Regnet puttrar över pölarna på taket intill. Spricker upp glasytorna med sina vårtlika bubblor. En serie föremål J någon gång kastat ut genom fönstret ligger kringspridda över metallplåten: en garderobstång i furu, en trasig LP skiva (duran duran), en ruttnande grå kålrot, vars orangea palett med veckorna fördunklats till oigenkännlighet, och precis vid kanten, en grön tennisboll, förkastad just denna morgon med plötslig vigör efter teet i soffan. Det är som en semester i det förflutna. Som att skruva tillbaka klockan. Och samtidigt är premissen en helt annan. Vardagsrummet saknar den balanspunkt som tidigare hållt saker på plats. Jag är så trött på att vakna upp till mig själv varje morgon. Jag skulle vilja bli uppfylld och befolkad av andra människor som orkar bära den här tunga kroppen, axla den här huden likt en fin päls i mitt ställe. Dra mitt ansikte likt en huva över någon annans, låta dem trä mina armar över sina likt ett par sladdriga operahandskar, och mina ben likt strumplika stövlar. Jag skulle vilja dela den här kroppen med någon annan. Eller vakna som denna andra och ömt sluta min nya kropp runt det spröda skal som är mitt förflutna. Att om så bara för ett ögonblick innesluta det och befria det från känslor och tankar.
Utan J har den matematiska framtid som den enkla additionen etablerade skingrats. Kvar är ett slags laglöst kaos. Gränslöshetens excesser och de obegränsade möjligheternas gnagande tomhet. Jakten på det definitiva, efter en equilibrisk punkt, efter ryggraden att hyska upp livets sladdriga hud på, tar sig olika uttryck. Jag läser en artikel om the Gömböc, the self-righting object. Ett tresidigt föremål vars form alltid oavsett hur det placeras kommer att vrida sig till sin rätta punkt och återfinna sin perfekta balans. En tio år lång matematiskt jakt efter en tingest som aldrig faller, som alltid reser sig, som alltid "står". De två forskarna Gabor Domokos och Peter Varkonyi så besatta av idén att den förstnämnde spenderade timmar på stranden studerande över två tusen stenar, sökande efter en naturligt variant av den teoretiska formen. Inte oväntat var jakten fruktlös. Däremot, ett antal år senare, lyckades paret producera en liten genomskinlig klump, som när utslängd på bordet, vaggande började röra sig och sekunderna senare vred sig och sjönk till rätta på sin perfekta jämnviktspunkt. Ett föremål så felfritt att det verkar höra hemma i teorin, likt andra mytomspunna matematiska idéer, är the Gömböc knappast skapatdför den här världen.
Och fastän det för ögonblicket tycks omöjligt att resa sig, att ens röra sig, följer livet ändå samma kosmiska balansakt som denna besynnerliga tingest, gungande rättar vi oss in i ledet, och trots att vi om och om slås omkull, är en sak alltid säker, det rullar på, hänsynslöst, inget nånsin varken stannar eller upphör, allt fortsätter, allt finns kvar.
Utan J har den matematiska framtid som den enkla additionen etablerade skingrats. Kvar är ett slags laglöst kaos. Gränslöshetens excesser och de obegränsade möjligheternas gnagande tomhet. Jakten på det definitiva, efter en equilibrisk punkt, efter ryggraden att hyska upp livets sladdriga hud på, tar sig olika uttryck. Jag läser en artikel om the Gömböc, the self-righting object. Ett tresidigt föremål vars form alltid oavsett hur det placeras kommer att vrida sig till sin rätta punkt och återfinna sin perfekta balans. En tio år lång matematiskt jakt efter en tingest som aldrig faller, som alltid reser sig, som alltid "står". De två forskarna Gabor Domokos och Peter Varkonyi så besatta av idén att den förstnämnde spenderade timmar på stranden studerande över två tusen stenar, sökande efter en naturligt variant av den teoretiska formen. Inte oväntat var jakten fruktlös. Däremot, ett antal år senare, lyckades paret producera en liten genomskinlig klump, som när utslängd på bordet, vaggande började röra sig och sekunderna senare vred sig och sjönk till rätta på sin perfekta jämnviktspunkt. Ett föremål så felfritt att det verkar höra hemma i teorin, likt andra mytomspunna matematiska idéer, är the Gömböc knappast skapatdför den här världen.
Och fastän det för ögonblicket tycks omöjligt att resa sig, att ens röra sig, följer livet ändå samma kosmiska balansakt som denna besynnerliga tingest, gungande rättar vi oss in i ledet, och trots att vi om och om slås omkull, är en sak alltid säker, det rullar på, hänsynslöst, inget nånsin varken stannar eller upphör, allt fortsätter, allt finns kvar.
5 kommentarer:
Jag tänker ibland att jag också vill vara i någon annan. Men den önskan är alltid förknippad med en vilja att samtidigt kunna iakta den där andra med mina ögon. Som en deltagande observation där vi två är ett. Jag såg en gång en tecknad film där men reste i kroppen. Huvudet var ett stort kontrollrum men utsikt ut genom ögonen över världen. Hur ser det ut om jag skulle stå i ditt kontrollrum, vad såg jag då.
Jag vill inte vara någon annan, men jag vill förstå andra. Så ungefär. Anne-Marie
Illustrationen är för övrigt fullkomligt underbar i samspel med texten. Beundrar dina bildval. A-M
Jag älskar det här inlägget, och tanken på the self-righting object.
Hej J. Vilken vacker text och vilken svindlande föreställning. Jag tröttnar ibland också av att vakna till mig själv dag efter dag. Min kropp har jag börjat avkräva kompensation för välförrättat släparbete, så kräver jag exempelvis att den skänker mig oerhört njutning i varma bad och efterföljande duttning med än det ena än det andra. Likaså kräver jag att den river upp beslutet att addera ännu en rynka i landskapet. Kravställningen har blandad framgång. Hav förtröstan!
Skicka en kommentar