JM

JM kan bara beskrivas med det gamla ordet scoundrel. Chippad framtand och ginger stubb som kryper upp förbi öronen och mörknar i det lockiga håret. Ansiktet är tecknat med otaliga fräknar över den skottskt bleka huden och över överläppen pekar en näbblik näsa fram. The auld beak, som han själv referar till kranen som. Vid närmare inspektion frågar jag om hans otaliga sår, från det runda ärret över högra tinningsloben, en ljusblå cirkel i huden, till de hårda skorplika sår han har över händer och armbågar. Och lördagens blod likt ett oidentifierbart rorschach-test över det trasiga byxknät. Och han rycker på axlarna, if I only knew, utslängd från fem barer han inte längre minns sig ha besökt, är hans kroppsliga historia höljd i ett evigt töcken. På familjemiddagarna i förorten Mid Calder introducerar hans yngre systrar sina välekiperade partners, och JM's mamma, efter att ha frågat om deras framtid och studier, vänder sig trött till JM och undrar: Are you eating enough? Publishing squire dagtid, lämnar han alltid tre varma pund i den håliga byxfickan, till en taxi till jobbet eftersom han alltid försover sig om morgnarna. Och när vi möter upp anländer han med en plastpåse silvermynt, 5 pence, 10 pence, 20 pence, men sällan 50 pence, som han ogenerat strör ut över bardisken på den lokala puben, där en serie mindre välekiperade män, genom botten av pintglasen, hälsar honom vid förnamn. Däremot är han generös vid den digitala jukeboxen, där varje spår han slår på, återföljs av en utläggning om en mer obskyr cover han skulle fördragit. Scoundrel, onekligen, den typ av man som skulle liknas vid en byracka, eller en gatupojke, mager som en sticka, och som när vi kommer hem till hans förvånansvärt oklanderligt städade lägenhet, plockar fram ett litet turistvykort av ett nöjesparkståg och pekar på det miniatyriska ansiktet bakom ratten, That's me, ey, ain't that something. Publish squire dagtid, lyssnar han på bbc's swingtimme varje måndag klockan tio och sätter händerna i hängslena, som snarare än att agera accessoar faktiskt håller hans nötta jeans på plats, och dansar likt en gammal farbror. Han askar i en halv kokosnöt han stolt snidat tio år tillbaka och letar med pojklik entusiasm efter en tidig blues skiva han önskar spela. Hyllorna i dentdunkla Marchmont rummet på strax över sextio kvadrat, är fyllda av Renässans pjäser och Penguin classics i hårt tummade pocket covers. Ett tjugotal tömda blåa paket Drum ligger travade vid sängen, och ytterligare ett trettiotal på spiselkransen, och han förklarar att han hungrande tummar igenom dem när den sista tobaken tagit slut. Han är heller ingen främling när det kommer till att leta halvrökta fimpar utanför den lokala puben, Argyle, med dess 20-åriga timida barmaid, och rulla asktunga ciggaretter inför hemfärden. Argyle, liksom alla sunkiga obskyra bakvattenpubar är ett skottska högsäte. Här kysser Dr X mig på kind och kallar mig miss Stockholm vid mitt andra besök och John, i spygrön skjorta tilltalar mig på klockren gaeliska sedan jag beställt en dubbel whiskers, övertygad om att endast en skottsk lass skulle kunna häva tre dubbla grouse på raken. Svenskheten leder liksom alltid med dessa äldre herrar in i en vild diskussion kring de svenska alkohollagarna. Tell them, suckar John, tell them that you cannae buy alcohol on weekends. Tell them aboot those special shops. JM skottskhet liksom Argyles är slående och till synes uråldrig när han släpande börjar refererar till kvinnor som antingen bird eller bonnie lassie och hamnar i våldsamma diskussioner kring etymologin bakom ordet smooch. Och genom botten på whiskeyglaset, vars tjocka cirkel stilla förvrider fräknarna, den chippade tanden och det röda håret på denne publishing squire, förefaller han för ett ögonblick vara en mytologisk figur, Skottland förkroppsligad, höglandets fairy king, på sin barstolstron, och sedan glaset fallit, som JM uttrycker det, och the liquid smoke bränner ner genom struphuvudet, är det kanske inte helt otroligt att God wears a kilt.