onsdag 9 juli 2008

THE SILENT TREATMENT, IT'S DRIVING ME CRAZY

Bokhandeln är den socialpolitiska konflikthungerns högsäte. Spelar vi ett socialt spel ur Eric Bernes 60-tals verk The Games People Play är det otvivelaktigen WHAT A SHAME AND WHO'S TO BLAME. Minsta incident accelerarar i absurd anarkist-byråkrati så mycket farligare än sann byråkrati eftersom den regellöst när född skvaller och pappersarbete växer till ett laglöst monster, som hänsynslöst härskar genom att söndra. D talar i timmar från soffan i Malaga, dränkande huvudet i en hink vatten i avbrotten och stundvis sättande på speakerfunktionen på telefonen medan hans plötsligt burkiga röst fortsätter filosofera om våra ändlösa problem medan han rullar en cigarett. I killed a cat the other day, säger han när min röst slår över i förtvivlan, som om ämnesbytet skulle lätta upp det antikvariska oket, they live in my street, they had a little house there, this black cat, and i ran over his nest with the car by mistake, i assumed they would go somewhere else, find a new home, but when I came out this afternoon he was laying there, dead. He died of thirst. All I had had to do was to give him a bowl of water.
I'm in hell here,
fortsatte han. I'm burning to death. It is so hot. They announce warnings on the television at night. All the grannies die because of the heat. Varpå ljudet av rinnande vatten och hans frustande suckar avbryter samtalet. Och sedan sekunden senare; so what is to be done about this problem? Bokhandeln, denna best, äter upp våra liv, slukar våra sociala relationer och spyr ut dem, oigenkännliga, klockan tio när dörrarna kan låsas och fönstergallren hyskas upp.
Problemet denna gång är kollegan E's oansvariga frånvaro, hennes sena ankomster och maktmissbruk. R, vår tillfälliga manageress, en liten bitsk bulldog med perukliknande hår och tallriksögon, hotar att strypa roten till problemet. D kräver statistisk över B's frånvaro och deklarerar sin intention att sända henne officiella emails. Jag föreslår att vi pratar med E, som trots allt dagen ifråga har ringt in sig som sjuk och fortsätter, ill-adviced, med att förklara att jag avskyr det sociala spelet och att jag, personligen, hellre skulle vilja kväva konflikten i sin vagga än att hälla bensin på den puttrande lilla brasan. Varpå R stormar ut och sedan fortsätter dagen med att ge mig the silent treatment.
Det slår mig att jag i ganska hög utsträckning saknar ett referensverk för den här typen av konflikter. Att jag faller tillbaka på skolans hårt maskerade rollspel och mina föräldrars gräl. Jag sväljer gärna hellre en spottar. Vilket också är för att jag i grunden inte litar på någon här. Jag känner mig lika utskuren ur sammanhanget som en klippdocka, en nästan psykopatisk distans till omvärlden, trots mina sömnlösa nätter över dessa i grunden så patetiskt marginella problem, känner jag nästan ingenting annat längre än en gnagande oro över morgondagen. Den balanserande frågan, jag inte vill ställa, blir frågan om huruvida jag oroar mig av omtanke för dessa kollegor eller helt simpelt av rädsla för att få mitt eget skinn svett. Natten har passerats, flytande i den här sängen över det gula mörkret i mitt rum, över Acheron, Cocytus, Phlegethon och tillslut efterlängtade Lethe, förföriskt fingrande i det kolsvarta stilla vattnet som vaggar de gnisslande fjädrarna i sängen. Hell is in Spain, säger D när jag åter pratar med honom. Och givetvis har natten vaskat ur problemen. Givetvis är det ännu en av dessa stormar som bryter ut i en tekopp och som vi om morgonen kan tömma ut med diskvattnet.

1 kommentar:

annemarie sa...

TÄnk... bit, rivs, slit...med ord i stycken. Inga andra sätt. Bara så. Jag minns inte grälen men vet att de som är runt omkring ser sina föräldrar försvinna in i något de helst inte vill vara lyssnande eller närvarande i. Livet är så här... och skyddet är någon slags omsorg och gränsdragning... men det är svåra saker. A-M