tisdag 15 juli 2008

TJUGOETTOCHFEMTON

Jag vet inte när det slog över från acceptans till brutal desperation men det är uppenbarligen där vi befinner oss. En slags dränering av objektens värde. Allt tycks vitt, torrt och innehållslöst. Som om varje föremål bytts ut mot en identisk ersättare, primitivt stöpt i billig vit plast som vaggar ohållbart i vinden av någon vars känsla för färg, material och vikt är mer än arrogant. Den totala inspirationslösheten är förödande. Det finns ingen poesi att kolorera med. Det är billigt, rått och meningslöst. Och så har min enda känsla av levandeskap stulits av mig. Det enda som återstår är att titta på klockan, igen och igen och studera tidens gång, hur mycket hon än drar på fötterna. tjugoettnollsju, tjugoettnollsju, tjugoettnollsju, tjugoettnollåtta, tjugoettnollåtta, tjugoettnollåtta, tjugoettnollåtta, tjugoettnollnio, tjugoettnollnio, tjugoettnollnio, tjugoettnollnio, tills vi hittar en klocka som lyckligtvis visar en helt annan tid och så kan vi börja om igen, tjugoettochfemton, tjugoettochfemton.

Bild för övrigt, som oftast, Morbid Anatomy, en del av en lång och högst intensiv serie anatomiska studier av läkaren Yasukazu Minagaki (1784-1825) under lärlingskap hos den holländska anatomisten Philip von Siebold, den första europén att lära ut västerländsk medecin i Japan.

3 kommentarer:

annemarie sa...

Klockor är grymma. Om tiden upplevs tom så tickar klockan i ett vacuum. Fyll tiden med motstånd. Trotsa!
Anne-Marie

Jenny Maria sa...

Vem är tjuven?

Bilden - lika vacker som morbid.

Anonym sa...

Mota tiden... gå baklänges in i framtiden.