FÖRBANNAT

Ingenting vill sig. Till råga på allt förskjuter min säng mig likt ett illa passande organ. Fjädringen gnagar mot skelettet. Jag kan räkna blåmärkena på mina ben till över tjugofem. V och jag passerar varandra klockan 9.52 i hallen utan att knappt ha sett varandra på timmar, båda med jackorna halvt pådragna, barfota, Wineshop?, jakande, eftersom den stänger vid tio och brutalt intetgör sövande rödvin om man drar sig ytterligare ett par minuter. Livet, för ögonblicket, släpar fötterna efter sig, likt en dåligt uppdragen leksak. Jag drar mig framåt, mekaniskt och rastlöst. Simpla företag som middag, dusch, sömn, känns märkligt meningslösa. Matlust, vad för?, sömn, tja, hopkrupen bredvid datorn som ett barn bredvid en nyinskaffad leksak. Jag jobbar över istället, i ett sällan skådat adrenalin-tillstånd där kroppen otröttligt rusar mot the unevitable point of total exhaustion. Jag befinner mig ständigt halvvägs upp för en stege, dirigerande en av min lärlingar, flyttande bokboxar från en plats till en annan och sedan tillbaka igen. D's maniska samtal från Spanien döljer för ett ögonblick faktumet att jag onekligen befinner mig i helvetet, och att den satans stenen bullrande redan är på väg nerför branten. Jag är trött på mig själv, varför jag kanske tvångsmässigt måste skriva allt mer nonsensikala beskrivningar av min vardag, likt en bloggare tillslut, eftersom allt annars fortskrider i ett osett vakuum. Här är total tystnad. Här är vin och monologer. Here be monsters. Kan det möjligen vara av något intresse alls?

Imorgon ska jag istället belysa er med min senaste passion, böcker i 70-ets länge glömda konst: Kontorsadministration. Humor, dränkande sådan, likt en torr tsunami som väller in över ett vitt kontorslandskap. Ljusrör i taket som rasslar likt fladdrande insekter. Se, här finns mer än jag, här finns min vän herr J. C Denyer, kontorsadministratör i rosa pocketformat. Imorgon.