söndag 6 juli 2008

A HANDBAG! LADY BRACKNELL EXCLAIMED.

De märkligaste saker får en att känna sig hemma på en plats. Det är knappast varken att slå om dörren bakom sig eller att gå till jobbet, utan snarare extremfallen, ödet som lämnar en handfallen efter att först ha tvingat en ner på knä och sedan betraktat en medan man tragglar sig upp i sin ensamhet. En slags absurd total upplevelse av hemhörighet infinner sig med andra ord när jag idag upptäcker att jag har fått min väska stulen och med den mitt pass. (Eftersom ni känner mig genom min anonymitet snarare än min titel behöver jag knappast varna er för de illgärningar mitt namn i fortsättningen kommer att rada upp som troféer på spiselkransen). Däremot, sedan den första irritationen lättat, fyller episoden mig med den euforisk känsla endast det total helvetet kan erbjuda. Känslan av att titta upp ur den bottenlösa avgrunden och se ljuset blinka i dess andra ände, och att därifrån sträcka ut fingret och peka och skratta, tanganyikanskt vansinnigt. För den plötsliga insikten att man saknar absolut alla bevis på sin identitet, att man lever utan address och bankkonto, och att man tillslut förlorat det sista beviset på det sista rotverk man faktiskt har, ens namn, är likt en scen ur herr K's liv. Det skottska regnet har vräkt ner i dagar nu och det är hemtamt jag stapplar upp till West Ports strip barer för att genomsöka de lokala sopstationerna utifall bevismaterialet, sedan mitt namn brutalt övertagits av någon narkomanluns på heroin och sötsliskig Irn Bru, har blivit diskret bortkastat i området. De enorma vakterna med deras dubbla kroppshyddor i svarta skinnjackor betraktar mig roat från de rosa dörröppningarna med deras svärtade rutor. Liksom kvinnorna i ännu större svarta skinnrockar, illa matchade av genomskinliga platåskor och regnvåta bara ben som tycks blå i kylan, den billiga artificiella spraysolbrännan till trots, som genom den tjocka röken av billiga cigaretter ögnar trottoaren efter kunder. The West Port har bibehållit en nedgången dekadens, inte olik den från gamle Burke och Hare's dagar. En utslagen charm, jag antar att jag, trots att jag nu förbannar den, ändå omfamnar som min egen. Och som den oortodoxa familj vi ändå är vinkar vakten utanför Burke and Hare's fasad, genom vars golvbrunnar den feminina lockande doften av parfym rullar ut över gatan, över mig. Jag förklarar att jag blivit bestulen och han plockar med faderlig vana upp sin feta lilla telefon och ringer utan ett ord polisen med handen om min axel och sammanbitet ädelmod. "I've got a female here..." Och sedan samtalet brutits pekar han lugnt mot min kind. "Yer hands bleeding and you've got blood on yer chin." Alltmedan det obarmhärtiga regnet, som inte skingrats på snart tre dygn, och som kantat trottoarerna i nysprungen mossa, fortsätter att pissa över oss.
Jag retirerar till telefonen i bokhandeln och spenderar en halvtimme kringpassandes mellan polisiära myndigheter på olika nummer, avbrutna endast av den absurda hissmusiken som i gräll dur puttrar ut i pauserna och den nötta meningen "I want to report a theft" blir avslutningsvis lika tom som ett utnött klassiskt verk, en allt för känd tavla, eller en plattityd. Tillslut förpassas jag till min polisstation en halvtimmes promenad bort. Regnet nu ackomanjerat av stormvindar som retsamt sliter efter paraplyet, skorna behagligt genomsura, suckande likt nedtrampade svampar. St Leonards polisstation ligger öde. En liten knapp på väggen väcker biträdet. Ett plack ovanför dörren läser: Solvancy rate: 47% up 2%, Crimes reported 718, down 8%. Ytterligare en skärm varnar om de nya sommarbrotten, texten ringlar sig ner över det pastellgula glaset. Beware, be warned, be careful. Paraplyet lämnar en pöl över stengolvet, som långsamt meandrar ut i gliporna och rinner ned mot dörren. Kvinnan låser upp glaset och tar fram ett anteckningsblock och en penna. En hantverkare med en liter mjölk under armen huffar in genom den snurrande glasentren och fortsätter utan ett ord genom en av dörrarna och försvinner i den polisiära labyrinten. Mitt finger har börjat blöda igen och jag tvingas suga på det medan jag summerar min förlust för den medelålders blondinen vid skrivbordet. Också här finns en komik i den plötsliga offentlighet som ens personliga pinaler utsätts för. Handväskans mentala uttömande på polisbordet, inför en drypande våt huffande kö av brottsoffer; here be it: det billiga sminket, baskern, ipoden, de sista uttorkade tobaken, min mormors cigarettetui, ett antik metallask från Berlin med två huvudvärkstabletter, mitt pass, mitt svenska tomma bankkort, mitt medlemskap i det lokala casinot (eftersom det nu råkar vara det enda ställe som serverar alkohol (och toast) efter klockan tre...), min moleskine dagbok... Allt deklareras och den lilla kvinnan lägger tio pund på varje ödmjuk värdering jag gör av mina pinaler. Och här kommer det, den bizarra slutpoängen, jag är totalt hjälplös, totalt identitetslös, och totalt hemhörig.

Bild från Swapatorium.

1 kommentar:

annemarie sa...

Jag gillar det här...fast det är lite tråkigt...så blev det en väldans bra berättelse.