tisdag 5 augusti 2008

NATURROMANTIK

The city is brewing. Likt en kastrull kackerlackor, puttrar hon. Från broarna över tågstationen, en svart flytande ström huvuden, skalliga, svettiga, krulliga, mörka, som krälande ringlar sig upp över turiststråken. Kollektivt svett när vi klämmer oss fram i det disiga solskenet som spinner sina långa trådar över de förbipasserande och som obevekligt gör oss loja och långsamma. Festivalen har dragit igång, och med den en promiskuös frivolitet. Halvklädda oxford-studenter annonserar sina moderniserade uppsättningar av Shakespeare från bilbarrikaderna på the Royal Mile, blyga amatör-ståuppare trycker generat sina annonser i massornas händer, the Spiegelgarden har slagit upp sina dörrar utanför universitetet med ölpriser absurt skjutna i höjden. Om nätterna tycks hela stan sova tillsammans i orgiastisk uppsluppenhet. Trädstammarnas siluetter i parkerna böljar organiskt om nätterna och gräsmattorna om dagarna ersatta av en tung blek filt av kött.
Den enda platsen att fly till är Arthur's Seat, en gammal inaktiv vulkan som vilar över staden med sina uppskurna bergskäftar armerade runt dess släta gröna dalgång. Höglandet i miniatyr, på behändigt promenadavstånd. Trots att man knappast är ensam om att ta sig dit, är bergsmassivet lägrat i en absurd tystnad och klippkanterna fulla av ensamma vandrare som ett par hundra meter från varandra slagit sig ner för att stirra ut
över avgrunden och staden. Den fysiska distansen till gatorna och husen, liksom det gudomliga perspektivet, med solen i ryggen och människorna likt knappnålsstora fläckar på kartan, förminskar samtliga problem. På Arthurs klippavsats, i Burn's fotspår, med den gröna dalgången i ryggen, hela skottland vid fötterna, och vinden tunnlande upp över kanten, likt osynliga vågor som frustande slår in över the crags, tycks alla bekymmer banala och meningslösa. Naturen, likt i en romantisk Caspar David Friedrich målning blottar sitt dimhöljda djup.
Och först på väg tillbaka, slipprande över de upptrampade jordstigarna, kommer oron krypande. Som om vi f
örkjutna gudar axlar mänskligheten, steg för steg, under vårt nedstigande. Och himlen rullar fram sina obarmhärtiga ridåer av mörker bakom oss och när vi tillslut når civilisationen, och den groteska byggnad som parasiterar på den gröna sluttningen, det Skottska Parlamentet, hukar turisterna redan under regnskydden och trycker sig mot trädstammarna. Och regnet dränker oss, likt en väldig spottloska från ovan så snart vi når asfalten.

2 kommentarer:

Anonym sa...

som att läsa ett böljande musikstycke... så vackert, så vackert. A-M

Anonym sa...

Aterigen en kanslig text som beror starkt. Alltid ett noje att fa lasa ditt skrivna, J.!
Halsningar fran ett hollandskt tangentbord. Kram, Mejke