lördag 12 juli 2008

DEATH (for it is no one else)

Idag på väg hem, vid övergångstället i korsningen i Tollcross, hamnar jag mitt emot Döden i köttslig form. Vi stirrar på varandra tvärs genom den osinande biltrafiken. Jag har aldrig sett något liknande. Han bär en svart cape, och är smal som en sticka, krumpet ihopkrupen i en manuell rullstol. Hans ansikte är urgröpt som en månkrater och krittvitt på gränsen till blekgrönt. Det ser ut som om något kört en sked genom kinderna och skurit ut köttet. Skelettet tycks stirrar rakt ur hans ansikte. Hakan skulpterad likt marmor. Liksom den krökta kranen som vrider sig ut över den genomskinliga läppen. Han saknar hår, som jag alltid föreställt mig döden, sedan Bergman manifesterade den i Det Sjunde Inseglet. Endast ögonen är tecknade i ringar av sot. Ingen av oss fäller undan blicken. Trafiken saktar in. Han rullar långsamt över. Vi möts halvvägs över asfalten. Han nickar. Jag nickar. Och sedan rullar han bort.
Sömnlös om natten, har jag börjat bläddra igenom Woody Allen's Complete Prose från Picador Press. Allen parodierande Bergman låter döden spela Gin Rummy med den neurotiska medelklass-man han kommit för att hämta. Snarare än somber och pretentiöst melankolisk är Allen's Död komisk och tafflig:

"Nat Ackerman: What the hell is that?
(Climbing awkwardly through the window is a sombre and caped figure. The intruder wears a black hood and skintight black clothers. The hood covers his head but not his face, which is middle-aged and stark white. He is something like Nat in appearance. He huffs audably and then trips over the windowsill and falls into the room)
Death (for it is no one else): Jesus Christ. I nearly broke my neck.
Nat (watching in bewilderment): Who are you?
Death: Death.
Nat: Who?
Death: Death. Listen, can I sit down? I nearly broke my neck. I'm shaking like a leaf.
Nat: Who are you?
Death: Death. Can I get a glass of water?
Nat: Death, what do you mean, Death?
Death: What is wrong with you? You see the black costume and the whitened face?
Nat: Yeah.
Death: Is it Halloween?
Nat: No.
Death: Then I am Death. Now can I get a glass of water - or a Fresca?
Nat: If this is some kind of Joke-
Death: What kind of joke? You are fifty-seven? Nat Ackerman? One-eighteen Pacific Street? Unless I blew it - where's the callsheet? (He fumbles through pocket, finally producing a card with an address on it. It seems to check.)
Nat: What do you want with me?
Death: What do I want? What do you think I want?
Nat: You must be kidding. I'm in perfect health.
Death: (unimpressed) Uh-huh."

Rilke var för övrigt besatt av idén om en personlig död. I Malte Laurid's Brigge ställer han upprepade gånger olika dödsmotiv mot varandra. Iden om att vi alla har en "autentisk död" som tillhör oss jagar honom. Att alla här rätt att gå hädan på sitt eget personliga vis. Att dö i en massovsal i ett sjukhus eller att likt en uteliggare omärkt somna in för gott i ett gathörn ger knappast akten den storhet och konstfulhet den förtjänar. Under medeltiden författades med liknande ambitioner Ars Moriendi. Konsten att dö. Konsten, rättare sagt, att dö rätt. Jag själv couldn't care less. I själva verket likt Allen finner jag något befriande i den komiska döden. Jag minns en promenad med min far en jul, upp över det frostvita medborgarplatsen där en serie enorma ljussatta juldekorationer i hårdplast slamrade i vinden. De där absurda kommersiella röda hjärtanen slet vajrarna fram och tillbaka över fasaden till söderhallarna, krafsade mot stenen och dunkade oroligt mot byggnaden. Pappa pekade upp mot dem och skrattade: Vore det inte passande att möta döden genom att krossas av ett upplyst plasthjärta ett par dagar före jul?

7 kommentarer:

annemarie sa...

He comes to take you away, aha! Kusliga rader... och döden är närsomhelst. Helst vill man inte tänka på det... jag vill tänka att den är någongång inte riktigt när som helst, utan då...om långt fram i tiden. Tranströmer beskriver det hela så bra - döden kommmer och mäter ut kostymen.. Anne-Marie

Anonym sa...

Hejsan! Fann dej på P. Englunds bloggsida.Så stort att ha en egen rad där!!Wow!Jag är till åren ganska gammal men känner mej ung i sinnet.Mycket medelmåttig i det mesta som livet har att erbjuda. Har läst en böcker men minns sällan vad författarna heter. Nu efter flera år av tärande psykisk trötthet kan jag endast i små portioner läsa det skrivna ordet.Tack o. lov finns det röster som kan förmedla det författare vill förmedla.Ett av dina blogginlägg blev uppläst för mej... jag kunde ta in alla ord som jag hörde. Idag läste jag om döden....Den kusliga döden. Du skriver som om du målar...nej jag har inte ord för att förklara hur jag menar. Jag menar att du skriver såååå bra! Så hemskt att jag helst måste få det skrivna ordet uppläst för mej.Det begränsar mina filosofiska tankebanor.Får jag fråga om DU ser döden som svart...? Jag önskar att döden kunde beskrivas som ett ljust kvinnligt väsen som kommer i det skede när livets timglas runnit ut och jag skall gå till ett nytt bättre liv.Jag vill inte dö än. Nej, sedan....sedan när jag har levat färdigt....sedan om många många år till, när du förmodligen har blivit ett känt författarnamn och läses av många- t.o.m äldre damer som har förlorat konsten att LÄSA men läser genom att lyssna.
Lycka till!

Anonym sa...

Nyfiken! Du är länkad hos Peter Englund.

Jenny Maria sa...

Jag har aldrig föreställt mig döden likt en svart, dramatisk lieman utan hellre som en kortväxt, spenslig skolfröken klädd i en enkel grå dräkt och med runda glasögon på näsan. Med en lätt klapp på axeln insisterar hon på att den utvalde ska följa henne.

<3

annemarie sa...

Den död jag föreställer mig är knappast någon lieman. Jag tänker mig inte en gestalt utan snarare ett övergångsrum... där man står på tröskeln och manas att träda in. Det är en slags inbjudan mot ett slut. Ganska ofarligt tänker jag mig det.
Har aldrig funderat i dessa banor tidigare... men jag tror vi skapar avstånd till döden och därigenom förstår vi inte livet. Anne-Marie

J sa...

Hej anonym. Du skriver så vackert. Jag uppskattar din bild av döden. Jag förstår inte varför vi ska se den som ett mörker. Fastän jag fruktar den ser jag den inte som skrämmande. Jag föreställer mig att den kommer nästan obemärkt, som när man nickar till eller låter tankarna fly. Den tycks nästan färglös, transparent, men personifierad gillar jag att illustrera den som vardaglig och komisk. Vilket påminner mig, jag mötte honom idag igen, runt hörnet på min franska delicatessen. Han körde sin rullstol så långsamt över golvet, och satt i en halvtimma och läste etiketterna på vinbuteljerna innan han rullade ut. För ett ögonblick drog han ned huvan och jag upptäckte att han faktiskt hade ett tunt fint svart hår, rakat över skallen i en religiös oval, likt en gammal munk.

J sa...

JM - Det är otroligt spännande att höra hur folk personifierar döden. Lärarinnan känns som en väldigt tålmodig och lågmäld figur. Självklar på det vis våra lågstadielärare var, en auktoritet vi aldrig egentligen upplevde som en auktoritet, men vars roll och rätt vi aldrig i frågasatte.
Annars AM håller jag med om att Tranströmer beskriver döden vackrare än någon annan. Denna diskreta skräddare som syr i hemlighet. Också för övrigt tanken om att vi har en död att klä i oss, en privat kostym att bära. Det är en av mina favoritdikter..