Kaffet har tagit slut på morgonen och uppblandat med V's snabbkaffe börjar den löst packade perkolatorna att kvida. Gnyende helveteskval reser sig ur metallen och jag förväntar mig inte mindre än ett Bosch-artat mörker, upplyst av brinnande eldar och absurt förvridna människor som slits i bitar av högst bizarra monsterskepnader, när jag slår upp locket. Istället en ganska nyanslös urvattnad svärta.
Från köksskåpet kuttrar en duva. De senaste månaderna har den satt sitt bo någonstans långt in under takåsen och kravlar varje morgon, ett skrapande oväsen som vore den våldsamt gigantisk, över S's tak, och väcker henne runt sex och trettio när dess barn skrikade ska födas. Först nu slår det mig att det är mycket möjligt att de slagit sig ner i spisens ventilationstrumma, ett fläktsystem som inte har fungerat på mycket länge och alltså huserar straxt över mitt huvud när jag kokar kaffe om morgonen.
Ett klassiskt motiv är det av Alexander, som efter att ha erövrat den kända världen, på sin balkong, blankt stirrande ut över horisonten. For there is nothing more. Jag drömmer att jag rör mig över trädtopparna över en enorm amazonskog och att träden bär likt nötter, klasar av små miniatyriska djur, gröna chihuahua'or som vecklar ut de stora öronen för ett ögonblick försvinnande lika hasselnötter och minimala kamouflerade taxar som vilar mot barken. När jag sjunker ned genom kronan finner jag likt en levande klase minimala apor stirra på mig med uppslagna ögon och ögonblicket senare när jag sjunker djupare finner jag att hela träden är fulla av liv, ett groteskt myller, så fantastiskt att jag knappt längre kan tala om en skog, utan snarare det täcke av infernaliska minityrväsen som puttrande rör sig, tjuter, gnyr och smackar runt omkring mig.
Det är som om hela rummen har övergått i organiskt liv, som om tapeterna har börjat kräla. Jag vaknar flera gånger under morgontimmarna och memorerar orden the food is breathing som av någon anledning är det bestående intrycket av min halvdvala. Jag lagar middag med J och jag viskar till honom lutad över köksbänken, the food is breathing, look. Och verkligen om inte grönsakerna sakta andas, fräsande, suckande och tungt, likt trötta säckpipor, spänns de ut och dras samman. Gurkans stela skal som knakande expanderar och fnysande pustar ut. Tomaterna puttrande. Och brödet lugnt sovande på skärbrädan, den luftiga degen vaggande likt fina hår där hon kluvits. The food is breathing. J pekar mot spisventilen, they only ever make that sound when they are truely happy. Good for them, svarar jag.
Gårdagskvällens middag hölls på gränsen till avgrunden, en fin konversationspjäs. Jag känner en sån övermäktig sorg att jag skulle vilja krypa ut ur mitt skinn och lämna det efter mig som en torr vit skugga. Istället, detta infernaliska kaffe, this "little base, black, thick, nasty, bitter, stinking, nauseous Puddle-water" (as refered to in the Women's Petition against Coffee, 1674).
Från köksskåpet kuttrar en duva. De senaste månaderna har den satt sitt bo någonstans långt in under takåsen och kravlar varje morgon, ett skrapande oväsen som vore den våldsamt gigantisk, över S's tak, och väcker henne runt sex och trettio när dess barn skrikade ska födas. Först nu slår det mig att det är mycket möjligt att de slagit sig ner i spisens ventilationstrumma, ett fläktsystem som inte har fungerat på mycket länge och alltså huserar straxt över mitt huvud när jag kokar kaffe om morgonen.
Ett klassiskt motiv är det av Alexander, som efter att ha erövrat den kända världen, på sin balkong, blankt stirrande ut över horisonten. For there is nothing more. Jag drömmer att jag rör mig över trädtopparna över en enorm amazonskog och att träden bär likt nötter, klasar av små miniatyriska djur, gröna chihuahua'or som vecklar ut de stora öronen för ett ögonblick försvinnande lika hasselnötter och minimala kamouflerade taxar som vilar mot barken. När jag sjunker ned genom kronan finner jag likt en levande klase minimala apor stirra på mig med uppslagna ögon och ögonblicket senare när jag sjunker djupare finner jag att hela träden är fulla av liv, ett groteskt myller, så fantastiskt att jag knappt längre kan tala om en skog, utan snarare det täcke av infernaliska minityrväsen som puttrande rör sig, tjuter, gnyr och smackar runt omkring mig.
Det är som om hela rummen har övergått i organiskt liv, som om tapeterna har börjat kräla. Jag vaknar flera gånger under morgontimmarna och memorerar orden the food is breathing som av någon anledning är det bestående intrycket av min halvdvala. Jag lagar middag med J och jag viskar till honom lutad över köksbänken, the food is breathing, look. Och verkligen om inte grönsakerna sakta andas, fräsande, suckande och tungt, likt trötta säckpipor, spänns de ut och dras samman. Gurkans stela skal som knakande expanderar och fnysande pustar ut. Tomaterna puttrande. Och brödet lugnt sovande på skärbrädan, den luftiga degen vaggande likt fina hår där hon kluvits. The food is breathing. J pekar mot spisventilen, they only ever make that sound when they are truely happy. Good for them, svarar jag.
Gårdagskvällens middag hölls på gränsen till avgrunden, en fin konversationspjäs. Jag känner en sån övermäktig sorg att jag skulle vilja krypa ut ur mitt skinn och lämna det efter mig som en torr vit skugga. Istället, detta infernaliska kaffe, this "little base, black, thick, nasty, bitter, stinking, nauseous Puddle-water" (as refered to in the Women's Petition against Coffee, 1674).
1 kommentar:
Mitt kaffe har antagit en andes gestalt... som doft sprider den sig in överallt, jag kan till och med känna kaffedoften från balkongerna flera våningar ned. Min näsa är min näsa. En näsa för det mesta. Den får du inte. Allt gott. Anne-Marie
Skicka en kommentar