Och så vaknar jag nu till tomma rum och tomma sängar, och till gamla arbeten, gamla sysselsättningar, gamla älskare och gamla vänner, till otvättade kläder och tomma glas. Jag vaknar till den öronbedövande tystnaden av människor som rest sig och gått, över en öken av dammklädd disk som redan tecknats i sensommarens ruttnande palett i köket, över gårdagars flaskor med vinet stelnat i söta röda sår runt flaskhalsarna, och över aska som fallit och dragit sig upp likt en begynnande öken genom mitt tidigare så fruktbar rum. Buketter av främmande tandborstar i badrummet. Och V genom glipan i dörren, för ett ögonblick person mer än myt, böjd dubbel i den svarta rocken med ögonen i handen och fingrarna drypande av salt. Möblerna tycks blottade och tömda, uppnålade mot väggar och golv som har de nyss dissikerats, de tyglika inälvorna fortfarande varma när jag sätter mig. Jag känner mig uppriven och ogjord, som om jag just korsat Rubicon och allt i ett slag kastats om. Aleatoriskt väntande på vad än världen kan tänkas vilja kasta för mina fötter. På golvet om morgonen inte annat än detta: en röd femcentare och en vit skjorta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar