V, i rummet intill, intruerar mig i språkligt arbetsvokabulär. Afrikaans, förklarar hon, har en ändlös serie ord för verbet att arbeta. De har ett ord för det lata släpande arbetet. Och de har ett ord för att arbete för att irritera sina överordnande. Efter ett ögonblicks tystnad tillägger hon: De har också ett ord för att krypa in under skrivbordet. Ett fantastiskt språk, verkligen, hon rycker på axlarna.
Med sommarhettan som dragit in likt en tung filt över staden och med den om nätterna, the har, den lätta vita korniga havsdimman som flyter som våt rök över gatorna och maskerar kvarteren runt Tollcross, har också sommar lättjan krypit in i vår lägenhet över den lilla kvartersbiografen. Vi annars relativt isolerade varelser finner oss dragna ut ur våra rum, kampande på vårt enda offentliga utrymme, den nötta röda hallmattan, med våra vinglas och privata askfat, V's en antik gallerförsedd metallskål, S's ett gammalt stearinljushållare, och jag med min irländska fyrklöver, långsamt dränerande de sista skrivkrafterna, medan dimman hänger sig över fönsterkarmarna och sakta blockerar ut omvärlden. Home Street plötsligt reducerad till en serie fairy lights, gula lyktmönster zickzackande fram genom den lätta vita molnfloden, och en serie ljud från pubarna över gatan, som från drunknande i Lethe. Engelskans arbetsvolkabulär saknar onekligen ord för den här typen av drömsk prokrastination, arbetet väntande på våra tre skrivbord, bakom våra tre halvslutna dörrar, vakande över våra tre hopsjunkna ryggar, våra tre askfat och våra tre glödande cigarettändar. Däremot tycks dimman tyngd av definitioner, the har, the fog, the mist, the brume. Som om det slöjlika grumlandet av världen utanför i själva verket vore så mycket språkligt tydligare, än det dunkla grumlandet av dessa tre letargiska figurer inneslutna av hallens fyra väggar.
I'm waiting for the clarity of life to strike me, säger V. Och visst väntar vi på enkelheten, också den språkliga, som om färre ord snarare än fler skulle kunna krama musten ur livet, och blottlägga dess verkliga karaktär. Som om den krypande dimman, som drar in som en kall våt vind genom fönsterspringan, vore mer förståelig om den inte ständigt skiftade namn och karaktär.
Den holländske 1500-tals humanisten och linguisten, Johannes Goropius Becanus, alias Jan van Gorp, på samma not, på samma hetsjakt efter klarhet och ursprung, argumenterade att det sannaste språket, det äldsta gudomligaste språket, talat i Paradiset, givetvis måste vara det enklaste språket och att det enklaste språket givetvis var det språk som hade de kortaste orden. En slutsats som ledde honom att tro att den Antverpiska flamländskan, Brabantiskan, var Eden's språk eftersom dess ord var långt kortare än latinets, hebriskans och grekiskans. Ytterligare en följdsats blev att alla språk således stammade från detta obskyra tungomål, samt, med den mest vansinniga slutledningsteknik att den brabantiska regionen, halleluja, givetvis i själva verket var den fysiska platsen för Adam och Evas tillblivande. Goropius, patriotiskt, hävdade också att det äldsta språket givetvis hade kommit att fortleva hos de perifera folken, som avskurna från omvärlden aldrig hade kommit att delta i det fåfänga Babelprojektet. Och förvirrade och oförståbara hade dessa plötsligt splittrade folk återvänt från Babels ruiner och den nu ensamt rentalande brabantiska förfäderna refererade till deras nonsens som babelen, babbel.
Och babblet är vårt bestående testamente. För liknande "lingvistisk chauvinism" saknar min lägenhets oinspirerade triumvirat i våra stängda rum, där också de simplaste orden, även sedan dimman lättat tycks svårfångade. Allt reducerat till en serie oläsbara styltiga tecken: ...och...med...i...av...ur...för..., trots den koncisa kortheten är det knappast här vi når klarhet i natt, och med största sannolikhet inte heller Gud.
Photo: Shana and Robert ParkeHarrison.
Med sommarhettan som dragit in likt en tung filt över staden och med den om nätterna, the har, den lätta vita korniga havsdimman som flyter som våt rök över gatorna och maskerar kvarteren runt Tollcross, har också sommar lättjan krypit in i vår lägenhet över den lilla kvartersbiografen. Vi annars relativt isolerade varelser finner oss dragna ut ur våra rum, kampande på vårt enda offentliga utrymme, den nötta röda hallmattan, med våra vinglas och privata askfat, V's en antik gallerförsedd metallskål, S's ett gammalt stearinljushållare, och jag med min irländska fyrklöver, långsamt dränerande de sista skrivkrafterna, medan dimman hänger sig över fönsterkarmarna och sakta blockerar ut omvärlden. Home Street plötsligt reducerad till en serie fairy lights, gula lyktmönster zickzackande fram genom den lätta vita molnfloden, och en serie ljud från pubarna över gatan, som från drunknande i Lethe. Engelskans arbetsvolkabulär saknar onekligen ord för den här typen av drömsk prokrastination, arbetet väntande på våra tre skrivbord, bakom våra tre halvslutna dörrar, vakande över våra tre hopsjunkna ryggar, våra tre askfat och våra tre glödande cigarettändar. Däremot tycks dimman tyngd av definitioner, the har, the fog, the mist, the brume. Som om det slöjlika grumlandet av världen utanför i själva verket vore så mycket språkligt tydligare, än det dunkla grumlandet av dessa tre letargiska figurer inneslutna av hallens fyra väggar.
I'm waiting for the clarity of life to strike me, säger V. Och visst väntar vi på enkelheten, också den språkliga, som om färre ord snarare än fler skulle kunna krama musten ur livet, och blottlägga dess verkliga karaktär. Som om den krypande dimman, som drar in som en kall våt vind genom fönsterspringan, vore mer förståelig om den inte ständigt skiftade namn och karaktär.
Den holländske 1500-tals humanisten och linguisten, Johannes Goropius Becanus, alias Jan van Gorp, på samma not, på samma hetsjakt efter klarhet och ursprung, argumenterade att det sannaste språket, det äldsta gudomligaste språket, talat i Paradiset, givetvis måste vara det enklaste språket och att det enklaste språket givetvis var det språk som hade de kortaste orden. En slutsats som ledde honom att tro att den Antverpiska flamländskan, Brabantiskan, var Eden's språk eftersom dess ord var långt kortare än latinets, hebriskans och grekiskans. Ytterligare en följdsats blev att alla språk således stammade från detta obskyra tungomål, samt, med den mest vansinniga slutledningsteknik att den brabantiska regionen, halleluja, givetvis i själva verket var den fysiska platsen för Adam och Evas tillblivande. Goropius, patriotiskt, hävdade också att det äldsta språket givetvis hade kommit att fortleva hos de perifera folken, som avskurna från omvärlden aldrig hade kommit att delta i det fåfänga Babelprojektet. Och förvirrade och oförståbara hade dessa plötsligt splittrade folk återvänt från Babels ruiner och den nu ensamt rentalande brabantiska förfäderna refererade till deras nonsens som babelen, babbel.
Och babblet är vårt bestående testamente. För liknande "lingvistisk chauvinism" saknar min lägenhets oinspirerade triumvirat i våra stängda rum, där också de simplaste orden, även sedan dimman lättat tycks svårfångade. Allt reducerat till en serie oläsbara styltiga tecken: ...och...med...i...av...ur...för..., trots den koncisa kortheten är det knappast här vi når klarhet i natt, och med största sannolikhet inte heller Gud.
Photo: Shana and Robert ParkeHarrison.
1 kommentar:
Halleluja och babbel... jag skulle gärna suttit med er och sjungit samtalets lov, under det att alla slags dimmor döljde oss för omvärlden.
A_M
Skicka en kommentar