske kan ringa någon skadeutrotare”,
”nä de tycker det är spännande” avslutar han med innan han går in för att äta lunch.
retro classic full movies. free adult movies
Skicka en kommentar