torsdag 7 augusti 2008

REGN

Ett 48 timmars regn har just lättat. Staden ligger dränkt likt ett mediokert Atlantis. Stigarna genom the Meadows är översvämmade och tunna rosa dränkta maskar slingrar sig runt skosulorna. Gräsmattorna tunga likt sankmark. Fötterna slipprande i sandalerna som vore de sydda i tjock gele. Och en vägg av vatten mot det nyvakna ansiktet, knappt ens längre fallande, utan likt smala trådar utspända mellan den dränkta asfalten och himlen. Människor passerar likt skuggor i regndiset, förvridna gestalter med armarna fåfängt höjda över huvudet och axlarna krumt framskjutna, skuttande likt mindre graciösa klövdjur genom den svampiga parken. Det är som om vi alla vore jagade, halvspringande under den vita ogenomträngliga morgonhimmeln. Staden tycks för ögonblicket laglös och gatorna okända, som om de skiftade form om nätterna, och husen långsamt gled förbi varandra och åter reste sig på andra sidan kvarteret, stirrande ut över en annan gata, ett annat sumpigt meanderlandskap. Hela havet stormar.
Halvvägs genom parken tvingas jag ge upp och tar av mig skorna och vadar i strumplästen genom det ankelhöga iskalla dammarna. Detta obarmhärtiga vatten för något apokalyptisk med sig. Inte bara suger det löst gräset, sanden och onsdagskvällens skräp utan det vaskar fram den rena avskalade jorden, spolar av fasaderna, och lämnar oss blottlagda, vitblå och svampaktiga i huden med håret slickat mot ansiktet likt nyfödda. Det är som om vi vore på väg att spolas bort, som om det piskande regnet rapp för rapp slog huden av oss. Det är någonting med vatten och människor. Det skalar fram en basal naturlighet. Och nu kan jag inte låta bli att vänta på att regnet ska slå sig löst igen, med kroppen likt en barometer mot fönsterbrädet i mitt rum.

Photo: Gregory Crewdson.

1 kommentar:

Kersti sa...

Regnet här hemma har lockat fram tvestjärtar och mördarsniglar. De förra pilar snabbt som blixten över köksbänken och ner i någon lagom fuktig håla medan sniglarna segt ålar sig över parkvägarna, jag slutar räkna efter trettio. Det är något påträngande obehagligt när kryp blir för många.
Ditt regn får mig att tänka på en roman jag läste för många år sedan. Kanske jag redan skrivit om den men den gjorde ett starkt intryck på mig. Den utspelas i kanten av en myr. Det regnar hela tiden så blötdjuren, sniglarna och iglarna letar sig in i huvudpersonernas liv. Hela boken dryper av fukt från sida ett och till slutet. Lakanen kändes fuktiga när jag läste och om jag lyssnade noga hörde jag hur fukten dröp längs väggarna i mitt sovrum. Regnroman av tyska Karen Duve.
Kanske något att läsa om nu när regnet plaskar mot rutan.