THE KINDNESS OF STRANGERS

Jag hade en vän som skrev ett långt brev till mig kring hennes förtvivlan över att Blanche DuBois med "the kindness of strangers" i själva verket menade ett destuktivt behov av manlig uppmärksamhet och inte egentligen den mer filantropisk mening som frasen etsats sig in med hos henne. Ändå måste jag, liksom henne, nu omfamna uttrycket i dess mest naivt naturliga betydelse. För främlingars godhet är något jag nu finner mig tar emot med en sådan total tacksamhet att jag skulle kunna skära ut mitt hjärta och räcka över det till första bästa förbipasserande.
Jag finner mig likt en tiggare gå förbi caféer och resturanger och hungrande stirra på utbudet med en blick som tycks få världen att smälta runt omkring mig, urlakad som en urkramad handduk, med ansiktet torrt hängande över halsen. Eller gå omkring i den lokala matbutiken och fingra på burkarna och frysdiskens enportionsmåltider, och med ett nästan sexuellt begär föreställa mig oljiga soltorkade tomater, portugisiska custardpajer med deg som flagar sig mellan fingertopparna, krämig pesto, och så hårt slagen grädde att det blekt vita övergått i smörets palett, dadlar som smält samman under det kristalliserade sockerskalet, och nyrökt renhjärta skivat i sega rökpelare i brinnande tegelrött.
Jag minns en scen ur en uppsättning av Oliver Twist jag deltog i som barn där vi alla låg utstjälpta i våra svarta trasor på skolans gymnastikgolv och på liknande sätt hungrande målade upp kulinariska motiv i strålkastarljuset: pajer vars fyllning flöt ut över pappersservetterna, heta köttgrytor med möra ben vi sög märgen ur och kastade åt hundarna, färskt bröd som sprack upp likt våta munnar och fylldes med feta ostar, och ändlösa exotiska frukter - röda och fuktiga - som rann ut över läpparna. Varpå vi alla orgiastiskt slet den enda apelsin vi lyckats finna i bitar och slickade armarna rena från saften. På samma sätt finner jag mig nu, dickensisk hungrande, med en så simpel mänsklig lycka, ta emot den middag S köper mig sedan han, efter min långa allt mer kvävda tirad, gjort efterfrågningar kring mina matvanor. Denna så materiella lösning på mentala problem är så befriande att jag finner mig likt en hund vid hans fötter. What have you eaten today? Att få en tallrik placerad framför en på bordet, att få ett glas vatten uppslaget känns som det yttersta tecknet på mänsklig kärlek, den yppersta gåvan. Och jag äter som en skolpojke, rodnandes, slickandes oljan av fingertopparna. Jag är svältfödd och hjälplös. När världen faller samman runt omkring blir maten plötsligt mer än bara mat. Och så finner jag dessa främlingar föda mig. J tar hem mig till sin pappa och lagar en tonfiskgryta med linser medan jag äter oliver ur en burk uppkrupen på sinken med en så bottenlös tacksamhet att jag måste hålla i möblerna för att inte drunkna och knivarna måste gömmas innan jag börjar dela ut mina mindre behövda organ. På jobbet kokar min fransyska te åt mig och rullar mig perfekta cigaretter medan hon med ändlöst lugn låter mig gråta mot hennes magra bröst genom den stickade koftan. Och älskade M kommer över från moder Svea och behandlar mig som en drottning under tre dagar; köper den dyraste lobster bisquen på burk och champagne och färskt polskt bröd, som verkligen spricker upp mellan fingrarna likt yppigt kött och smälter likt sockervadd i den heta rosa soppan.
Alla mina iskalla försök till total självkontroll och total självständighet har runnit av mig. Jag ger mig hängivet till vem som helst. Jag dryper av kärlek till mänskligheten. Och jag förstår Blanche DuBois, och jag förstår hennes tacksamhet, också in i det sista när läkarna leder bort henne. Vi är tacksam för vem som helst som vill bära oss, om så bara för ett ögonblick, för vilken uträckt hand som helst skuggar för ett ögonblick den bländande ensamheten.