fredag 11 juli 2008

MIN HÖGRA KROPPSHALVA

Morgonsentimentaliteten kommer krypande på lediga dagar som breder ut sig runt sängen i sin promiskuösa oförutsägbarhet. Jag vaknar med en känsla av pånyttfödelse och stillastånd. Ensamhetens plötsliga planlöshet gör sig allt mer påtaglig var dag som passerar. Liksom det successiva övergången från liv till litteratur. J, inser jag, var min länk till omvärlden. Utanför språket är världen just nu ytterst bräcklig, knappt definierad. Jag släntrar in på jobbet om dagarna och sitter i timtal och räknar bokgravyrer och sedan ytterligare timtal och beskriver tillstånd, fransningar i tygryggar, krackelerat läder, och mörknade gulddekorationer in i minsta detalj. För att återvända hem och stänga dörren om mig och sitta i den sällan avbrutna tystnaden och skriva. Och sedan när den gula ljuset börjar övergå i vitt, och gallerskuggan av persiennen kryper upp över den turkiska mattan och når sängen, och ensamheten och sömnlösheten blir övermäktig övergår jag till att skriva långa mail till allehanda personer jag inte träffat på mycket länge.
Kanske är det därför verkliga samtal, in carne, plötsligt förefaller så märkliga. Som om vi måste traggla genom artighetsfraser och raka frågor skrivandet sedan länge har lagt åt sidan. Eller som om idén att språket ska användas för praktisk kommunikation plötsligt vore befängd. Mina enda verkliga samtal, borträknat sporadiska direktionsgivande åt vår ringa kundkrets om kvällarna förs med J och (över telefonen, han talande, jag nickande) D. Samtliga samtal med J de senaste månaderna har flutit som olja på vatten. På grund av vår forna relation, finner jag mig betraktande honom nästan som en förlängning av mig själv, som en avskuren siamesisk kropp, halv, med ändå retligt besittande de attribut jag saknar. Höger arm minsann, är den inte så mycket mer praktisk än den vänstra. Och banne mig om inte en större bit kött av hjärtat sitter placerat i hans magra bröst. Och naveln, den jäveln, det är då självaste fan, att den jäveln skulle promenera bort med naveln! I J, mot min vilja, ser jag den person som kunde ha gått ur det här förhållandet. J har aldrig varit i riskzonen för att bli en saltstod. J ser aldrig tillbaka och om jag än vandrat iväg med hans vänstra skuldra finner jag honom ändå rycka på axeln med den högra. Han lever uppenbarligen. Och inte bara in scriptum. Mina känsla av att lyssna till hans historier måste vara inte helt olik den Gogol's Kovalev upplever när han finner sin näsa på vift i stan. En slags förbryllan och förtretad äganderätt.
Kroppen känns seg och overklig och jag finner mig högst patetiskt studera gamla självporträtt som om jag i dem skulle kunna spåra den här undflyende personen jag lastats med i frånvaro av andra människor. Skrämmande nog inser jag endast hur mycket jag avskyr snapshots och semesterbilder. Hur gäckande jag förefaller i min förflutenhet. Och hur definierat, hur fullt, det tycks det där livet som passerat. Jag plockar upp ett måttband och börjar mäta mina olika kroppsdelar likt en skräddare. Och jag bläddrar genom gamla dagböcker och flinar åt min egen ständigt pågående förberedelse inför alltings slut: långt tillbaka förde jag listor över namnen på alla människor jag träffade eftersom jag visste att de skulle passera och försvinna. På min dator har jag funnit filer där jag sparat fotografier av bekanta från deras sociala nätverkssidor online, likt troféer, påminnelser om framtida förflutenhet. Jag har ett begär att radera nu, att städa ut och markera mitt tomma ark, men olikt J, smakar min hud övermäktigt salt när jag slickar den och jag borstar ett fint täcke av vitt damm ur sängen varje morgon. Det hela är högst kroppsligt.

Fotografi via alltid lika fantastiska Morbid Anatomy. Det är bra märkligt hur en ansiktsprotes är skapad att uttrycka så mycket sorg.

6 kommentarer:

A sa...

Jag vet att det inte är samma sak, men du kan börja om, du får min navel, jag behöver den inte längre. / A

annemarie sa...

Du får min högra fot... och ett pekfinger...sen ger jag dig en plats som är din egen... du är landägare av den plats du står på och du är suverän ägare av orden och det du skriver. A-M

Anonym sa...

J., det här är smärtsamt och oändligt vackert. TACK! /Mejke

J sa...

Oj, en veritabel svartmarknad för organ har öppnat upp sig här på hypergraphia.
Jag är som alltid oändligt tacksam.

annemarie sa...

Det är jag också. Världens vackraste text har jag nu läst tre, fem, åtta, 20 gånger. Alla älskande har tappat bort både armar, ben, förstånd, hjärnhalvor, hjärtan, tumnaglar, lilltåar, öron men också fått med sig en och annan - någons fot, någons hjärta... någon bit av någon annan. Så blir vi alla berättelser. Jag har samlat ihop mig. Delvis hel, men med skavsår. Fnitter och skratt. Tack igen. Bästa Du,.

Anonym sa...

Jag läste igen... och ja... det är så smärtsamt vackert...men glöm inte att du också bär iväg med andra människor... du är suverän och inte ett pussel. Du har bitar som ska skavas på plats där andra lämnat kvar något - nu hoppas jag att det inte är liktorn eller något annat obehagligt, utan något vackert - en leende mun, en hårtest över ett charmigt öga, en varm hand som en gång låg över din magra och långa arm, en fot som styrde dina steg på okända vägar och som nu blivit din alldeles egna fotvandring. Jag tror vi byter med varandra... men när det är svårt upplever vi att en annan människa försvinner med något livsväsentligt... som om vi ville ropa tillbaka något av oss själva. Jag har vinkat farväl till mig själv. Sett någon gå för att aldrig komma tillbaka med en uns av det som försvann. Salt. Jo, saltstoden, och det vita pudret i sängen, saltstänken... vackra ord... och så många tankar, så många tankar... A-M