TANGENTER

W's pappa lägger alltid en handduk under tangenterna på pianot och spelar intensivt men ljudlöst för att inte störa sin hustru, Fru B, som nyligen pensionerats. Hon avskyr hans musikaliska ambitioner, också efter snart trettio år, så till den grad att, Herr B när han känner sig uppsluppen och hellre än musicerar över det stumma pianot, känner fingrarna bränna och struphuvudet svida av lust till trumpeten han har undangömd bak i garderoben, brukar sätta det lilla skinnfodralet i passagerarsätet till volvon och köra ut till en av Kents undanskymda återvändsgränder och där sätta sig mot billacken och spela för sig själv.
Jag antar att det är samma process i verkan när jag om nätterna ligger vaken och i brist på papper om och om igen formulerar meningar i huvudet, försöker memorera dem innan det går förlorade och nästan mening långsamt börjar filas ned av glömskan. Det är som att klanka ljudlöst mot de vita tangenterna och ensam lyssna till pianot, av hänsyn till vem som än råkar sova intill. Det känns som om någon har ankrat två tyngder i lungorna och bröstkorgen slokar likt överfylld handvåg. Som om varje mening döljer en bristningspunkt, ett ord som kollapsar bygget och suger tillbaka bokstäverna i mörkret.

Photo: Dora Maar.