MIN HÖGRA KROPPSHALVA

Morgonsentimentaliteten kommer krypande på lediga dagar som breder ut sig runt sängen i sin promiskuösa oförutsägbarhet. Jag vaknar med en känsla av pånyttfödelse och stillastånd. Ensamhetens plötsliga planlöshet gör sig allt mer påtaglig var dag som passerar. Liksom det successiva övergången från liv till litteratur. J, inser jag, var min länk till omvärlden. Utanför språket är världen just nu ytterst bräcklig, knappt definierad. Jag släntrar in på jobbet om dagarna och sitter i timtal och räknar bokgravyrer och sedan ytterligare timtal och beskriver tillstånd, fransningar i tygryggar, krackelerat läder, och mörknade gulddekorationer in i minsta detalj. För att återvända hem och stänga dörren om mig och sitta i den sällan avbrutna tystnaden och skriva. Och sedan när den gula ljuset börjar övergå i vitt, och gallerskuggan av persiennen kryper upp över den turkiska mattan och når sängen, och ensamheten och sömnlösheten blir övermäktig övergår jag till att skriva långa mail till allehanda personer jag inte träffat på mycket länge.
Kanske är det därför verkliga samtal, in carne, plötsligt förefaller så märkliga. Som om vi måste traggla genom artighetsfraser och raka frågor skrivandet sedan länge har lagt åt sidan. Eller som om idén att språket ska användas för praktisk kommunikation plötsligt vore befängd. Mina enda verkliga samtal, borträknat sporadiska direktionsgivande åt vår ringa kundkrets om kvällarna förs med J och (över telefonen, han talande, jag nickande) D. Samtliga samtal med J de senaste månaderna har flutit som olja på vatten. På grund av vår forna relation, finner jag mig betraktande honom nästan som en förlängning av mig själv, som en avskuren siamesisk kropp, halv, med ändå retligt besittande de attribut jag saknar. Höger arm minsann, är den inte så mycket mer praktisk än den vänstra. Och banne mig om inte en större bit kött av hjärtat sitter placerat i hans magra bröst. Och naveln, den jäveln, det är då självaste fan, att den jäveln skulle promenera bort med naveln! I J, mot min vilja, ser jag den person som kunde ha gått ur det här förhållandet. J har aldrig varit i riskzonen för att bli en saltstod. J ser aldrig tillbaka och om jag än vandrat iväg med hans vänstra skuldra finner jag honom ändå rycka på axeln med den högra. Han lever uppenbarligen. Och inte bara in scriptum. Mina känsla av att lyssna till hans historier måste vara inte helt olik den Gogol's Kovalev upplever när han finner sin näsa på vift i stan. En slags förbryllan och förtretad äganderätt.
Kroppen känns seg och overklig och jag finner mig högst patetiskt studera gamla självporträtt som om jag i dem skulle kunna spåra den här undflyende personen jag lastats med i frånvaro av andra människor. Skrämmande nog inser jag endast hur mycket jag avskyr snapshots och semesterbilder. Hur gäckande jag förefaller i min förflutenhet. Och hur definierat, hur fullt, det tycks det där livet som passerat. Jag plockar upp ett måttband och börjar mäta mina olika kroppsdelar likt en skräddare. Och jag bläddrar genom gamla dagböcker och flinar åt min egen ständigt pågående förberedelse inför alltings slut: långt tillbaka förde jag listor över namnen på alla människor jag träffade eftersom jag visste att de skulle passera och försvinna. På min dator har jag funnit filer där jag sparat fotografier av bekanta från deras sociala nätverkssidor online, likt troféer, påminnelser om framtida förflutenhet. Jag har ett begär att radera nu, att städa ut och markera mitt tomma ark, men olikt J, smakar min hud övermäktigt salt när jag slickar den och jag borstar ett fint täcke av vitt damm ur sängen varje morgon. Det hela är högst kroppsligt.

Fotografi via alltid lika fantastiska Morbid Anatomy. Det är bra märkligt hur en ansiktsprotes är skapad att uttrycka så mycket sorg.